Fem dagar har gått sen första cyton. Jag fortsatte att rulla på som en bulldozer i kortisonruset och även när kortisonet faktiskt hade slutat göra sitt jobb. Två dagars heltidsjobb visade sig inte vara så smart...

Jag satt vid datorn under kvällen och väntade på att klockan skulle bli åtta. Då var det nämligen premiärdags för sprutan. Helt plötsligt började det flimra framför ögonen. Jag reste på mig, raglade runt i rummet och försökte ta mig till toaletten. Efter att ha slagit huvudet i dörren och sedan i hatthyllan, kom jag på att det nog är smartare att försöka sätta sig ner. Den värsta yrseln gav sig, så jag kunde krypa ut och hämta telefonen för att ringa onkologjouren. Jag fick tag i en tämligen svävande person som inte tyckte att det lät som något konstigt och att det väl bara var att ta sprutan och se glad ut.*

Så då tog jag mod till mig och tog min spruta. En väldigt vanlig biverkning av den är att man får ett ryggskottsliknande tillstånd, vilket kan motverkas med paracetamol. Jag såg bara min professor framför mig, när han sa att "man sitter inte hemma och tycker synd om sig när man får feber för då kan man dö". Hellre ont än ångest. Tar jag ingen tablett märker jag åtminstone om jag får feber. Vi får väl se hur det blir med sömn inatt.

* En liten kommentar såhär i efterhand. När man ringer onkologjouren, hamnar man först hos sjukvårdsupplysningen. Deras uppgift är att sålla bort dom icke-akuta samtalen. Det har jag förstått först senare. I det perspektivet är det inte så konstigt om jag fick ett svävande svar på min fråga om Neupogensprutan.  Det jag tycker vore naturligt, är att alla patienter borde informeras om att det är på det viset. När jag väl hade lärt mig det, var det inte några problem att prata till mig kontakt med onkologerna. Det som möjligen är anmärkningsvärt i sammanhanget är att jag aldrig borde ha fått det svävande svaret. Sjukvårdsupplysningen borde ha haft kompetens nog att forsla mig vidare till onkologerna på en gång. Eller som en av onkologsköterskorna uttryckte det - "vet man inte, ska man väl inte svara heller?"