...men det är så det är. Dagarna flyter på ungefär som vanligt, med den skillnaden att jag inte orkar lika mycket som jag skulle vilja. Idag har jag åtminstone hunnit med halva gästrummet. Något arbetande blev det däremot inte. Jag har väl egentligen aldrig varit särskilt bra på att prestera utan tidspress, så det löser sig nog under nästa vecka. Eller kanske snarare under nästnästa, då det faktiskt börjar bli lite tidspress på riktigt.

Nu när utslagen nästan har gett med sig har naturligtvis magen tagit över. Helt utan biverkningar får jag visst inte vara. Hur som helst är jag ändå tacksam över att plåtsmaken är borta och att allt smakar som det ska.

Det utlovade regnet begränsade sig till en rejäl skur på eftermiddagen. Kvällen var härlig. Precis lagom svalt för att bara sitta och njuta av kvällssolen. Så det var precis vad jag gjorde, tillsammans med Eric Ericsson och Kammarkören och lite gamla vår- och sommargodingar. Ibland saknar jag verkligen kören. Så väldigt mycket roliga saker som vi upplevde med resor, konserter och alla fester förstås när vi sjöng och sjöng bara för att det var så kul. Och även om det var svårt att planera för att hinna med att repetera en gång i veckan och det ofta kändes motigt innan, så var det så himla kul när vi väl satt där.