Alla inlägg under augusti 2008

Av Ingela - 31 augusti 2008 19:04

Ja, för den här gången. Eftersom operationen blir redan den 8:e är det på håret men jag hinner precis vara i tjänst i fem hela arbetsdagar. Efter det lär jag enligt uppgift börja om från början. Jag hoppas att jag inte behöver vara hemma särskilt länge efter operationen men det lär visa sig.


Idag har det runnit ohejdat ur både näsa och ögon, särskilt utomhus. Jag hade tänkt att vänta till sen eftermiddag med att åka in till lägenheten men insåg mitt på dagen att det var lika bra att åka på en gång. Och det visade sig att det gick lika bra att vila här.

Av Ingela - 30 augusti 2008 18:28

Ja, det kan man fråga sig. Det började bra i morse, med ett antal förberedelser för den stora möbelflytten men sen kom jag av mig. Delvis för att jag var tvungen att åka och handla men också för att vi fick ett antal besök under dagen. Efter det insåg jag att jag totalt hade glömt veckans avsnitt av "So you think you can dance" och sen var jag tvungen att laga lite mat. Och nu är det kväll.


Bra dag annars. Trött som vanligt men ändå så påtagligt på väg framåt. Lite otålig över att tiden går så långsamt. Jag skulle gärna opereras redan nu på måndag om det var möjligt men jag inser att kroppen behöver den extra veckans återhämtning.

Av Ingela - 29 augusti 2008 18:46

Idag avklarades sista cytoblodprovet. Jag hann inte riktigt värma upp mig men det gick hyfsat bra ändå. Tydligen lyckades jag skrämma upp labbsköterskan rejält i förväg, för hon tyckte jag var tapper. Vadå tapper, tänkte jag, det här var väl inget mot hur det kan vara. Hundarna väntade snällt i bilen och fick vänta en stund till utanför Flygfyren medan jag handlade. Därefter bar det av mot hundhotellet.


Där var det himla bra, tyckte hundarna. Det luktade så spännande och så fick man godis. Inga problem med andra ord. Tjejen som tog emot och visade runt var så imponerad över att träffa två berners som är som berners ska vara. Glada och positiva och lite (eller kanske inte så lite om man ska vara ärlig) busiga. Sug åt dig det berömmet, Adrienne! Så jag förväntar mig inget annat än att det blir som vanligt när jag ska lämna dom nästa söndag. Dom kommer inte att bevärdiga mig med en blick ens. Vilket ju faktiskt är väldigt skönt eftersom jag vet att dom kommer att trivas där dom är.


Resten av dagen har vi ägnat åt en långpromenad och sen vila. Idag har både ögon och näsa runnit och utslagen är som dom är men annars har det faktiskt inte varit några biverkningar. Så nu känns det ännu mer overkligt att det bara är två veckor sen sista kuren. Men jisses så bra jag mår! Solen tittade fram för en stund sen och jag sitter på altanen, lite extra påklädd i kylan, och slåss med myggen. Alla sommarens mygg har nämligen dykt upp nu. Naturligtvis. Det var väl ungefär annars den enda riktigt stora fördelen med att gå på cellgifter under sommaren (förutom att dom har gett sig på Harald, förstås), att myggorna undviker förgiftat blod. Och så har vi knappt haft en mygga på hela sommaren. Förrän nu då...

Av Ingela - 28 augusti 2008 19:33

Det var nog tur att jag hade bestämt mig för att vara hemma och vila i ett par dagar, för det behövde jag. Jag sov flera timmar på eftermiddagen. Jag är i ett rätt konstigt mellanläge just nu. Det känns som om det vore evigheter sen jag fick den sista cytokuren. Så länge sen att jag nästan har glömt hur det var. Eller förträngt. Samtidigt har det ju faktiskt inte gått två veckor ens, så en och annan biverkning återstår att ta sig igenom. Förutom sömnbehovet har ögonen börjat sitt eviga rinnande igen. Några utslag blommade ut till slut, så nu blir det salva ikväll. Det är ändå småsaker i sammanhanget och jag mår så mycket bättre än vad jag gjort under dessa 3 1/2 månader.


Jag har funderat en hel del på gårdagens kirurgbesök. Det retar mig att ingen ens har tänkt på att fråga vad jag tycker, varken om rekonstruktion i sig eller tidpunkt. Det verkar som om dom bara tar för givet att det viktigaste i hela processen är att få ett nytt bröst. Och det är det kanske också för många. Men inte för mig. Och absolut inte just nu. Just nu vill jag bara få bort Harald och få strålningen avklarad, så jag förhoppningsvis kan få leva resten av mitt liv utan cancer. Om det livet blir en- eller tvåtuttat känns rätt oväsentligt. Just nu.

Av Ingela - 27 augusti 2008 17:29

Ja, det blev till slut dags för kirurgbesöket. Jag måste erkänna att jag blev lite tagen på sängen. Efter att han berättat om att dom tänkte göra mastektomi och axillutrymning, vilket jag var helt införstådd med, fortsatte han med att säga att eftersom jag var så ung (det var i och för sig trevligt. Inte så ofta man hör det nuförtiden) ville dom göra en direktrekonstruktion. Nej tack, sa jag, och möttes minst sagt med skepsis.


Om man läser i dom nationella riktlinjerna för bröstcancer, så är rekommendationen att det är bättre att vänta med rekonstruktion när man ska strålas. Dessutom är rekommenderationen att i första hand avstå från direktrekonstruktion vid lokalt avancerad bc. Jag tillhör ju båda dom målgrupperna, så jag hade inte förväntat mig att frågan skulle komma upp över huvud taget. Tack och lov för att jag har haft tiden på mig att skaffa mig ett faktaunderlag och bilda mig en egen uppfattning.


Vi diskuterade lite fram och tillbaka. Hans främsta argument var att jag skulle bli tvungen att använda kroppsegen vävnad om jag väntade med rekonstruktionen. Det råkade även vara mitt främsta argument. Fast det talade jag inte om för honom. Men sanningen är att jag inte är intresserad av något annat än kroppsegen vävnad. Jag är hellre utan rekonstruktion än att jag sätter in ett silikonimplantat. Och helt ärligt vet jag inte om jag över huvud taget är intresserad av en rekonstruktion. Nu handlade det ju om omedelbar rekonstruktion eller inte och han gav sig rätt fort. Fast inte förrän han hade fått ur sig frågan "Är det onkologerna som har skickat med dig det här?". Jag svarade helt sanningsenligt att det var det inte utan att det helt och hållet var mina egna slutsatser. Jag hade lust att snäsa till något i stil med att jag minsann både är läskunnig och har tankeförmåga alldeles på egen hand men man kaxar väl inte upp sig alltför mycket mot den som ska hålla i kniven...


Den 8 september blir det i alla fall. Om nu inget oförutsett inträffar. På onsdag ska jag träffa narkosläkaren och sen är det bara att tuta och köra. Nu ska jag försöka ägna resten av den här veckan till återhämtning efter cyton, med mycket vila varvat med långpromenader med hundarna.

Av Ingela - 26 augusti 2008 19:49

Idag har mest gått åt till att vänta på i morgon. Blodprovet i morse gjorde rejält ont, en lång stund efter, men lämnade åtminstone inget blåmärke. Heldag på jobbet blev det. Kanske inte världens mest produktiva dag men lite nytta blev det gjort ändå.


Det börjar så sakta ta slut på biverkningar. Plåtsmaken sitter i men inte lika ilsket. Magen har nästan varit normal hela dagen och, under över alla under, utslagen verkar ha kommit av sig (peppar, peppar - vill inte vakna i morgon med stora blemmor).  Idag är faktiskt första dagen på väldigt länge som jag inte har tagit någon som helst medicin. Kan det verkligen vara så fantastiskt att jag ska få känna mig som vanligt i tolv hela dagar? Trött är jag men det kan jag leva med och jag kan faktiskt tillåta mig att sova när jag behöver. Jag är ju ändå sjukskriven. Och jag får påminna mig lite då och då om att jag nog måste försöka ta det lite lugnt inför operationen. Samla lite krafter helt enkelt. 


