Nu blir jag snart vidskeplig på riktigt. Jag skulle tydligen inte ens viskat hurra igår. Eller också var det tur att jag gjorde det och inte skrek. Då hade jag väl legat på Radiumhemmet nu. Hur det nu är med den saken, så började jag känna mig lite febrig på eftermiddagen. Jag väntade tills hundarna hade fått mat innan jag tog tempen. Mycket riktigt. 38,1 med muntemp vilket betyder ca tre tiondelar högre. Bara att ringa onkologjouren alltså. Den här gången tog det inte många minuter innan jag hade övertygat sköterskan om att jag behövde kontakt med onkologen. Dessutom tog det inte mer än fem minuter innan hon ringde upp.

Helst ville hon att jag skulle komma in till KS. Vi lyckades kompromissa oss till att jag skulle åka in till Norrtälje och ta ett blodprov först och sen förhandla vidare utifrån provsvaret. Så det var bara att sätta sig i bilen och köra in. Att komma in och ta själva provet gick relativt snabbt men sen fick jag vänta i 3 1/2 timme på att dom skulle analysera färdigt. Och inte nog med det. Febern gav sig medan jag satt och väntade, åtminstone ner till 37,8. Men sen den 2 maj är jag ju världsmästare i att ha långtråkigt, så... Och den här gången kom jag ihåg att slänga ner en egen bok i väskan, vis efter tuppnatten i pingstas.

Nu kunde inte labbet i Norrtälje splitta upp värdet på dom vita men det totala var uppe på 11,5, alltså lite för högt till och med. Norrtäljeläkaren tyckte att hon kunde skicka hem mig med gott samvete. På hemvägen lyckades jag övertyga ännu en sköterska om att jag behövde prata direkt med onkologen och hon tyckte också att vi kunde blåsa faran över för idag i alla fall. Får jag feber i morgon igen, så får jag höra av mig och då lär det inte vara förhandlingsbart med KS.

Ja, så kul var min lördagskväll. Nu är jag hemma igen och naturligtvis pigg. Jag tog nämligen en kopp kaffe på sjukhuset för att hålla mig vaken i bilen.

Det verkar som om jag har klarat av även denna sista cyto utan att bli inlagd. Man ska ju inte ropa hej förrän man är över bäcken - men jag tillåter mig ändå att viska fram ett litet hurra! Dagens vita värde låg på 0,9 (3,1 på totala vita), så det var ju inte så farligt lågt. Efter omständigheterna alltså. Egentligen är det både väldigt lågt och rätt farligt. Men allt är ju relativt.

Nu kan jag verkligen börja se fram emot återhämtning. Men först när taxen slutar bita. Eller om det möjligtvis är sprutan som är orsaken. Oavsett vilket; Aj, vad jag har haft ont idag. Det har huggit till och sedan övergått i värk. Mest i ryggen men det har vandrat runt i nästan hela skelettet. Vänsterfoten och efterhand även knäleden har inte riktigt fungerat idag. Kul med lite nya biverkningar så här på sluttampen.

Apropå biverkningar. Den stackars magen som verkligen slitit hårt i sexton veckor, nöjer sig inte längre med Pepcid Duo. Jag passade därför på att köpa nån lite starkare Omeprazolvariant på lunchen. Innan jag gav mig på dom, läste jag på bipacksedeln. Och gav upp. Diarré, förstoppning, gasbildning, illamående och kräkningar, sömnstörningar, svindel, huvudvärk eller trötthet. Och det var bara dom vanligaste biverkningarna. Det känns ju som om det är precis vad jag har saknat i 3 1/2 månad... Nu får magen vara sur, åtminstone över helgen.

Det är i alla fall slut med sprutorna. Den sista togs för en timme sen. Nu återstår bara lite pysselarbete med att kapa av alla sprutspetsarna, så att jag kan lämna tillbaka dom tomma sprutorna till Apoteket.

Dagen har annars mest handlat om att lösa hundvaktsfrågan inför operationen. Naturligtvis var det fullt på alla ställen jag ringde till och jag började känna mig riktigt stressad. Till slut fick jag napp på Angskärs hundpensionat, som ligger en bit utanför Norrtälje. Jag och hundarna ska åka dit på fredag och bekanta oss med stället, så det kommer säkert att bli bra. Dom får vara där till den 15:e så jag får vila en hel vecka. Hjälp så tomt det kommer att bli! Det längsta vi har varit från varandra tidigare är fyra dagar.

Jag hade bestämt långt i förväg att jag skulle åka in till jobbet idag på eftermiddagen eftersom vi skulle ha ett möte i morgon. Jag hann inte mer än innanför dörrarna till lägenheten förrän mobilen ringde. Det var Göran som är sjuk. Vi kan inte gärna köra mötet utan honom, så det var bara att ställa in. Jag funderade lite fram och tillbaka men bestämde mig för att stanna i stan i alla fall. I morgon är det blodprov igen och dessutom dipparedan, så jag kan lika gärna vänta med att åka hem tills jag har fått provresultatet. Lite orolig är jag. Jag har känt mig lite allmänt hängig, haft lite ont i halsen och magen börjar krångla igen. Bara det inte blir en helg till på Radiumhemmet, nu när jag har klarat mig ända sen pingsthelgen. Någon feber har jag inte, så hoppet står till att det är åskan som orsakar hängigheten.

Det kom nämligen en rejäl åskskur förut. Naturligtvis precis när hundarna skulle få mat och kvällsrastning. Jag erkänner att det inte blev någon lång promenad, vilket inte verkar bekymra Yoker och Busan. Regn och blåst tillhör inte deras favoritväder, precis. Inte mitt heller.

Tänk att det svåraste i bloggskrivandet är att komma på en rubrik. Framför allt när man ska skriva om dom långa, tråkiga dagarna. Idag var det lite lättare i alla fall. Hotet om insomningstablett gjorde tydligen nytta. Jag somnade vid tiotiden. I och för sig vaknade jag efter ett par timmar och kände mig halvt medvetslös men jag lyckades somna om efter att ha varit uppe en stund. Och sen sov jag till fem. Lite matt och trött var jag under förmiddagen men jag bestämde mig för att lämna hundarna hemma och ge mig ut på äventyr.

Med hjälp av The Real Group och Electric Banana Band började jag känna mig riktigt pigg och Filarfolket visade sig vara en äkta energikick. Och nostalgitripp. Jag får erkänna att jag körde som en biltjuv. Fort gick det. Inte så fort att körkortet var i fara, men ändå. Nu var det nästan tomt på vägen, så det må väl vara hänt. Det var inga problem att orka till Bro för att köpa hundmat, inte heller att ta sig därifrån till KS.

Mammon gick hur fort som helst. Jag hade tid 13.10 och var klar 13.20 Nu är Harald förevigad igen, förhoppningsvis för sista gången, och det ska bli spännande att se hur stor dom tycker att han är nu. Men det får jag inte veta förrän om en vecka. På vägen ut träffade jag min kontaktsköterska, så då fick jag ytterligare en chans att tala mig varm för att strålning bör ske så fort det bara går.

Biltjuvstakterna satt i på hemvägen. Jag stannade till i Arninge och handlade lite och sen var det bara att gasa på. Sista milen var det rena rama rallyt genom skogen. Man måste ju få ha lite kul ibland, eller hur. Och så gäller det att passa på när man inte behöver ta hänsyn till varken två- eller fyrbenta passagerare.

I natt blev det inte många timmars sömn. Kanske två-tre totalt. Och inte har jag kunnat sova på dagen heller. Jag är helt urlakad, på dåligt humör och lite orolig för morgondagen. Hur ska jag orka köra bil om det blir en sån här natt till? Jag ska ju på mammografi i morgon. Dessutom hade jag tänkt att åka och köpa hundmat på vägen. Det kanske är dags att plocka fram en insomningstablett. Jag fick ett paket utskrivet efter första cyton, bara för att ha för säkerhets skull. Jag vill egentligen inte men nöden kanske inte har någon lag. Men jag bestämmer mig sen. Om jag inte somnar.

Nu känner jag i alla fall igen biverkningarna. Plåtsmaken är i högform, magen är sur, det värker i stort sett i hela kroppen och utslagen verkar vara på väg tillbaka. Fransar, bryn och naglar sitter ändå där dom ska och det är jag faktiskt väldigt tacksam för. Det är väl alltid någon sorts tröst att det kunde varit värre...

Det hände åtminstone en bra sak idag. Jag låg i fåtöljen och blundade när jag hörde att det dunkade en bit utanför huset. Det var Anders och Ulla som höll på att fixa mitt staket och den lösa grinden. Jag gick ut och bistod med diverse redskap och nu ser det riktigt prydligt ut igen. Tack, snälla grannar!

Idag ringde jag till KS Bröstcentrum och frågade om det fanns någon operationstid inbokad för mig. Det gjorde det. Den 8 september är det dags att skära av både Harald och bröstet från resten av mig. Oj, det blev helt plötsligt väldigt verkligt! Nu gäller det att hitta nånstans att hysa in hundarna. Dels för själva operationen men också minst en vecka till. Jag lär få ta det försiktigt i början och ska väl helst inte bära mer än en liter mjölk och då är det kanske lite mycket med nästan 90 kilo hund, visserligen fördelat på två... En första förfrågan är i alla fall skickad till Kicki där jag vet att dom trivdes förra hösten, så får vi se vad som händer. Nu fick jag ju ändå lite tid på mig att leta, så det löser sig alltid på något vis.

Idag blev det nästan sex timmar på jobbet. Det var egentligen alldeles för mycket eftersom dag fyra är en riktigt dålig dag men det behövdes för planeringen framåt. Och det är ju som sagt alltid trevligt att få lite lunchsällskap, även om maten inte smakar något. Riktigt sliten var jag när vi äntligen kunde åka hem och jag borde väl egentligen sovit en stund först men vi kom i alla fall hem helskodda. Idag har jag tagit dom sista fyra kortisontabletterna och om en stund tar jag den sista illamåendetabletten, enligt schemat. Det kan bli fler om det kommer fördröjt illamående men jag hoppas slippa. Snart är det också dags för den hatade sprutan. Fyra dagar till, så slipper jag även dom. Bara att slippa gå runt som ett vandrande husapotek, med alla mediciner i handväskan för att jag inte ska stå utan för att jag har glömt dom i fel bostad, känns som en befrielse.

Det är verkligen en helt underbar känsla att äntligen kunna se slutet på den längsta perioden i mitt liv. Jag har levt i nån sorts dvala sen 2 maj, eller egentligen ända sen 1 april, och ett tag kändes det som att det här aldrig skulle ta slut. Och så går det helt plötsligt rasande fort igen. Jag inser att det fortfarande finns tuffa hållplatser på den fortsatta resan men ändå. Jag börjar kunna skymta slutstationen. Nu finns det ju inga garantier. Det vet jag. Under resten av livet kommer naturligtvis medvetenheten om att jag kan få återfall att finnas där men just nu väljer jag att enbart fokusera på att bli färdigbehandlad. Och frisk. Och få ta tillbaka kontrollspakarna över mitt liv.

Efter ännu en sömnfattig natt var det äntligen dags att trappa ner kortisonet till åtta tabletter. Jag la mig vid elva i förmiddags och sov två timmar. Hur skönt som helst. Det var nästa så jag blev människa igen. Vädret har inte varit särskilt kul idag, mörkt och småregn hela dagen, så jag har vilat och slappat. Nu är vi inne i lägenheten och fortsätter att slappa.

Dagens biverkningar har varit lindriga. Väldigt lindriga faktiskt, jämfört med dom tidigare gångerna. Det har väl dels med dagens siesta att göra men antagligen också med humöret. Det är väldigt mycket lättare att stå ut när man vet att det snart är slut.

Idag har det verkligen varit tungt. Det enda kortisonet har bidragit med är att jag knappt sov i natt och att jag bara kunnat dåsa till korta stunder idag. Tack och lov börjar nedtrappningen i morgon, så jag äntligen får en chans att sova ut. Mina största bedrifter idag har bestått i en tur och returtripp till soptunnan och lite matlagning. Imponerande, eller hur... Stackars hundarna har fått nöja sig med att sova ovanligt mycket och däremellan roa sig själva i trädgården. Men så får det vara ibland och ärligt talat tror jag inte att dom far särskilt illa av det, så länge det inte är så för jämnan.

Biverkningarna är annars dom gamla vanliga; svaga ben, myrkrypningar, avsomnade smaklökar, lite plåtsmak och slemhinnor som slutat fungera nomalt. Fast en biverkning har låtit vänta på sig den här gången och det är magen. Peppar, peppar, peppar. Den känns än så länge riktigt bra.