Alla inlägg under maj 2008

Av Ingela - 9 maj 2008 16:15

Nu har det gått tre dagar sen yrselanfallet och jag blir bara tröttare och tröttare. Igår kväll fick jag lite feber och kände mig helt urlakad. Snälla Janne och Charlotte tog sig an hundarnas kvällsrunda, medan jag väntade på att onkologjouren skulle ringa upp. Eftersom jag ändå skulle ta blodprov idag, kom vi överens om att avvakta till dess.


I morse kände jag mig lite piggare och åkte iväg till Radiumhemmet för dagens blodprov. Vid halvettiden ringde en sköterska och talade om att mina värden var lite låga. Extra vaksamhet för feber är det som gäller.


Så nu vågar jag inte åka hem. Skit också! Jag längtar verkligen hem. Jag har inte varit hemma sen i söndags. Men i cancerlandet existerar ingen planering. Ingen egen vilja heller, känns det som. ET har tagit över och styr alla kontrollspakar och det är bara att foga sig. Brott mot ETs regler kan bestraffas med döden och det är det ju faktiskt inte värt. Det är väl bara att stirra på stenmuren en natt till...

Av Ingela - 6 maj 2008 16:03

Fem dagar har gått sen första cyton. Jag fortsatte att rulla på som en bulldozer i kortisonruset och även när kortisonet faktiskt hade slutat göra sitt jobb. Två dagars heltidsjobb visade sig inte vara så smart...


Jag satt vid datorn under kvällen och väntade på att klockan skulle bli åtta. Då var det nämligen premiärdags för sprutan. Helt plötsligt började det flimra framför ögonen. Jag reste på mig, raglade runt i rummet och försökte ta mig till toaletten. Efter att ha slagit huvudet i dörren och sedan i hatthyllan, kom jag på att det nog är smartare att försöka sätta sig ner. Den värsta yrseln gav sig, så jag kunde krypa ut och hämta telefonen för att ringa onkologjouren. Jag fick tag i en tämligen svävande person som inte tyckte att det lät som något konstigt och att det väl bara var att ta sprutan och se glad ut.*


Så då tog jag mod till mig och tog min spruta. En väldigt vanlig biverkning av den är att man får ett ryggskottsliknande tillstånd, vilket kan motverkas med paracetamol. Jag såg bara min professor framför mig, när han sa att "man sitter inte hemma och tycker synd om sig när man får feber för då kan man dö". Hellre ont än ångest. Tar jag ingen tablett märker jag åtminstone om jag får feber. Vi får väl se hur det blir med sömn inatt.


* En liten kommentar såhär i efterhand. När man ringer onkologjouren, hamnar man först hos sjukvårdsupplysningen. Deras uppgift är att sålla bort dom icke-akuta samtalen. Det har jag förstått först senare. I det perspektivet är det inte så konstigt om jag fick ett svävande svar på min fråga om Neupogensprutan.  Det jag tycker vore naturligt, är att alla patienter borde informeras om att det är på det viset. När jag väl hade lärt mig det, var det inte några problem att prata till mig kontakt med onkologerna. Det som möjligen är anmärkningsvärt i sammanhanget är att jag aldrig borde ha fått det svävande svaret. Sjukvårdsupplysningen borde ha haft kompetens nog att forsla mig vidare till onkologerna på en gång. Eller som en av onkologsköterskorna uttryckte det - "vet man inte, ska man väl inte svara heller?"

Av Ingela - 3 maj 2008 15:55

Halv fyra i morse gav jag upp. Inte var det många timmar jag lyckades sova. Hundarna fick mat och en promenad och sen lastade vi in oss i bilen och åkte hem. Härligt!


Även idag är kortisondosen 32 tabletter. All den energin har gått åt till att röja upp efter utbyggnaden. Jag känner mig som en Duracellkanin, ungefär. Annars har det inte varit så farligt med biverkningar. Lite myrkryp, en taskig mage och en konstant hungerkänsla. Dom 41 tabletterna har väl gjort nytta.


Men jag börjar känna mig trött och sliten. I morgon börjar nedtrappningen av kortisonet, så jag hoppas att jag ska kunna sova bättre.

Av Ingela - 2 maj 2008 15:40

Tro det eller inte men jag lyckades faktiskt sova några timmar. Strax efter halvåtta infann jag mig lydigt på Radiumhemmet, med skakande knän. Jag blev omhändertagen av en jättemysig sjuksköterska som började med att värma upp båda armarna. Eftersom jag inte har hunnit få någon port inopererad, så fick det gamla sättet duga med dropp i armen. Trots min historia som väldigt svårstucken gick det bra att hitta en duglig ven och snart droppade en klarröd vätska in genom armen. En timme tog det och sedan var det dags för nästa, den fruktade "taxen".


Första gången man få Taxotere, observeras man noga. I alla fall dom första tio minuterna. Det blev ingen allergisk reaktion eller chock. Puh! Efter ytterligare en timmes droppande var det klart och jag fick lära mg att ta sprutor på mig själv. Dom ska jag ta för att undvika att gifterna äter upp alla mina vita blodkroppar. Det är verkligen ingen hejd på läskigheter i cancerlandet!


När jag kom ut från Radiumhemmet kände jag mig nästan som "vanligt". Fullspeedad av kortison och full av energi. Jag åkte ner till Sergels Torg, köpte ett SL-kort och vräkte i mig en Whopper. Åkte sen hem och tog ut hundarna på en promenad och sitter nu i soffan och inväntar biverkningarna. Professorn rekommenderade inte bilkörning på behandlingsdagen, så jag får väl nöja mig med att stirra på min stenmur i natt.


Uppriktigt sagt känner jag mig mest förundrad över att jag fortfarande lever efter dagens pärs. Och väldigt nervös för vad som ska hända under dom närmsta tre veckorna.

Av Ingela - 1 maj 2008 15:14

Jo, jag vet. Jag borde naturligtvis ha åkt in och demonstrerat idag. Framför allt eftersom mina kinder var så härligt sosseröda...


Men jag hade redan bestämt mig för att skolka. Idag är ju sista dagen innan jag går in i en 18-veckors förgiftning. För att inte få en allergisk reaktion av gifterna och för att motverka biverkningar ska jag fr o m idag peta i mig 32 kortisontabletter. 32! Maxdos enligt FASS är 8 per dag för en vuxen person. Jag tog mina 16 tabletter i morse och gick sen ut i trädgården och satte mig på en stol, så att någon åtminstone skulle se om jag föll ihop. Det gjorde jag inte. I stället blev jag hur speedad som helst och satte igång med diverse arbetsuppgifter i trädgården.


Och dom sosseröda kinderna är tydligen ytterligare en biverkning av kortisonet...


Nu är det dags att åka till stan, proppa i mig 16 tabletter till och sen försök sova. Hur jag nu ska kunna sova, speedad och nervös som jag är. För nervös är jag så det räcker. Jag läste i FASS om mina gifter; Epirubicin och Taxotere och det är inte precis måttligt vilka biverkningar man kan få. Om man nu inte får en chock redan vid droppet... Och sen är det alla mediciner mot biverkningar. Och så några mediciner mot biverkningsmedicinernas biverkningar. I morgon blir det 41 tabletter totalt! Om jag över huvud taget står på benen...

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17
18
19 20
21
22 23
24
25
26
27
28
29 30
31
<<< Maj 2008 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards