Dagens blodprov togs utan minsta bekymmer. Inte ens ett blåmärke utan en liten liten röd prick. Undrens tid är inte förbi.

Eftersom busstrejken bröt ut i morse tog jag bilen till Radiumhemmet och i stället för att åka fram och tillbaka två gånger, satte jag mig med datorn i väntrummet. Läkaren från i fredags gick förbi, på väg för att hämta en patient, och frågade hur det var med utslagen. Nästa gång han kom förbi kunde han inte hålla sig utan var tvungen att titta också. Allt med ett stort leende. Det är först nu jag börjar inse hur otroligt härliga och fantastiska dom är däruppe på Bröst & Sarkom. Ställer upp och fixar och donar så att vi ska må så bra som möjligt på resan. Och ingenting är omöjligt. Dom första gångerna var det så stressigt och läskigt, så då förstod jag inte riktigt det. Det får bli en stor stjärna i himlen till er alla däruppe på första våningen.

En halvtimme försenade blev vi insläppta till professorn, Harald och jag. För tredje gången lyckades vi få ett glatt leende. Visserligen hade han inte krympt så mycket den här gången (en halv centimeter på bredden) men vi noterade tacksamt att han har mjuknat och att bröstvårtan börjar titta fram igen. Värdena var bra, så det är bara att låta ET anfalla på fredag igen och hoppas på att utslagen inte blir värre av det.

Eftersom alla har, eller ska gå på, semester (utom jag då...) pratade vi också lite planer i ett längre tidsperspektiv än nästa cyto. Helt plötsligt började det kännas lite ljusare. Så himla långt är det inte kvar till operationen, även om det är tre kurer kvar innan dess. Redan i vecka 32, dvs före sista cyton, är det tänkt att det ska bli konferens mellan onkologerna och kirurgerna om lilla mig.

Efter några timmar på jobbet bestämde jag mig för att åka hem och bara ta det lugnt fram till torsdag förmiddag. Trodde jag, ja. Jag hann inte mer än sätta mig på altanen med en kopp kaffe, förrän mobilen ringde. Det var professor Jonas som hade kommit på att jag ska göra en mammografi mellan tredje och fjärde cyton, dvs före fredag. Så nu är det bara att vara beredd på att kasta in oss i bilen så fort jag får ett besked. Har jag tur får jag ingen tid förrän på torsdag, så blir det i alla fall en vilodag. Och torsdagen är ju ändå rätt bortkastad som vilodag betraktat, eftersom det då är dags att speeda upp mig med 32 kortisontabletter igen.

 

Monica

2 juli 2008 11:56

Hej Ingela!

Nu har jag läst allt tom 2 juli. Jag är faktiskt lite imponerad!! Visserligen vet jag det mesta om Dig och Ditt förhållande med Harald redan, men det var ändå riktigt intressant. När man läser tar man in saker på ett annat sätt. Din dikt var mycket tänkvärd! Hoppas nu att Du får vara ifred på landet och inte behöver åka in förrän på tosdag! Hälsa vovvarna och ha det så bra! Monica

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

In i det sista var det lite oklart om jag skulle ta något blodprov eller inte. Jag fick ju det som muntlig information av en av sköterskorna i ett telefonsamtal men det stod ingenting i brevet från senaste onken. Så jag tog helt enkelt och gick bort ...

Alla kan inte vara bäst på allt. Min senaste onk är verkligen inte bäst på att vara pedagogisk. Jag hamnade ju hos honom efter den senaste bentethetsmetningen när min benskörhet konstaterades. Benskörheten har med stor sannolikhet orsakats av dom ful...

För precis sex år sen låg jag på KS uppvak och var väldigt hungrig. Inte förstod jag att alla frågor om jag var kissnödig, skulle ha besvarats med ja. I alla fall om jag hade velat hinna tillbaka till rummet i tid för middagen. Så kan det gå. Jag fic...

Det är länge sen det senaste inlägget. Det har inte hänt så mycket med behandlingar eller biverkningar. Däremot har det hänt så mycket mer i det där andra livet. Vi har avverkat en valrörelse. Som i och för sig gav en del effekter efter att ha turner...

I går var det dags. Klockan 11.00 trodde jag. Det var det som stod i min kalender. 09.30 trodde vårdcentralen. Det var det som stod i min bokning. Jag var helt övertygad om att det är jag som glömt att ställa in rätt tid och accepterade med glädje at...