Direktlänk till inlägg 6 maj 2008

Man är faktiskt inte osårbar...

Av Ingela - 6 maj 2008 16:03

Fem dagar har gått sen första cyton. Jag fortsatte att rulla på som en bulldozer i kortisonruset och även när kortisonet faktiskt hade slutat göra sitt jobb. Två dagars heltidsjobb visade sig inte vara så smart...


Jag satt vid datorn under kvällen och väntade på att klockan skulle bli åtta. Då var det nämligen premiärdags för sprutan. Helt plötsligt började det flimra framför ögonen. Jag reste på mig, raglade runt i rummet och försökte ta mig till toaletten. Efter att ha slagit huvudet i dörren och sedan i hatthyllan, kom jag på att det nog är smartare att försöka sätta sig ner. Den värsta yrseln gav sig, så jag kunde krypa ut och hämta telefonen för att ringa onkologjouren. Jag fick tag i en tämligen svävande person som inte tyckte att det lät som något konstigt och att det väl bara var att ta sprutan och se glad ut.*


Så då tog jag mod till mig och tog min spruta. En väldigt vanlig biverkning av den är att man får ett ryggskottsliknande tillstånd, vilket kan motverkas med paracetamol. Jag såg bara min professor framför mig, när han sa att "man sitter inte hemma och tycker synd om sig när man får feber för då kan man dö". Hellre ont än ångest. Tar jag ingen tablett märker jag åtminstone om jag får feber. Vi får väl se hur det blir med sömn inatt.


* En liten kommentar såhär i efterhand. När man ringer onkologjouren, hamnar man först hos sjukvårdsupplysningen. Deras uppgift är att sålla bort dom icke-akuta samtalen. Det har jag förstått först senare. I det perspektivet är det inte så konstigt om jag fick ett svävande svar på min fråga om Neupogensprutan.  Det jag tycker vore naturligt, är att alla patienter borde informeras om att det är på det viset. När jag väl hade lärt mig det, var det inte några problem att prata till mig kontakt med onkologerna. Det som möjligen är anmärkningsvärt i sammanhanget är att jag aldrig borde ha fått det svävande svaret. Sjukvårdsupplysningen borde ha haft kompetens nog att forsla mig vidare till onkologerna på en gång. Eller som en av onkologsköterskorna uttryckte det - "vet man inte, ska man väl inte svara heller?"

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Ingela - 8 december 2014 18:21

In i det sista var det lite oklart om jag skulle ta något blodprov eller inte. Jag fick ju det som muntlig information av en av sköterskorna i ett telefonsamtal men det stod ingenting i brevet från senaste onken. Så jag tog helt enkelt och gick bort ...

Av Ingela - 17 oktober 2014 17:22

Alla kan inte vara bäst på allt. Min senaste onk är verkligen inte bäst på att vara pedagogisk. Jag hamnade ju hos honom efter den senaste bentethetsmetningen när min benskörhet konstaterades. Benskörheten har med stor sannolikhet orsakats av dom ful...

Av Ingela - 8 september 2014 18:34


För precis sex år sen låg jag på KS uppvak och var väldigt hungrig. Inte förstod jag att alla frågor om jag var kissnödig, skulle ha besvarats med ja. I alla fall om jag hade velat hinna tillbaka till rummet i tid för middagen. Så kan det gå. Jag fic...

Av Ingela - 14 augusti 2014 18:01

Det är länge sen det senaste inlägget. Det har inte hänt så mycket med behandlingar eller biverkningar. Däremot har det hänt så mycket mer i det där andra livet. Vi har avverkat en valrörelse. Som i och för sig gav en del effekter efter att ha turner...

Av Ingela - 10 april 2014 19:34

I går var det dags. Klockan 11.00 trodde jag. Det var det som stod i min kalender. 09.30 trodde vårdcentralen. Det var det som stod i min bokning. Jag var helt övertygad om att det är jag som glömt att ställa in rätt tid och accepterade med glädje at...

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17
18
19 20
21
22 23
24
25
26
27
28
29 30
31
<<< Maj 2008 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards