Utslagen blir större, rödare och börjar ömma men det tog ju några dagar med salvan förra gången innan det blev bättre, så det ska nog ordna sig. Annars har jag mått nästan som förr idag! Plåtsmaken i munnen har äntligen gett med sig. Det känns verkligen helt underbart att ha både smak och eftersmak igen. Och lite ork.

Idag har jag både orkat jobba i fyra timmar och börjat pysslet med IKEA-möblerna. Nu är sovrummet nästan klart, med två nya hyllor och byte av hörnskåp. Lite svettigt var det att flytta dom stora möblerna men jag orkade! Det blir väl lite träningsvärk av detta men det var det värt. Jag tror att jag kommer sova riktigt gott i natt. Trött är jag men det känns som en normal trötthet.

Lite klok var jag också mitt i alltihop. Det har ju hänt förr att jag har tagit ut mig när jag har gått på som en bulldozer... Nu satte jag mig framför TVn ett par timmar när det ändå var som varmast ute, med ACn på 23 grader. Hoppas nu bara att det här inte är något tillfälligt energiryck.

Faktiskt mest positivt idag. Blodprovet i Norrtälje gick jättebra. Kanske delvis beroende på att jag verkligen gjort vad jag kunde i förväg för att underlätta. Utom möjligtvis att äta frukost. Magen var så kass att jag inte vågade äta något. Jag hade värmen på i bilen hela vägen och satte på mig jacka och präktiga vintertumvantar när jag kom fram. Bad dessutom om att få en värmekudde medan jag väntade på min tur. Ändå tyckte sköterskan att jag var en riktig isgris. Det blev ett fingerprov och hon använde en smal pipett för att enklare suga upp dropparna och att slippa kladdet. Himla smart. Detta tips måste givetvis föras vidare. Om jag bara kommer ihåg det ska jag se till att köpa egna värmekuddar när jag kommer till Stockholm i slutet av veckan, så kan jag underlätta lite till inför fredagens blodprov.

Det gick så snabbt på sjukhuset att jag blev tvungen att fördriva lite tid i väntan på att Flygfyren skulle öppna. Det blev ett besök på NTB och inköp av knoppar, så nu ska väl IKEA-skåpen kunna monteras.

Åt en försenad frukost när jag kom hem och satt som bäst och funderade på vad nästa aktivitet skulle bli. Då gick strömmen. Igen. Den här gången var den bara borta i ca 40 minuter. Undrar vad Vattenfall håller på med egentligen?

Vid elvatiden fick jag besked om mina blodprov. Jag hade inte dippat lägre än till 1,0 i fredags! Det får väl bli den definitiva utvärderingen av min intensiva ta-det-lugnt-period. Och värdena var bra trots att jag bara tog fem sprutor den här gången.

Och så till det negativa. Utslagen har kommit tillbaka. Skit också! Inte så många, inget hettande och inget var. Än. Jag bestämde mig för att börja med salvan igen, vilket också sköterskan på Bröst & Sarkom tyckte var en god idé. Kanske det går att få bukt med det innan det hunnit sprida sig och bli värre. Tur att både jag och grannarna har vant oss vid att se min flint vid det här laget.

Idag har jag fått en hel del påminnelser om att en av cytons biverkningar är att man får en "gräddfil" rakt in i klimakteriet. Man blir liksom tant på riktigt. Men men, det hade väl ändå snart varit dags eftersom medianåldern för kvinnans menopaus lär vara 51 år. Problemet just nu är att jag är inne i den perioden när jag måste ha stenkoll på att jag inte får feber och då är det ju himla käckt att få en massa värmevallningar... Just nu är jag i alla fall väldigt lycklig över att jag köpte en luftvärmepump med AC-funktion.

Mellan svettattackerna har jag ägnat mig en del åt att läsa om mina cellgifter och vad forskningen har att säga om neoadjuvant (dvs före operation) cytostatikabehandling. Jag har tidigare försökt att hitta information om min ET-kombination men det har varit svårt att hitta särskilt mycket. Nu testade jag att i stället googla på Docetaxel, som är den aktiva subtansen i Taxotere, och Epirubicin och det gav betydligt fler träffar. Sån här läsning är naturligtvis stundtals rätt skrämmande men jag känner att det går att hantera, åtminstone så länge som Harald fortsätter att krympa. Och det känns det som han gör. Det ska bli väldigt spännande (och naturligtvis läskigt på samma gång) att få resultaten av mammografin i nästa vecka.

I morgon är det dags för blodprov igen. Nu har dom tyvärr semesterstängt på Radiumhemmets provtagning, så det är väl bara att ställa in sig på att få argumentera sig blå för att få ta ett fingerprov. Men jag ska inte måla fan på väggen. Provtagningscentralen på Norrtälje sjukhus ska få en ärlig chans. Det finns i alla fall en fördel och det är att det blir nästan tio mil mindre att köra.

Precis så känner jag mig just nu. Det pigga från igår var delvis kvar i morse men sen har jag bara blivit tröttare och tröttare. Tur att familjen Sopranos finns till hands när man bara inte orkar göra något eller ens orkar sova längre. Plåtsmaken i munnen hänger envist kvar. Det lindrar för stunden att stoppa in något, vad som helst, men man kan ju inte hålla på att stoppa i sig hela tiden. Att det sen blir kvavt och laddat i luften varenda eftermiddag hjälper inte precis upp allmäntillståndet. Inte världens roligaste dag med andra ord.

Jag får nog riva upp gårdagens utvärdering. Det har nog faktiskt lönat sig att ta det lugnt. Idag känner jag mig mycket piggare än igår. Har inte ens behövt sova under dagen och då var jag ändå upp i ottan för blodprovet och hann med några timmar på jobbet innan jag åkte hem. Det trodde jag verkligen inte när jag gick upp. Magen var rejält i olag och jag var iskall när jag väl kom till Radiumhemmet. Trots en ordentlig uppvärmning vägrade armen att ge från sig något blod, så vi fick ta till ett finger i stället.

Men nånstans under förmiddagen vände det. Magen lugnade ner sig. Lite illamående på eftermiddagen bara men det gick att få bort med en Primperan. Plåtsmaken, däremot, är ihärdig. Det jag äter börjar i alla fall smaka något igen precis när jag stoppar det i munnen. Alltid något.

Det där med smaken upptäckte jag vid halvtolvtiden igår. Jag vaknade av att det var varmt och kvavt och gick upp och satte mig framför TVn en stund. Det smakade så äckligt i munnen att jag stoppade in en Never stop. Och den smakade precis som dom brukar! Gissa om jag klämde i mig hela skålen med ett lyckligt flin på läpparna! Intressant det där att man faktiskt kan bli så glad över så lite. Men det är väl som en av cancertjejerna skrev häromdan; Vi samlar inte längre på saker, vi samlar på upplevelser.

Naturligtvis glömde jag att ringa och fråga om resultatet på dagens blodprov. Å andra sidan var det ju ingen som ringde till mig heller, så jag tolkar det som att värdena är någorlunda OK. Det ser onekligen ut som om jag klarar mig från sjukhusvistelse den här gången också. Oddsen för att jag ska klara mig dom sista två omgångerna blir bara bättre och bättre. Om en stund är det dags för dagens spruta, den sista för den här omgången. Skönt.

Hoppas nu bara att morgondagen blir lika bra som idag. Det skulle vara så skönt att orka ge sig ut på en lite längre tur med bernisarna.

Nu har det gått en vecka sen cyto nummer fyra och det är dags att utvärdera projektet "ta det så lugnt som det bara går". Jag är lite besviken över resultatet. Det verkar inte riktigt spela någon roll hur jag gör, för nu är Tröttheten här igen. Trots att jag sov nästan hela natten, dvs nästan åtta timmar, var jag tvungen att sova en stund på förmiddagen innan jag orkade köra in till stan. Dessutom har antalet toalettbesök ökat rejält idag, vilket väl innebär att jag får ställa in mig på att det blir en repris av midsommarhelgens kassa mage. Trist värre. Nu står hoppet till att den kassa magen främst är en biverkning av sprutorna. Eftersom jag bara ska ta fem sprutor denna gång så kan jag åtminstone tillåta mig att ha en gnutta hopp.

Plåtsmaken i munnen är värre än nånsin. Inget hjälper mer än precis för stunden. Jag vet inte hur många gånger jag borstade tänderna igår utan att känna mig ett dugg fräschare. På väg in till stan stannade jag och köpte hamburgare och det var mitt livs mest smaklösa Big Mac.

Det finns trots allt ett positivt inslag i projektet. Jag har mått väldigt bra psykiskt av att göra ingenting och förhoppningsvis hjälper det till att hålla humöret uppe under den kommande veckan. 

Det var i alla fall kul att komma upp en sväng på jobbet även om det börjar bli väldigt ödsligt i korridorerna nu. Jag försöker nog gå upp en sväng i morgon också, medan jag väntar på morgondagens blodprovssvar. Fördelen med att det är lite ödsligt är ju onekligen att infektionsrisken är mindre.

Idag gick det upp för mig att jag inte bara kan skylla på Harald och ET för min trötthet. När jag tänker tillbaka på det senaste halvåret, finns det onekligen fler förklaringar. Eller egentligen längre bakåt än så. Det har varit rätt intensivt på jobbet, bland annat när det gäller processen om arbetsorganisationen som pågått i drygt ett och ett halvt år, i lite olika faser och grupperingar. Under våren körde vi igång en arbetsgrupp med en närmast hysteriskt tajt tidplan för att få till det sista steget. Deadline var 1 april (jajamensan) och vi lyckades på något sätt få till en slutrapport till dagen innan. Något utrymme för eftertanke och bearbetning av denna stundtals ganska påfrestande process har liksom inte funnits, i alla fall inte i min hjärna. Och definitivt inte efter den 1 april.

Slutspurten i detta arbete gjordes samtidigt som utbyggnaden av mitt hus fullständigt exploderade efter trettonhelgen. I drygt två månaders tid varvade jag med att leva vattenlös, avloppslös, med oisolerade väggar och en icke fungerande spis. Mitt i rapportskrivande och arbetsgruppsförberedelser gällde det dessutom att meddelst skohorn klämma in montering av IKEA-kök, golvläggning och tapetsering för att inte sinka byggkillarna.

För att få ihop det var det bara att köra i 200 procent och jag hade nog redan då börjat knapra rejält på reservbatterierna. Det kändes inte som nåt problem just då eftersom det snart var dags för alla långhelger, då jag i lugn och ro skulle kunna fixa klart huset och rensa hjärnan inför kommande arbetsuppgifter.

Och mitt i allt detta ger sig Harald tillkänna. Tiden mellan påskafton och 1 april var jag väl mest tacksam över att det var så mycket att göra, så det inte fanns så mycket tid till att tänka och oroa mig. Sen började jag bli rejält stressad över hur mycket jag skulle kunna hinna med på huset innan behandlingarna skulle börja. Helgen innan första cyton hyrde jag en container, så jag i alla fall fick bort det mesta byggbråtet från tomten. Sen gick ju Kristi flygare/första majhelgen åt till cyto, pingsthelgen till feber på Radiumhemmet, midsommarhelgen till magsjuka...

När det gäller utbyggnaden och min numera mest djungelliknande trädgård känner jag att jag har hittat nån sorts balans. Jag har slutit fred med att allt inte kommer att bli färdigt under sommaren. Lyckas jag bara greja utomhusmålningen, så kan allt annat göras senare. Och gott om semesterdagar har jag ju kvar... När det gäller jobbet och arbetsorganisationen, har jag ägnat dagen åt att läsa igenom en hel del gamla arbetsdokument och fundera lite över vad som egentligen hände under processen och hur resultatet blev. Det väckte en del rätt starka känslor till liv men det känns som att det blev en bra avrundning och en bra uppladdning av batterierna inför en höst som också kommer att bli väldigt intensiv.

Det var också ganska befriande att nästan helt släppa tankarna på allt som rör cancern under en dag. Dom batterierna kan ju också behöva laddas upp lite inför kommande behandlingar.

För övrigt kan jag konstatera att min sprutnoja verkar vara över. Åtminstone togs gårdagens spruta utan bekymmer. Det känns ju skönt eftersom det om cirka 20 minuter är dags för nästa. För en liten stund sen sprack det kompakta molntäcket upp och solen tittade fram, vilket höjde humöret några grader. Jag mår med andra ord ganska bra just nu.

Vaknade i morse avslappnad och på rätt gott humör. Tog det lite lugnt men orkade i alla fall städa lite i badrummet. Vid 11-tiden kände jag mig riktigt hungrig och bestämde mig för att ta reda på fläskfilén i kylen. Då gick strömmen. Ett par tusen hushåll i Bergshamra strömlösa och felsökning pågår var beskedet från Vattenfall. I stället för fläskfilé blev det ett glas filmjölk och en kall korv...

Utan ström och med regnet ösande ute var det inte så mycket annat att göra än att varva radiolyssnande, sömn och funderingar. Funderingarna rör sig just nu rätt mycket på operationen och det som komma skall efter den. Jag har lite svårt att bestämma mig för vad jag vill ha i stället för det bortopererade bröstet. Och när jag vill ha det om jag nu ska ha något. Nu är det inte säkert att alternativet direktrekonstruktion ens existerar för mig eftersom det är planerat strålning. Just nu känns inte det som någon katastrof men det hinner väl svänga rätt rejält några gånger innan jag är i skarpt läge. Intressant det här att det faktiskt känns som en fördel, just nu, att jag inte placerades i normalfållan och opererades på en gång. Nu har jag en rimlig chans att fundera i lugn och ro.

Strax före tre kom strömmen tillbaka och fläskfilén kunde äntligen tillagas. Jag kan inte precis påstå att gorgonzolasåsen smakade som vanligt men ändå rätt gott faktiskt. Inte ens hundarna hade nån lust att vara ute i regnet, så det blev lite kaffe och mer TV-tittande under eftermiddagen.

Känner mig fortfarande rätt avslappnad och på gott humör. Några myrkrypningar har jag inte känt idag och det har inte ens kliat särskilt mycket. Om en halvtimme är det dags för spruta igen och då återstår det att se om jag har lyckats skaka av mig nojan. Det känns så nu i alla fall.