Men i morgon 09.30 lär jag få hålla mig klarvaken. Då väntar kirurgbesöket. Det känns så obeskrivligt bra att få påbörja nästa etapp på resan. Samtidigt som det är lite pirrigt också. Det är ju ingen liten operation precis och jag har inte ens varit sövd tidigare. Nåja, den dagen den sorgen. Till dess njuter jag av att jag börjar känna igen mig själv.

Av Ingela - 25 augusti 2008 19:52

Ömsom vin och ömsom vatten. Dagen började rätt uselt. Jag kunde inte ge mig iväg förrän strax efter halv nio. Jag var helt enkelt tvungen att vänta på att jag hade tömt ur magen. Skit också, verkar väl som ett rätt lämpligt uttryck i sammanhanget. Till sist kom vi iväg i alla fall och då var det inte så många minuter kvar till lunch när jag väl var på plats. Jag tänkte att det får bära eller brista. Just lunchandet med kompisarna är ju en viktig bit. Dels för att jag faktiskt får i mig lagad mat men framför allt för sällskapet. Det gick bra, även om smaklökarna tillfälligt hade gått och gömt sig igen.


Sen blev det en ganska normal arbetsdag, fast lite kortare. Efter det var jag tvungen att vila lite innan hundarnas mat och promenad. Nu sitter jag här med två djupt kränkta varelser. Jag passade nämligen på att utnyttja energin jag fick av vilostunden till att klippa klor och borsta ur päls. Borstningen går väl an, tycker hundarna, men tassarna vill dom helst ha ifred.


Nu får nog tyvärr peruken vila i en vecka. Synd, för jag börjar nästan vänja mig vid att ha den på. Dessutom känner folk igen mig helt plötsligt ute på gatan. Lustigt det där att det ska betyda så mycket med hår. Men utslagen är tillbaka och börjar ömma, så det är dags att kladda med salva igen. Som med så mycket annat, är det en enorm tröst att veta att det är sista gången. I morgon är det dags för blodprov igen. Det ska bli intressant att se om dom vita har skuttat upp ännu högre. Sen är det bara ett blodprov kvar på fredag. För cyton, vill säga. Det lär väl bli ett och annat inför operationen, antar jag. Just nu vill jag bara att det ska vara onsdag, så jag får träffa kirurgen. Om inte annat för att verkligen få bekräftat att det blir den 8:e när jag nu har bokat hundpensionat.

Av Ingela - 24 augusti 2008 18:34

Man blir väldigt duktig på att anpassa sina krav till verkligheten i cancerlandet. Helt tvärtom mot i "riktiga" världen. Det är väl så att man förr eller senare tvingas inse hur lite kontroll och påverkansmöjligheter man har. Det gjorde jag ju för ganska länge sen, inser jag när jag läser igenom mina gamla inlägg här i bloggen.


Som idag, till exempel. Jag har varit helt nöjd och glad över att jag inte fick tillbaka någon feber. Att jag ha varit hur trött som helst efter gårdagens äventyr på akuten, att magen har varit nästan i midsommarklass, att det fortfarande smakar unket i munnen och att utslagen börjar komma igen har liksom haft en underordnad betydelse. Jag slapp ju sitta och åka in till KS i alla fall. Där kan man snacka om halvfulla glas.


Dagen har annars mest handlat om att övertyga grannbarnen om att man inte behöver tillbringa hela dagen i min trädgård med hundarna. Det är i och för sig trevligt när dom kommer, inte minst för hundarna men det är ganska små barn vi pratar om, 7-8 år, så det går inte att lämna dom och hundarna ensamma. Och jag har ju ett och annat som behöver göras innan operationen sätter stopp för ett antal fysiska aktiviteter. I går var första gången en av dom vågade sig in och nu vill han aldrig gå härifrån. Jag kände att jag var tvungen att sova en stund på eftermiddagen och barnen fick stränga order om att inte komma tillbaka förrän hundarna var ute i trädgården igen. Det fungerade i en timme. Sen stod dom där och bankade på dörren. En nyväckt Ingela är inte precis att leka med. Budskapet verkar i alla fall ha gått hem denna gången, för dom har inte kommit tillbaka än.

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31
<<< Augusti 2008 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards