Jag satt och läste igenom min egen blogg idag. Egentligen har jag ingen aning varför. Det kändes som en bra idé. Och än en gång funderade jag över vart Christel har tagit vägen. Christel är en av alla speciella c-systrar som har korsat min väg i cancerlandet. Framför allt på vårt forum. Där fanns hon jämt. Ett varmt välkommen till alla nya. Ett uppmuntrande ord till alla som mådde dåligt. Och massor av värme till alla som hade goda nyheter. Så mycket som jag tänkt på henne och undrat över hur det är med henne. Och så skriver hon en kommentar just idag! Så gott att se dig igen, Christel!

Helt klart två av dom finaste stjärnorna i himlen till sotarna! Inte klarade jag av att skotta taket... Även om ryggen hade pallat med, hade det varit livsfarligt att försöka på egen hand efter nattens plusgrader. Det får väl bli en bomkörning, tänkte jag, och mötte dom med en stor ursäkt. Det är inte många som skottar, sa sötsotarna och skuttade upp på taket. Veckans hjältar!

Rent fysiskt har det varit en riktigt bra vecka, förutom sömnbristen. Att slippa veckopillret är verkligen helt fantastiskt. Visst gör det ont både här och där och framför allt på nätterna men det är faktiskt helt uthärdligt. Än så länge i alla fall.

Med jämna och ojämna mellanrum försöker jag tänka efter lite mer noga. För vem bloggar jag egentligen? Svaret är nog faktiskt fortfarande detsamma som när jag började; i första hand för mig själv. Men inte enbart. Jag har ju skrivit vid några tillfällen att jag fortsätter så länge nån läser. Och det är det ju många som gör. 624 i januari. Som traditionen bjuder tilldelas ni härmed varsin stjärna i himlen, tillsammans med ett stort tack för besöket/n i min blogg.

Jag drabbas ibland av nån sorts självpålagd jantelag. Just nu lite mer än vanligt. Vi har ju riktigt tråkiga tider i cancerlandet, med alldeles för många återfall och alldeles för många som har rest vidare. Då är det lätt att börja ifrågasätta sig själv. Vem är väl jag att skriva om lite småkrämpor, när andra far illa och till och med dör? Fast någonstans tror jag att småkrämporna faktiskt kan göra lite nytta. Att en och annan kan få läsa att även vi med usla prognoser, kan få leva ett helt vanligt liv. Bara med lite fler prover och kontroller. Och ett och annat hjärnspöke. Och just lite småkrämpor. Så länge det nu varar. Det vet ju ingen av oss.

Jag har i alla fall börjat se fram emot tvåårsdagen. Det är stort, ska ni veta. Även om onkologerna och jag har lite olika uppfattningar om när tvåårsdagen egentligen infaller. Onkologerna räknar operationsdagen. I alla fall när det gäller att börja diskutera rekonstruktion. Det känns lite orättvist, tycker jag som började med 18 veckors förgiftning innan operationen. Så jag tänker fortsätta räkna diagnosdagen. Och då är det inte ens två månader kvar. Det ni!

Just nu ska jag ägna all tankemöda åt att lösa frågan om hur jag ska få bort en himla massa snö från taket innan sotarna dyker upp vid sjutiden i morgon bitti. Jag har rätt ont om alternativ just nu eftersom ryggen gjorde sig påmind redan efter några minuters skottande. Men skam den som ger sig! Är det något jag lär mig av mina älskade kämpande systrar och krigare, är det att inte gräva ner mig i det som verkar omöjligt. Eller som vi lärde ut på våra GFU-kurser en gång för länge sen och som jag äntligen förstår i dess fulla vidd; "Problem är möjligheter som kommer med baksidan först".

Hur som helst - idag vill jag faktiskt att ni hjälper mig att dela med er av er styrka, ert hopp och ert mod. Till Anna L som kämpar med taxen och ismössa. Till Anna73 som blev inlagd igen. Till LillaH som blev biten i hasorna. Till Linda som får lida så ont med att ens få i sig gifterna, när hon bara borde få vara mamma. Till alla cancertjejer som har valt att skriva av sig på vårt forum. Till alla med cancer som inte har hittat någonstans att skriva av sig än. Och till alla, alla er andra som också behöver extra styrka, hopp och mod. Det är nog faktiskt den riktigt stora lärdomen av resan i cancerlandet. Att kärleken bara blir större ju fler vi är som får del av den!

Av alla saker man kan glömma när man är lite sen och stressad en mörk morgon när det är -18 ute, är kanske ett bröst inte det vanligaste... Fast mig hände det i alla fall. Jag hade kommit ner en bit förbi t-korset när jag insåg att tre proteser befann sig på samma ställe. Och det var samma ställe som jag just var på väg ifrån. Inte för att det hade varit någon världskatastrof med några dagars munkjackande. Egentligen tvärtom. Jag svullnar mycket mer med protes än utan just nu. Men jag hatar att inte kunna välja. Att förlora kontrollspaken. Nu när jag äntligen har lyckats slita den till mig igen. Och dessutom ska jag ut och flyga på torsdag och har verkligen ingen lust att stå där enbröstad och spreta med armarna en gång till. Så jag åkte hem och hämtade min protes.

Man kan alltid fundera över varför sånt här inträffar. Det är ju inte helt ovanligt att man glömmer saker när man är stressad och det har varit rätt många saker som har hängt över mig. Jobbet förstås. Det ständigt dåliga samvetet som hundägare. Sömnbristen. För många gråa och kalla vinterdagar. Men också alla tråkiga besked som vi drabbats av i cancerlandet. Och som inte det vore nog, är ju faktiskt "cytohjärna" en läskigt långverkande bieffekt av dom gifter vi får i oss. Minnesförsämring finns dessutom, för säkerhets skull liksom, med på biverkningslistan för fulgula pillren.

Oftast är det inte saker jag glömmer. Det handlar mer om ord och uttryck. Och namn. Stressar jag upp mig när jag glömmer är det oftast helt kört. Eller snarare helt tomt. Lyckas jag lugna ner mig och slappna av, kommer oftast orden till slut.

Jag börjar bli bättre och bättre på att bara vara... Och att vara bara ledig. I alla fall då och då. Den här helgen har det gått oväntat bra. Lite städning och lite pyssel i största allmänhet men faktiskt inget jobb! Ännu bättre hade det varit om solen hade visat sig mer än enstaka sekunder...

En halvtimme på crosstrainern blev det ändå. Även om det gör ont, leder fördelarna. Jag lyckades till och med köra ett par kilometer på en högre styrka! Vilket få skulle anse vara något att skryta om, med tanke på den närmast obefintliga belastning jag hittills jobbat med... Men jag som jobbar mot ett "förtantande" piller räknar alla små steg som en rejäl framgång!

Och på tal om framgång, blev jag bara så lycklig av att läsa Henriks uppdatering i Annas blogg:  http://annajansson73.blogspot.com/   Att Anna hittade sin livslust igen, är så stort! Anna, du fick ju din lysande stjärna i himlen för länge sen! Idag fick Henrik och Tilda varsin också. Kan bara stämma in: Kämpa Anna!

Det finns en gammal pedagogisk "sanning" som säger att man aldrig ska lära ut mer än 10 procent av det man vet. För att aldrig riskera att hamna i den situationen är det nödvändigt att hela tiden fylla på. Att tanka sig själv. Det där tror jag egentligen gäller i allt.

I cancerlandet består tankstationerna till exempel av en massa bloggar. Vissa bara fastnar man hos. Just för att dom ger så mycket. En annan tankstation är vårt forum Cancertjejer. Som en jättemack, med servering dygnet runt och till och med med övernattning för den som inte kan sova på nätterna. Och framför allt en hel massa frivilliga guider, beredda att göra vad dom kan för att visa vägen för nya och förvirrade resenärer.

I jobbet kan en tankning bestå i att få sätta sig helt opretentiöst en kväll tillsammans med spännande människor över en enkel måltid och fundera över vad som gör ett tal bra. En sån kväll fick jag förmånen att uppleva igår. Förutom alla spännande som jag ändå stöter på lite här och där i yrkesrollen, fick vi också chansen att lyssna till och prata med en av Bill Clintons talskrivare från hans tid i Vita Huset. En verklighetens Sam Seaborn, liksom. Där kan man snacka om tankning! Vinca LaFleur visade sig vara en helt vanlig, fast väldigt engagerad människa som gärna svarade på alla möjliga och omöjliga frågor. Det blev en rejäl dos i reservdunken!

Efter några tuffa jobbveckor bestämde jag mig för att få vara lite ledig. Äntligen. I alla fall i kväll och i morgon. På söndag kommer jag nog inte undan...

Igår morse var det bara underbart att vakna. Inget veckopiller! Inga restriktioner när det gällde mat eller dryck. Och inte för att jag hade tid att gå och lägga mig och somna om - men det berodde i alla fall inte på pillret. Värken är i och för sig där ändå. Nu när temperaturen skiftat rejält, gör det också rejält ont. Överallt. Men jag vågar inte ens tänka på hur det skulle varit med ett veckopiller...

Fast jag har ändå vinstlotterna. Det är jag så medveten om. Och blir än mer medveten om när jag läser i vännernas bloggar. Anna 1 som ligger inlagd och kämpar. Anna 2 som just har fått reda på att det är Taxotere på gång igen. Linda som får sin andra kur när hon borde fått vara mamma till hundra procent. Och alla ni andra. Mod och styrka till er alla! Och naturligtvis en klart lysande stjärna i himlen.

Och en alldeles extra klart lysande stjärna till lilla H. För att du är en så fantastisk människa. För att du orkar dela med dig - och framför allt för att du skickar vidare. Och för att du INTE HAR NÅGRA HJÄRNMETASTASER!!!

Så har jag äntligen klarat av min tremånaderskoll, som ju faktiskt hann bli fyramånaderskoll. Det började lite virrigt i morse. Jag gick ner till Hötorget för att ta blodprov. Jaha, är det här i stället för den 15 december? frågade sköterskan?  Dom hade med andra ord antingen glömt att ändra i remissen eller möjligtvis glömt att tala om för mig att jag borde ha tagit provet i december. Jag höll masken och klämde úr mig ett käckt "ja, just det" och det verkade fungera.

Jag hade värmt upp armvecket i nästan 20 minuter och det var tur det, för nån fjäril trodde hon inte ens att det fanns.  Nu fungerade det hjälpligt med ett stick och lite rotande och bara ett hyfsat litet blåmärke. Men huden reagerade starkt på den vita kirurgtejpen, så jag får nog börja ta med mig egen tejp till provtagningarna... Framför allt ska jag nog hålla mig till att åka till Radiumhemmet och ta prover. Nu när det inte syns direkt på utsidan att man är/har varit sjuk är det mer som förr. Man möts av den där blicken som säger jaja, jag vet minsann bäst och går därifrån med precis dom blåmärken som man visste att man skulle få...

Vid halvtiotiden ringde telefonen. Den hade ringt ett par gånger men jag tyckte inte jag hade tid att svara eftersom jag skulle iväg till Radiumhemmet. När jag väl ändå svarade var det naturligtvis en sköterska på Radiumhemmet som ringde. Min nygamla onk var sjuk, så hon undrade om jag kunde komma ungefär på en gång och träffa en annan? Så då åkte jag dit. I väntrummet träffade jag Anna L som också hade läkarbesök idag. Tyvärr hann vi inte ses efteråt men jag har förstått att du får byta gifter. Massor av styrka till dig och en stor kram, Anna!

Det visade sig att det var en annan nygammal onk som ersatte min sjuka nygamla. Det var den onken som jag hade hur kul som helst med där mitt i cytoeländet. Jag lyckades med konststycket att få honom att skratta högt idag också... Så kul var det väl inte. Vi diskuterade svårigheten att gå ner i vikt och han påpekade att jag borde ha tappat åtminstone nåt halvkilo tillsammans med bröstet. Och då berättade jag för honom att jag brukar väga mig med protesen på. Spelar roll, liksom, så länge man gör lika varje gång men det är väl alltid kul när man kan glädja nån :)

Lite seriösa var vi faktiskt också. Jag tog upp besvären av Femar och framför allt dom vidriga torsdagarna. Veckopillret har ju inget med själva cancern att göra utan ska motverka benskörhet. Vi kom överens om att vi testar utan tills vidare. Yes!!! Det känns som en riktig befrielse! Mina provsvar hann inte dyka upp på skärmen så länge jag var kvar. Vi kom överens om att han skulle höra av sig om det var något misstänkt med dom. Korkade jag. Det hade ju varit smartare att säga att han skulle ringa oavsett. Nu fick jag ju ändå vänta hela dagen innan jag kunde andas ut sådär riktigt ordentligt. Men det har jag gjort nu. Ingen ringde och då är även proverna OK. Tre månader till nästa gång!

-20 var det när vi klev upp i morse. Det är så skönt att kunna tända i spisen och på nolltid få sådär riktigt härlig värme. Så mycket härlig värme så inte ens kroppen kom sig för att värka. Sådär mycket i alla fall.

Lugn och slapp dag. Borde ha jobbat men bestämde mig för att vänta till i morgon. Tyckte det var viktigare att bara få leva lite och ta hand om mig själv. Så det har blivit lite städning, lite pyssel och lite sova middag. Och en halvmil på crosstrainern.

Jag hade bestämt mig för att stoppa undan alla tankar på måndagens återbesök till just på måndag. Och inte bara på återbesöket utan att stoppa hela herr C och hans ruttna land i nån mörk håla åtminstone under den här helgen. Riktigt så blev det inte. Igår fick jag ett meddelande från vännen och ET-systern Anna som har det riktigt jobbigt nu. All min styrka till dig, finaste Anna! Du har redan en av dom klarast lysande stjärnorna och idag har även solen lyst för dig.

Eller också var det precis det det var. Tur. Vi åkte hemifrån vid sjutiden i morse, jag och hundarna. Mycket sämre bilkörarförhållanden kan det knappast bli. Tätt snöfall, tät snörök, kolsvart och snorhalt. När jag hade tagit mig ut på 276:an och var på väg mot Vettershaga hade jag några stressade bilister bakom mig, som tyckte att jag var lite väl långsam. Några hundra meter framför mig såg jag en bil som var på väg ut i mötande körfältet. Jag var helt koncentrerad på att kolla om bilarna bakom var medvetna om att vi hade möte på gång. Och då inser jag att det står två rådjur på vägen, bara typ 10-20 meter längre fram.

Jag hann tänka rätt mycket. Dom stod på vägen fast nästan ända ute vid vägrenen. Det var rätt många sekunder kvar innan bilmötet var ett faktum. Bilarna bakom visade ingen tendens att vilja köra om just då. Så jag tog en riktig rövare och väjde ut mitt på vägen utan att bromsa. Mot alla odds, stod rådjuren där dom stod! Blickstilla. Förarna i bilarna bakom hann förstå att något var på gång och gjorde samma manöver som jag. Föraren i mötande bilen anade antagligen något och saktade in. Och rådjuren bara stod där. Det hade räckt med bara en bråkdels sekund på fel sida av marginalen, så hade ett antal sagor tagit slut där och då. Eller haft sitt nästa kapitel på sjukhus. Fyra människor (minst), två hundar (minst) och så dessa sagolika förtrollade rådjur som bara stod där helt stilla. Det var helt enkelt inte dags för nån av oss idag. Vi hade tur.

Då är det ändå rätt lätt att förtränga att det är torsdag och veckopillerdag. Lite värk är väl ett billigt pris för att få fortsätta min saga ett tag till. Och det känns som att jag gissade lite rätt. Den extrema kylan gjorde både led-, skelett- och muskelvärken mycket värre. Idag när vi kom upp i betydligt humanare temperaturer blev det betydligt bättre. Så det var nog helt enkelt min tur idag. Att ha en turdag.

Idag hade jag, Lina och Anna lunchdate. På Radiumhemmet av alla platser på jorden. Före hela resan i cancerlandet hade jag nog idiotförklarat någon som frivilligt åker till RH för att äta lunch... Men det passade bra i planeringen för oss alla tre. Det är ju ingen gourmetmat som serveras direkt men vi hade väldigt mysigt ändå. Anna har ställt upp som administratör på Cancerforum, så vi hade lite utbildning för henne. Och för mig, får erkännas. Jag lärde mig en hel del bra knep och genvägar som jag inte kommit på själv. Och så hann vi förstås med att prata om både ditten och datten förstås. Det är verkligen speciellt att få lufta både glädje, sorg och den oro som vi trots allt går och bär med oss med andra som är på samma resa.

På vägen dit passade jag på att ta en sväng upp på jobbet. Där var det lugnt och skönt fast ändå förvånansvärt många på plats. Som vanligt hade tidsoptimisten i mig gjort dagens planering, så i stället för att i lugn och ro hämta lite grejer i lägenheten blev det att kasta mig iväg med andan i halsen. Och naturligtvis kom jag för sent till lunchen...

När det gäller avdelningen trista biverkningar, har jag nu bestämt att muskelvärken hör ihop med kylan. Idag har det nämligen varit mycket bättre. Och varför inte? Jag är ju väderkänslig i alla möjliga andra sammanhang, så... Det ger åtminstone lite hopp om bättre tider.

I går verkar nästan alla grannar ha firat nyår hos någon annan... Eller om det var vädret... Så lugnt som det var vid tolvslaget har det inte varit sen jag köpte huset. Inte för att det hjälpte. Det smällde tillräckligt nära och högt för att jag skulle få ligga en timme med en livrädd knähund. Skakande som ett asplöv. Konstigt det där egentligen. Jag hade ju hoppats att hon skulle ta efter sin storebror/halvmorbror. Han som inte är rädd för något. Utom möjligen tanter med rollator (för att han fick svansen överkörd på bussen en gång) Men fullständigt skottoberörd är han och skulle lätt kunna ligga på altanen och kolla på fyrverkerierna, precis som han gör under somrarnas åskväder.

Vi lyckades i alla fall somna om och sov ända till halvfyra ungefär. Efter det var det lika kört som vanligt att sova. Det gör väl inte så mycket när jag är ledig och kan gå och lägga mig en stund efter hundarnas frukost och morgonrastning men det är tröttsamt ändå. Att aldrig få sova en hel natt...

Jag hade tänkt att jobba ett par timmar idag men än så länge har lathunden fått styra. Snart är det Ivanhoe och den missar man ju inte en nyårsdag :) Ikväll, däremot, verkar det inte finnas något att titta på så då kan det kanske bli lite verkstad. Helt onyttig har jag ändå inte varit. Efter intensivt snöande fanns det en hel del att göra runt bilen och efter det blev det en halvmil på crosstrainern. Jag hoppas verkligen att det här med muskelvärken är nån sorts övergående förkylningsgrej. Annars vet jag inte riktigt hur jag ska hantera det hela. Nu gör det lite väl ont, även när jag är uppvärmd... Jag får nog begära att få komma till en sjukgymnast också vid nästa återbesök.

Som om det inte vore nog med alla som lämnat oss hittills i år, fick vi härom dagen besked om att även "p" blivit ängel. Många är det. Unga tjejer. Alldeles för unga. Unga mammor och unga tjejer som inte ens hunnit bli mammor. Räcker det inte snart, herr C??? Vi är nog rätt många Cancertjejer som famlar i mörkret och undrar hur vi ska hantera det. Men det är ju också så att vårt forum växer hela tiden, så det är väl inte egentligen så konstigt att det är flera som lämnar oss. Det är ju faktiskt många som lever vidare också. Jag tänder ett ljus för alla er som blivit änglar under året och hoppas att ni får vila i frid.

Nyårsafton idag. Och torsdag, vilket innebar att jag vackert fick kliva upp och ta mitt vidriga veckopiller. Det är verkligen något jag skulle vilja slippa. Vid det här laget är det en ren betingad reflex. Så fort jag har svalt pillret, kommer värken smygande. Och halvtimmen jag måste vänta innan jag får äta eller dricka annat, eller ens gå och lägga mig igen, blir bara längre och längre... Det fulgula pillret har för övrigt lagt in ytterligare en växel;, så nu har jag förutom skelett- och ledvärk även muskelvärk... Än så länge fungerar kroppen något sånär i vardagen i alla fall.

Men nyårsafton som sagt. Tid för reflektion, även om jag mest har jobbat idag. Och det är väl en reflektion i sig. Som både har bra och dåliga inslag. Att sitta och jobba på en nyårsafton kan ju verka rätt patetiskt men oavsett om jag jobbar eller inte måste jag och hundarna gå i ide. Så skotträdd som Busan är finns det inga alternativ. Så jag har ägnat en stor del av idetiden till att jobba. Och jobbet ÄR en stor del av mitt liv. Just nu en betydligt större del än min sjukdom, så hellre patetisk än sjuk. Faktiskt.

När jag tänker tillbaka på året som varit, så är det bara att konstatera att JAG LEVER! Ett år till, så kan jag ju faktiskt börja låta hoppet vakna på riktigt. Hoppet om ett sjukdomsfritt liv och kanske till och med en rekonstruktion. Men först ska jag leva ett år till. Och inte ens det. Tio månader och sen kan jag börja kräva både det ena och det andra...

Året som varit har ändå innehållit en hel del guldkorn. Tack alla som bidragit till det. Och ett särskilt tack till "a" som fick mig att en gång för alla tro på livet igen. Och mmmycket mer än så.... Det är några dagar för tidigt egentligen för att dela ut stjärnorna men jag gör det ändå. Årets stjärnor i himlen går till alla som besökt min blogg eller funnits till på andra sätt. För mig eller för andra som behövt det.

Jag önskar er alla med största kramen ett riktigt Gott Nytt År!

I morse hade jag gärna velat att julafton skulle vara på en annan dag. Det är lite tradition att går upp och äta en skink- eller köttbullemacka med ett glas julmust. Men nu är det ju torsdag. Vidriga veckopillerdagen med andra ord. Minst två deciliter vatten ihop med tabletten, på fastande mage. Och sen ingenting i minst en halvtimme. Och man får inte ens gå och lägga sig medan halvtimmen kryper fram. För då kan man fräta sönder magen eller matstrupen eller vad det nu är...

Efter en halvtimme gick jag och la mig i alla fall. Vaknade igen efter nån timme och började om. Den här gången blev det helt rätt. Köttbullesmörgås och ett glas julmust, följt av en latte tillverkad i min julklapp till mig. Sen var det dags att sona syndandet med en halvtimme på crosstrainern.

Nu är det dags att åka till syster yster och käre svåger och fira lite jul. Med allsång till Kalle Anka och talkör till alla replikerna; "men hördu Ferdinand" ... Med julemat och juledryck och klappar till stora och små. Knähundarna får vara hemma i lägenheten idag. Deras julafton firar vi när jag kommer hem.

När ni ser stjärnan i det blå idag, eller snarare stjärnorna, så kom ihåg att en av dom är din. Bara din! Godaste Julen till er alla!

Jag, Anna och Maggan var på begravning idag. Vi tog farväl av vår kära Vera-Victoria. Jag hämtade upp Anna i Södertälje och vi åkte tillsammans till Örebro. Som vanligt, med en Cancertjej, var det inga problem med att fylla tiden. Vips, så var vi framme och hann till och med ta en fika innan det var dags.

Själva begravningen var väldigt fin. Musiken var både levande, på orgel och piano, och inspelad. Avslutningen var en ovanligt finstämd låt med Magnus Uggla som jag aldrig har hört förut.

Lite oroliga var vi för vad familjen skulle tycka om att vi var där men den oron försvann fort. Make, syster och mor kom fram och undrade om det var vi som var Cancertjejerna. Och tackade för att vi kom. Klart vi gjorde. Det är väl snarare vi som borde tacka för att vi fick komma. Vi som är helt okända männniskor för dom flesta anhöriga. Och två av oss hade ju aldrig ens träffat Victoria IRL. Men det kändes riktigt att få ta farväl av den tjej vi ändå hade lärt känna så väl på nätet. Sorgligt men bra på samma gång.

Vi hade, i samråd med Victorias Henrik, bestämt att vi skulle ge något till barnen i stället för att köpa en stor krans eller så. Vi hade samlat ihop en del pengar från forumvännerna, som vi överlämnade i form av en skattkista med magiska guldpengar. Från det bordet vi satt vid, såg vi att dom läste kortet med stor nyfikenhet. Och när vi skulle gå satt lilltjejen och fingrade längtansfullt på bandet som var knutet runt. Vilken skön tanke att vi kanske kunde bidra lite med att skapa även ljusa minnen från en så tung dag. Och att det kanske räcker till att skapa nya, ljusa minnen framöver.

Vera, nu tänder jag ännu ett ljus för dig. Vila i frid och hälsa dom andra änglarna.