Senaste inläggen

Av Ingela - 8 december 2014 18:21

In i det sista var det lite oklart om jag skulle ta något blodprov eller inte. Jag fick ju det som muntlig information av en av sköterskorna i ett telefonsamtal men det stod ingenting i brevet från senaste onken. Så jag tog helt enkelt och gick bort till "mitt" labb i morse. Jo, det fanns en remiss. Och en väldigt entusiastisk provtagare som lovade att hon skulle fixa provet utan att behöva rota. Jag försökte flera gånger säga att det inte gör något, det där med rotandet. Skulle det göra för ont, lär det märkas på mig. Men hon ville så gärna och hade en hel del knep som hon ville testa på mig.


Till hennes heder ska sägas att det inte tog alltför lång tid innan hon gav upp sina försök och rotade lite. Det gick inte att hitta något blod ändå. Hennes kollega fick också försöka. Men inte då. Inte förrän kollegan bytte arm, på mig alltså, funkade det och röret fylldes. Lite synd tycker jag om provtagarna. Fast jag tycker faktiskt mest synd om stackarna som får sitta och vänta på sin tur, medan dom fruktlösa försöken avlöser varandra. Det är ju faktiskt ingens fel att min kropp går i reprilhjärneberedskap så fort vi närmar oss ett provtagningslabb men för den som är stickrädd lär det ju finnas alla möjligheter att blåsa upp oron vartefter minuterna går...


Det ska i alla fall bli intressant att få provsvaret. Beskedet efter det något förvirrande brevet, var att jag ska fortsätta med dom där kalcium- och D-vitamintabletterna. Så det har jag gjort, lydig som jag är, och ingen spruta har jag tagit sen jag fick brevet. Antagligen har han rätt. Då är mina kalciumvärden som dom ska. Eller så är dom inte det.


I morgon är det dags för "bentethetsmetning" igen. Helt enligt brev och muntligt besked. Skönt när dom går åt samma håll, liksom. Efter det väntar jag bara på en kallelse till och det är till mammografi. Enligt muntligt besked. Men det är ju onekligen hög tid för det. Jag försökte få sköterskan att övertyga onken om att det ska stå ultraljud på remissen också men det har jag inte fått någon återkoppling på. Egentligen skulle jag kanske förvänta mig en kallelse till återbesök hos en sjuksköterska också men det får bli som det blir med det. Om dom ändå inte gör något annat än att se till att jag får dom recept och remisser jag behöver, så funkar nuvarande kontaktvägar minst lika bra.

Av Ingela - 17 oktober 2014 17:22

Alla kan inte vara bäst på allt. Min senaste onk är verkligen inte bäst på att vara pedagogisk. Jag hamnade ju hos honom efter den senaste bentethetsmetningen när min benskörhet konstaterades. Benskörheten har med stor sannolikhet orsakats av dom fulgula pillren. Då fick jag sex doser av en spruta utskrivna mot benskörhet. Eftersom dom sprutorna rätt ofta orsakar lågt kalciumvärde, fick jag också äta kalcium- och D-vitamintabletter. Efter sjätte sprutan tog jag blodprov som uppvisade förhöjt kalciumvärde och fick då göra uppehåll med tabletterna i sisådär en månad. Efter ett nytt blodprov (alltså det i förra inlägget) konstaterades att kalciumvärdet var normalt. Om någon nu undrar varför det där kalciumvärdet är så viktigt, så kan ett förhöjt värde ge ett skört skelett. Alltså precis det jag tar sprutorna mot. Och sprutorna tar jag ju som sagt för att mina piller har gjort mig benskör. Fast även ett för lågt värde kan ge ett kasst skelett. Lite Moment 22, liksom. Så ter sig en inte helt ovanlig tillvaro även för en som inte ens klassas som sjuk längre, även om jag har fått fem år till med dom fulgula. För säkerhets skull. Diagnosen kommer ju att följa mig för resten av livet. Och biverkningarna också som det verkar...


Nåväl. Det här med att värdena gått tillbaka till normala fick jag reda på först när jag ringde och undrade om jag skulle få något besked. Då fick jag också informationen att jag ska fortsätta med sprutorna var fjärde vecka, återuppta ätandet av kalcium- och D-vitamintabletterna samt ta ett nytt blodprov i början av december. Så det har jag gjort. Jag har hunnit med en åttonde spruta och har lydigt tuggat i mig tabletter morgon och kväll.


Så låg det plötsigt ett brev på golvet när jag kom hem i dag. Från onken. Där står det:


"Vid laboratoriekontroll i augusti var kalkvärdena lätt förhöjda men normaliserades efter ett uppehåll med Calcichew. Läkemedel mot ostoporos Xgeva påverkar calciumnivån och dosen sänkes därför till underhållsbehandling som framledes skall ges med 6 månaders intervall.


Xgeva bytes därmed till läkemedlet Prolia som är samma farmaka i lägre dos. Den första injektionen bör ges om c:a 6 månader.


Jag har utfärdat ett E-rec för Prolia, samt en remiss för ny benmineralmätning att utföra i december."


???


Jag har ju liksom läst mig till att Xgeva, dvs nuvarande sprutorna, påverkar kalciumnivån men ingenstans läst att den skulle kunna leda till höjda värden. Däremot är det rätt logiskt att tabletterna, som ju innehåller kalcium och D-vitamin, gör det. Logiken i att gå ner på underhållsnivå med sprutorna (och dessutom halvera dosen i och med preparatbytet) går mig förbi. Men svaret på gåtan kanske ligger i bentethetsmetningen?


Sen kan jag inte låta bli att undra. Ska jag fortsätta äta tabletterna under tiden fram tills det har gått ca 6 månader?  Eller ska jag sluta på en gång? Och efter jag tagit nästa spruta om ca 6 månader? Och när har det gått ca 6 månader? Efter förra sprutan eller efter det att jag fick brevet? Ska jag fortfarande ta ett blodprov i början av december?


???


Och den lite mer existentiella frågan - måste såna här brev alltid komma på en fredageftermiddag? Suck!

Av Ingela - 8 september 2014 18:34

För precis sex år sen låg jag på KS uppvak och var väldigt hungrig. Inte förstod jag att alla frågor om jag var kissnödig, skulle ha besvarats med ja. I alla fall om jag hade velat hinna tillbaka till rummet i tid för middagen. Så kan det gå. Jag fick klara mig på ett par mackor och godis när jag äntligen släpptes lös. Och ont hade jag. Trots det var humöret på topp. Jag och Hemske Harald var äntligen åtskilda! Och nu har det gått sex år. Sex härliga officiella år som tumörfri - det ni!


Dagen till ära fick jag en debattartikel publicerad på svt Opinion. Den handlar, kanske inte helt oväntat, om det urholkade sjukförsäkringssystemet. Men också om mig, vilket onekligen har inneburit en rätt stor anspänning under dagen. Stor spridning blev det i alla fall i sociala medier och många väldigt positiva kommentarer. Ett "BRAVO!!" från en av mina onkar värmde lite extra!


http://www.svt.se/opinion/vi-maste-fa-en-sjukforsakring-vard-namnet


Spruta sju togs förra måndagen. Jag fick förnyat recept. Jag fick också en ny remiss till blodprov, så jag passade på att ta det vid samma tillfälle. Jag ringde för säkerhets skull och förvissade mig om båda delarna. Något svar har jag inte fått än men det kommer väl så småningom. Just nu känns det mest rätt skönt att slippa packa ännu en medicin under valturnén.


