Alla inlägg under maj 2008

Av Ingela - 30 maj 2008 18:46

Fredag kväll och jag har ingen feber! Tjolahopp, tjolahej, tjolahoppsansa! Jag slipper bli inlagd. Vem bryr sig om tröttheten? Inte jag i alla fall. Eller rättare sagt inte idag i alla fall.

Av Ingela - 29 maj 2008 18:23

Det är sammanfattningen av den tid som gått sen cyto två. Jag skulle kunna sova hur mycket som helst känns det som. Hade tänkt att åka in tll stan i måndags förmiddag och gå på ett möte på eftermiddagen. Det dröjde ända till kvällen innan jag ens orkade masa mig ut till bilen.


I tisdags var jag upp en sväng på jobbet. Efter en halvtimmes fik- och rökstund var jag så slut att jag fick vila en stund på rummet innan jag orkade ner till lägenheten. Och samma sak på eftermiddagen. Och igår. Och i morse.


Jag börjar mer och mer förstå att cancerlandet har sina egna regler, som ingen demokrati i världen kan ändra. Och att det är en himmelsvid skillnad mellan "kan" och "vill" här. Och jag som trodde att jag skulle kunna köra på ungefär som vanligt och bara undvika folk under dom infektionskänsliga perioderna. Ha! Jag orkar ju knappt jobba hemma ens. Hoppas att inte nästa fyra kurer ger samma trötthet. Annars blir det svårt att hålla humöret uppe.


Nu är jag i alla fall hemma igen och får ladda lite. I morgon är det dags för blodprov, så då får jag reda på om jag har några vita blodkroppar den här gången. Jag har ingen lust att hamna på Radiumhemmet igen. Hoppas, hoppas! Jag har inte haft någon feber än, så prognosen känns väl hyfsad.

Av Ingela - 23 maj 2008 18:16

Så var förgiftning nummer två ett faktum. Den här gången var jag lite mer förberedd och hade packat ner både matsäck och dator i ryggsäcken. Porten skötte sig alldeles utmärkt och allt gick problemfritt. Den här gången struntade jag i rådet om bilkörning. Jag åkte direkt till lägenheten, lastade in hundarna och åkte hem. Jag mår så otroligt mycket bättre härute. Så är det bara.


Den här gången har jag inte blivit speedad av kortisonet. Det kanske beror på att jag är rätt slutkörd efter operationen i onsdags. Jag är bara trött. TRÖTT. Och sover och sover. Än så länge inga biverkningar att tala om. Förutom tröttheten då.

Av Ingela - 22 maj 2008 17:41

Igår tillbringade jag dagen på St Görans dagkirurgi, med att operera in port-a-cathen. Förhoppningsvis ska den förenkla min tillvaro rejält. Dels är den ingången till cytokurerna men kan naturligtvis komma till nytta om jag nu skulle bli inlagd igen.


Lite ont gjorde det när dom började skära men då fick jag mer bedövning. Jag tyckte själv att jag var vaken mest hela tiden och klagade lite på att det var dålig kvalitet på lull-lullet. Då skrattade dom och sa att jag hade sovit jättelänge. Sen minns jag inte så mycket mer. Jag fick ligga och vila en stund på uppvaket, sen fick jag äta så många smörgåsar som jag orkade och därefter var det bara att pallra sig hem.


Snälla Leif hade tagit ut hundarna, så jag kunde koncentrera mig på att vila. Tack!


När bedövningen släppte insåg jag att jag hade ONT. Riktigt ont! Jag hade legat med huvudet lutat snett uppåt och åt sidan i en och en halv timme och det kändes. Aj! Själva såren stramade lite men kändes annars rätt OK. Men nacken blev bara värre och värre. Jag försökte få tag på nån i "hundakuten" men ingen svarade. Lyckades pallra mig ut så att hundarna fick göra sina behov. Sen var det bara att försöka sova. Det gick inget vidare. Det blev väl nån kvart här och där. Idag känns det i alla fall lite bättre. Hoppas nu bara att porten fungerar i morgon.

Av Ingela - 20 maj 2008 17:26

Idag var det dags för mig och Hemske Harald att visa upp oss. Jo, han fick ett namn för ett tag sen, min knöl, efter namnsdagen den 1 april.


Lite nervöst var det innan jag fick träffa "min" professor. Jag har ju både sett och känt att det har hänt saker. Det inflammerade området runt knölen har nästan försvunnit och jag tycker att det har känts som att Harald har krympt. Men säker var jag inte. Det kanske bara var önsketänkande.


När jag väl fick av mig tröja och BH, sprack den annars rätt bistre professorn upp i ett strålande leende och utbrast "Vad glad jag blir!". Oj, vad det var nära att jag slängde mig om halsen på honom. Stor stjärna i himlen till dig, Jonas! Nog hade Harald krympt alltid. Över förväntan. Vi var helt överens om att man då faktiskt kan stå ut med en hel del biverkningar och till och med en och annan helg på Radiumhemmet.


Besöket bjöd på fler goda nyheter. Skelettscinten visade inga metastaser. Yippee! Jag tog också mod till mig och bad honom att skynda på med en tid för port-a-cathen, vilket ledde till att jag gick därifrån med en bokad tid i morgon. Mina värden är godkända och på fredag blir det en ny dos av ET.


Det kändes så härligt att få lite positiva besked efter alla veckors oro, väntan och krämpor. Dessutom har magen äntligen lugnat ner sig och jag känner mig nästan frisk (ja, förutom Harald då...). Jag är redo för nästa slag i cancerkriget!

Av Ingela - 19 maj 2008 16:53

Äntligen fick jag unna mig några lugna sköna dagar hemma i spenaten. Magen är fortfarande helkass och håret har börjat lossna alltmer men jag har ändå mått riktigt bra.


I fredags var jag och hämtade ut peruken. Gun var med som smakråd. Även du har förtjänat en stjärna i himlen. Tack! Helt oplanerat lämnade jag frissan rakad. Lite övertalning var det från hennes och Guns sida men jag kände också själv att det var lika bra att ta tjuren vid hornen. Hellre det än att hitta test efter test på huvudkudden. Peruken såg faktiskt rätt okej ut, även om den är obekväm.


Jag gick direkt upp på jobbet och satte mig vid fikabordet. Och hör och häpna, det var inte ens alla som märkte att jag hade peruk på! När jag kom hem på eftermiddagen åkte den av och ersattes med en mössa. Känns betydligt skönare.


Lite läskigt är det att möta sig i spegeln. Så definitivt på något sätt. Är den där glödlampan verkligen jag? Och hur ska det bli när jag tar nästa kortisondos. Blir liksom hela huvudet självlysande då? Hundarna reagerade tack och lov inte. För dom är jag samma gamla matte, bara lite tröttare än vanligt.


Kallt är det också. Jag har sovit med nattmössa i flera nätter. På dagarna är det numera buff som gäller, i lite olika färger och mönster. Peruken fick visa upp sig en gång till på jobbet, för dom som inte var där i fredags men sen dess har den hängt på sin ställning.


Nu är också lung- och bukröntgen avklarad. Både magnetröntgen och datortomografi. Svar inom en vecka och jag håller naturligtvis tummarna.

Av Ingela - 13 maj 2008 16:45

Så var det dags för att undersöka skelettet. Det jag var mest nervös för var att dom skulle hitta någonstans att spruta in radioaktiv vätska på min sönderstuckna kropp.


Världens gulligaste kille mötte min oro med ett mjukt leende och meddelade att han skulle använda bebisnålen. Den dom använder på nyförlösta spädbarn. Han lovade att jag inte skulle känna ett dugg och det stämde! Dagens stjärna i himlen till dig!


Själva röntgen gick lugnt till. Det var bara att ligga stilla och låta maskinen sköta allt. Svar väntas om en vecka ungefär.


Nu SKA jag hem!!!

Av Ingela - 12 maj 2008 16:27

Nehej då. Det blev inte att stirra på någon stenmur i fredags natt. Självklart fick jag feber på eftermiddagen och ringde onkologjouren. Det var bara att infinna sig på KS akut, minsann. Full panik. Vad gör jag med hundarna??? Det är ju pingst. Ingen av hundvakterna på listan är väl ens i stan. Fick tag i syster yster som kastade sig in i en taxi, medan jag lastade in hundarna i bilen. Hon körde mig till KS och tog sen med sig hundarna hem. Puss, syrran!


Som tur var hade jag första numret på akuten. "Oj, är det du som kommer", sa tjejen. "Du ska ju inte sitta här bland alla andra och vänta". Jag fattade ungefär ingenting men lät mig ledas in till en stol. Sen kom några tjejer och ledde mig till en säng bad om ursäkt för att jag var tvungen att ta proverna på själva akuten. Jag fattade fortfarande ingenting. Efter en stund fick jag gå in på ett rum och lägga mig på en säng. Där kom det en ständig ström av människor som tog prover och efter fem timmar kom till slut två propra onkologer.


Det visade sig att mina vita blodkroppar var nere på 0,1. Det finns ett lägre värde och det är streck men det är inte så vanligt. Jag var alltså helt vidöppen för infektioner och behövde därför isoleras. Jag fick ett rum på akutavdelningen, fick dropp med saltlösning och antibiotika och sen var jag ensam. Ingen TV, inget att läsa, inget att äta. Bara en radio som sällskap. När en sjuksköterska kom in några timmar senare med mer antibiotika fick jag åtminstone något att läsa. En bok om tuppar. Kanske inte riktigt min grej men bättre än inget.


Mitt på dagen efter visade infektionen inga tecken på att ge sig. Jag fick i alla fall flytta över till Radiumhemmet. Lite sällskap, lite riktig mat, en TV och äntligen ett par Panodil som tog ner febern.


För att göra en lång historia kort tog det tre och ett halvt dygn att bli feberfri. Hela pingsthelgen och lite till. Jag har blåmärken överallt på armar och händer efter alla blodprov och magen är fullständigt i olag av all antibiotika. Lyckan i morse var ändå helt obeskrivlig när läkarna kom på sin rond och meddelade att dom tyckte att det var dags för mig att ge mig av. Snälla syster yster kom med hundarna i bilen och körde oss till lägenheten. Jag längtar fortfarande hem men jag tror nog att det blir bäst att stanna en natt till i stan och sova ut först.

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17
18
19 20
21
22 23
24
25
26
27
28
29 30
31
<<< Maj 2008 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards