Tro det eller inte men jag lyckades faktiskt sova några timmar. Strax efter halvåtta infann jag mig lydigt på Radiumhemmet, med skakande knän. Jag blev omhändertagen av en jättemysig sjuksköterska som började med att värma upp båda armarna. Eftersom jag inte har hunnit få någon port inopererad, så fick det gamla sättet duga med dropp i armen. Trots min historia som väldigt svårstucken gick det bra att hitta en duglig ven och snart droppade en klarröd vätska in genom armen. En timme tog det och sedan var det dags för nästa, den fruktade "taxen".

Första gången man få Taxotere, observeras man noga. I alla fall dom första tio minuterna. Det blev ingen allergisk reaktion eller chock. Puh! Efter ytterligare en timmes droppande var det klart och jag fick lära mg att ta sprutor på mig själv. Dom ska jag ta för att undvika att gifterna äter upp alla mina vita blodkroppar. Det är verkligen ingen hejd på läskigheter i cancerlandet!

När jag kom ut från Radiumhemmet kände jag mig nästan som "vanligt". Fullspeedad av kortison och full av energi. Jag åkte ner till Sergels Torg, köpte ett SL-kort och vräkte i mig en Whopper. Åkte sen hem och tog ut hundarna på en promenad och sitter nu i soffan och inväntar biverkningarna. Professorn rekommenderade inte bilkörning på behandlingsdagen, så jag får väl nöja mig med att stirra på min stenmur i natt.

Uppriktigt sagt känner jag mig mest förundrad över att jag fortfarande lever efter dagens pärs. Och väldigt nervös för vad som ska hända under dom närmsta tre veckorna.