Apropå blodprovet lärde jag mig ännu en sak där förra måndagen. Tror jag. Det är lite knepigt när en hela tiden får olika information. Den här blodprovstagaren hävdade att "den lilla svarta" och "fjärilen" är exakt samma nål och att det enda som skiljer är kompetensen att hantera "fjärilen". Inte för att det har nån större betydelse i min sönderstuckna kropp. Det slutar oftast med ett rejält märke oavsett nål. Så här ser det ut efter en vecka


 

och låt er inte luras av dom blå strecken på armen. Dom rymmer så fort vi kliver in på provtagningen :)



Av Ingela - 14 augusti 2014 18:01

Det är länge sen det senaste inlägget. Det har inte hänt så mycket med behandlingar eller biverkningar. Däremot har det hänt så mycket mer i det där andra livet. Vi har avverkat en valrörelse. Som i och för sig gav en del effekter efter att ha turnerat runt i landet och sovit i olika hotellsängar. Och jag har hunnit med en Almedalsvecka. När jag är ute på sånt finns inget alternativ till att sova med BH. Inte ens dom få nätter jag sover hemma. Jag svullnar rejält runt den där halva ryggmuskeln ändå. Än så länge har jag i alla fall sluppit ödemarm, vilket jag är grymt tacksam över.


Jag har också hunnit med en semester. Den väldigt varma sommaren har faktiskt gjort att jag nästan inte har haft nån värk. Fast det märkte jag inte riktigt då. Jag var helt upptagen med att lida av värmen. Men när vännen M konstaterade att hon inte hade haft nån värk i värmen, insåg jag att det var så även för mig. Med det något svalare vädret kom mina vanliga krämpor tillbaka.


Spruta två har hunnit bli spruta sex, med nästan ett par veckors marginal. Antalet biverkningar har varit få. Egentligen bara en men kännbar. Vecka två efter sprutan är det kass mage som gäller. Och den låter. Det är lite svårt att avgöra vilket som känns minst illa. Värk från h---etet en dag per vecka som jag hade med vidriga veckopillret eller kass mage en vecka av fyra. Fast just nu väljer jag helst bort värken. Dom vanliga krämporna räcker så gott. Så jag föredrar sprutor. Ett tag till i alla fall. Och så länge som jag får gå till vårdcentralen för att ta dom. Jag har fått frågan några gånger om jag kan tänka mig att ta dom själv. Men det är en sak att ta sprutor som är förfyllda, som dom jag tog under cytotiden och efter rekonstruktionsoperationen. Bara hugga till i magfläsket och trycka, liksom (även om det var ångestfyllt nog...). Det är något helt annat att ta ansvaret för att få innehållet i behållaren över till en spruta och där innehållet är typ tre gånger så mycket som i dom där färdiga sprutorna. Och så var det ju det där med andnöd som biverkning. Nej, där går min gräns.


Spruta sex innebar också att det var dags att mäta kalciumnivån i blodet, så jag passade på att ta blodprov samma dag som jag tog sprutan. I dag fick jag brevsvar från senaste onken. Kalciumnivån är till och med lite högre än normalnivån, så nu ska jag inte äta kalcium+d-vitamin på ett par veckor. Efter det ska jag ta ett nytt blodprov som jämförelse. Precis just så lite information fick jag. Inte ett ord om jag har ett förnyat recept på sprutorna (jag fick ju bara sex sprutor i första omgången) eller ens om jag ska fortsätta ta sprutorna. Inte ett ord om det kommer att ligga en elektronisk remiss för nästa blodprov och vänta. Den förra remissen fick jag ringa till Radiumhemmet och fråga efter eftersom ingen på vårdcentralen visste något om ett blodprov. Jag vet ju inte om remissen kanske hade funnits där ändå men det lät inte riktigt så på sköterskan jag pratade med... Det blir till att komma ihåg att ringa i morgon. Nu när vi går in i nästa valrörelse, finns det inte så många vardagar att vifta med och eftersom jag inte längre har några uttag kvar på receptet, måste sprutan beställas i förväg. Minst ett par dagar i förväg, för säkerhets skull.

Av Ingela - 10 april 2014 19:34

I går var det dags. Klockan 11.00 trodde jag. Det var det som stod i min kalender. 09.30 trodde vårdcentralen. Det var det som stod i min bokning. Jag var helt övertygad om att det är jag som glömt att ställa in rätt tid och accepterade med glädje att sitta ned och vänta på att ändå få ta min spruta. Eller, om sanningen ska fram, hade inget större val än att sätta mig ner och vila en stund eftersom jag hade släpat mig hemifrån med hög feber och en härlig förkylning.


Efter ca en timme fick jag komma in. Dagens sköterska hade läst på lite och jag var inte lika nervös. Men när hon drog ut nålen och det blödde rätt rejält blev det faktiskt lite läskigt ändå. Sprutan ska ju ändå ges intramuskulärt. Fast bara lite läskigt eftersom hon var snabb med att förvissa mig om att hon förmodligen kom åt ett blodkärl när hon drog ut sprutan. I vanlig ordning försökte jag skämta till det hela lite men insåg snabbt att det är en sak att använda galghumor i cancervården och en helt annan att storma in på en vårdcentral och göra detsamma. Inte för att hon inte kunde hantera det. Hon tog det jättebra! Men jag såg att hon inte var riktigt förberedd. Så jag ska definitivt skärpa till mig i fortsättningen.


En fördel med att vara dyngförkyld när man går och tar sin spruta är att hela magen redan är fylld av feberutslag. Då behöver man liksom inte undra över om det är sprutan som orsakar just det, Med tanke på att just den här sprutan är under utökad övervakning (av vem framgår faktiskt inte av FASS), vore det ju lite synd om jag skulle ha rapporterat in illröda utslag på hela magen. En nackdel är väl å andra sidan att det inte är helt lätt att skilja storknande hostattacker från andnöd. Men det fungerade. Någon andnöd blev det inte heller denna gång. Däremot ett blåmärke på ca åtta kvadratcentimeter. Men det som var en rejäl svullnad i går är borta i dag. Och blåmärket sitter på låret, så det är bara jag som ser det. Halvfulla glas, var ordet!


Apropå förkylning kan jag bara än en gång konstatera, för egen del i alla fall, att den där halva ryggmuskeln som sitter kvar (efter att den andra halvan blev ett nytt bröst, alltså) faktiskt hade varit bra att ha kvar som hel ryggmuskel. Jag är så less på alla onkar och kirurger som slänger sig med "jo, om du inte är elitkanotist,så..." eller "jo, om du inte är violinist i filharmonin, så..." "eller professionell golfspelare..." Kanske dags att lyssna på oss som faktiskt har genomgått  operationen, eller? Redan efter en dags intensivt hostande, hade jag så ont i den där stackars kvarlämnade halvan att det faktiskt är svårt att beskriva. Och normalläget är faktiskt att jag inte riktigt vågar nysa utan att först slänga dit vänsterhanden för att hålla muskeln still. Och ibland får jag lite liksom sendrag i den där muskeln vid oförutsedda rörelser. Jag beskriver inte detta för att klaga. Utan för att jag vet att jag inte är ensam, även om merparten jag känner till faktiskt har sluppit problem av just den här operationen. Och jag vill att alla som kommer efter oss som redan har genomfört en LD-lambå, ska kunna fatta ett beslut baserat på riktiga erfarenheter i stället för gamla klyschor.



Av Ingela - 1 april 2014 21:23

Alla som tror att Hanne svarade på förra inlägget räcker upp handen nu. Eller inte. Det är ändå bara slöseri med energi. Och i dag slösar jag absolut ingen energi på henne. I dag är det min sexårsdag. Sex hela år sen jag gick ut på Drottninggatan med en pinfärsk diagnos. Och jag lever fortfarande!


Nu har det gått nästan tre veckor sen jag tog sprutan. Om alla mediciner gav så här milda biverkningar, hade dom senaste sex åren inte varit hälften så jobbiga. Och hade framförallt biverkningarna av dom fulgula varit lite snällare, hade jag ju aldrig ens behövt ta sprutan. Nu är det som det är och nästa vecka är det dags för en ny spruta. Hoppas bara på samma tur med den!

Av Ingela - 22 mars 2014 15:29

Jag läste din (Hanne Kjöllers) ledare i DN i dag http://www.dn.se/ledare/signerat/i-de-politiska-myternas-varld/ och kände bara att jag måste bemöta dig.Det var bland annat dina avslutande ord som riktigt retade upp mig: "Men man kan inte hantera begrepp som cancersjuk, svårt cancersjuk och utförsäkrad så slafsigt att läsaren ges en vilseledande bild av vad som hänt och varför."


Nej just det, Hanne. Lite längre upp i din ledare kan vi läsa:

"När man läser domarna och tittar på vad medierna skrivit så kommer man tillbaka till frågan om vad begreppet ”cancersjuk” innebär. Betyder det att man någon gång i livet diagnosticerats med en cancersjukdom, vilket var tredje svensk har eller kommer att få erfara? Kan det betyda att man haft cancer men blivit frisk, vilket en majoritet av alla cancersjuka blir – sett till tioårsöverlevnad, vilket är ett mått som exempelvis Socialstyrelsen använder. Och hur skiljer sig ”svår cancer” från ”cancer”?"


Jag återkommer till det lite längre ner.


Efter det ger du dig in för att dissekera enskilda fall:

"Om den 64-åriga läraren ”Tora” skriver Kjell Rautio att hon ”drabbats av bröstcancer som hon får cellgifts­behandling mot". Däremot skriver han inte att det gått mer än sex år sedan hon fick sin cancerdiagnos och att denna inte ens nämns när kammarrätten summerar uppgifterna i det medicinska underlaget. Det enda ställe där just denna sjukdom omtalas är under avsnittet om vad Tora själv har anfört. Där står det att ”hon har haft bröstcancer, genomgått cellgifts­behandling några år tidigare och att hon fortfarande måste ta medicin mot cancern och högt blodtryck”. I avsnittet om det medicinska underlaget nämns i stället stress- och ångestsymtom, oro, sömnsvårigheter och att hon ”tappar tålamodet i klassrummet och har hörselnedsättning vilket bidrar till trötthet i arbetssituationen”.


Jag vill gärna förklara en sak för dig, Hanne. Det är inte alltid man är sådär jättefrisk efter avslutad akut behandling. Läs gärna biverkningslistan för aromatashämmaren Letrozol (vi kallar det för enkelhets skull antihormoner) längst ner i blogginlägget. Det finns tre olika preparat och dom ger ungefär samma biverkningar. Den enda biverkningen som inte finns med i listan är hörselnedsättning och det skulle väl kanske kunna vara en stresseffekt. Kanske var det Kammarrätten som saknade kunskap? Själv har jag knappt sovit en enda hel natt sen jag inledde mina behandlingar och det var snart sex år sen. Jag har ständig värk, är numera diagnosticerad med benskörhet vilket lett till ytterligare behandlingar. Jag brottas med illamående rätt ofta och det är inte helt ovanligt att jag vaknar med dimsyn. Detta har jag lärt mig att leva med. Tack vare extremt förstående arbetsgivare och arbetskamrater har jag också kunnat jobba under mina behandlingar. Hur många har den gräddfilen, tror du? För mig är det självklart att möjligheten till återgång i arbete ska bygga på individuella bedömningar och inte en statistik som bygger på samtliga diagnoser.


Du hänvisar till Socialstyrelsens statistik. Jag hämtar min information från onkologerna och kirurgerna som daglig dags forskar runt och behandlar oss patienter. Allt finns att läsa på www.swebcg.se Nationella riktlinjer


Min verklighet, och många andras är: "Dödligheten i bröstcancer har under en lång följd av år varit relativt konstant, cirka 1 500 dödsfall per år i Sverige"... "För kvinnor som insjuknat innan 50 års ålder förblir bröstcancer den vanligaste dödsorsaken upp till 20–30 år efter diagnos" ... "finns risk för sena återfall, även om antalet återfall är störst under de första fem åren efter sjukdomsdiagnosen." För oss med aggressiva tumörer, med konstaterad spridning till lymforna, gäller cellgiftbehandling före operation. Här är vår verklighet: "Med multimodal terapi uppnår ungefär 70 % lokal kontroll och fem- och tioårsöverlevnaden har rapporterats vara 30–40 %".


I min journal står det nu, dryga fem år efter operationen, att jag inte är sjuk men bär med mig en diagnos. Samtidigt har jag precis fått förlängd behandling med dom där antihormonerna i fem år till, trots benskörhet och andra biverkningar. Allt för att jag har en hög återfallsrisk. Så du har helt rätt, Hanne. Man kan inte hantera begrepp som cancersjuk, svårt cancersjuk och utförsäkrad så slafsigt att läsaren ges en vilseledande bild av vad som hänt och varför.


Klippt ur FASS:

Vissa biverkningar kan vara allvarliga:

Sällsynta eller mindre vanliga biverkningar (dvs. kan förekomma hos 1 till 100 av 10 000 patienter):

- Kraftlöshet, förlamning eller förlust av känseln i någon kroppsdel (framförallt en arm eller ett ben), försämrad koordinationsförmåga, illamående, talsvårigheter eller andningssvårigheter (tecken på hjärnpåverkan t ex stroke)

- Plötslig tryckande bröstsmärta (tecken på hjärtsjukdom)

- Andningssvårigheter, bröstsmärta, svimning, snabb puls, blåaktig missfärgning av huden eller plötslig smärta i en arm, en fot eller ett ben (tecken på att blodpropp kan ha bildats)

- Svullnad och rodnad längs en ven som är mycket öm och eventuellt smärtsam vid beröring

- Hög feber, frossa eller munsår på grund av infektioner (brist på vita blodkroppar)

- Svår, ihållande dimsyn.

Om du upplever något av dessa symtom, ska du omedelbart tala om det för din läkare.


Du ska också informera läkaren omedelbart om du får något av följande symtom under behandling med Femar:

- Svullnad, främst i ansiktet och halsen (tecken på en allergisk reaktion).

- Gulfärgad hud och gulfärgade ögonvitor, illamående, minskad aptit, mörk urin (tecken på hepatit).

- Hudutslag, röd hud, blåsor på läppar, ögon eller mun, hudfjällning, feber (tecken på en hudsjukdom).


Några biverkningar är mycket vanliga. Dessa biverkningar kan förekomma hos fler än 10 av 100 patienter:

- Blodvallningar

- Förhöjd kolesterolhalt (hyperkolesterolemi)

- Trötthet

- Ökad svettning

- Värk i skelett och leder (artralgi).

Berätta genast för din läkare om biverkningarna upplevs som allvarliga.


En del biverkningar är vanliga. Dessa biverkningar kan förekomma hos mellan 1 och 10 av 100 patienter.

- Hudutslag

- Huvudvärk

- Yrsel

- Allmän sjukdomskänsla

- Magtarmrubbningar så som illamående, kräkning, matsmältningsbesvär, förstoppning, diarré

- Ökad eller minskad aptit

- Muskelvärk

- Benskörhet (osteoporos) som i vissa fall kan leda till frakturer (se även ”Uppföljning under behandling med Femar” i avsnitt 3)

- Svullnad i armar, händer, fötter, fotleder (ödem)

- Depression

- Viktökning

- Håravfall

- Högt blodtryck (hypertoni)

- Buksmärta

- Torr hud

- Vaginalblödning.

Om någon av dessa biverkningar är svår, ska du tala om det för din läkare.


Andra biverkningar är mindre vanliga. Dessa biverkningar kan förekomma hos mellan 1 och 10 av 1 000 patienter:

- Nervösa tillstånd som oro, ängslan, irritabilitet, dåsighet, minnesproblem, sömnighet, sömnsvårigheter

- Nedsatt känsel, särskilt känslighet för beröring

- Ögonbesvär, såsom dimsyn, ögonirritation

- Hjärtklappning, snabb puls

- Hudrubbningar, såsom klåda (urtikaria)

- Vaginal flytning eller torrhet

- Stela leder (artrit)

- Bröstsmärta

- Feber

- Törst, smakrubbningar, muntorrhet

- Torra slemhinnor

- Viktminskning

- Urinvägsinfektion, ökad blåstömningsfrekvens

- Hosta

- Förhöjd halt av enzymer.

Berätta genast för din läkare om biverkningarna upplevs som allvarliga.

Av Ingela - 12 mars 2014 19:56

Jag var nog rätt tjatig i går över det där med sprutan. Ordet andnöd blev liksom bara läskigare och läskigare. Eftersom all information på nätet var rena återvändsgränder (sprutan har andnöd som mycket vanlig biverkning, behandling av andnöd anpassas till orsaken, inget handlade om andnöd orsakad av sprutan...) testade jag lite mer gammaldags telefonsamtal. Först 1177. Den jag pratade med där visste inget om just min spruta men kunde åtminstone säga så mycket som att man alltid ska kontakta vården vid andnöd. Om det betydde ringa efter ambulans eller i lugn och ro ringa sin husläkare gick inte att svara på. Men man ska alltid kontakta vården. Jaha. Och på frågan om när man ska förvänta sig andnöden, vid injektionstillfället eller senare, blev svaret vet ej. Nähä. Nästa samtal gick till Läkemedelsverket. Trots att dom lyckades hitta en gammal värdering av försöken som gjordes innan sprutan godkändes, gick det inte att hitta några svar där heller.


Jag gav upp och bestämde mig för att försöka strutsa mig genom resten av dagen. Det gick som sagt sådär. I alla fall om ni frågar mina stackars nuvarande och före detta arbetskamrater.


I dag var det oundvikligen dags och jag var inte alls mindre nervös än i går. Alltså hann den stackars distriktssköterskan knappt presentera sig innan jag började fråga om vilka resurser som fanns på vårdcentralen för att hantera andnöd. Det visade sig att hon inte ens visste vad jag skulle få för spruta. Hon lugnade mig med att dom har adrenalin tillgängligt och gick sen över till att läsa FASS. Både den för patienter och den för vårdgivare. Och ingen av dom innehöll ju några nyheter för mig. Eftersom hon inte kände till medicinen, kunde hon ju inte heller ge några garantier men hon var övertygad om att eventuell andnöd skulle uppträda relativt snabbt efter injektionen.


I samråd med min husläkare kom vi överens om att jag skulle sitta kvar i väntrummet minst en halvtimme. För säkerhets skull. Valet stod mellan att få sprutan i överarm, mage eller lår. Det blev låret. Man får så många andra sprutor i överarmen ändå och magen reserverar jag för mig själv, om det nu skulle gå så illa att det blir aktuellt igen. Eftersom det är en stor dos tog hon det väldigt lugnt och vi småpratade lite under tiden om olika rekonstruktionsvarianter. Sen gick jag ut i väntrummet. Och inget hände! Inte ens en liten susning av andnöd. Tjoho! För den här gången i alla fall.


Resten av dagen har jag varit väldigt trött. Först såhär efteråt har jag förstått hur spänd jag egentligen var. Inte för att faran är över än. Några av dom andra biverkningarna, som feber, frysningar, mer värk och den trogne följeslagaren kass mage kan säkert komma senare. Men just nu är jag bara glad över att slippa andnödsspöket!

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2014
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards