Alla inlägg under september 2008

Ont

Av Ingela - 22 september 2008 19:18

Idag har jag haft rejält ont, känt mig mer svullen och rörligheten har varit sämre. Antagligen en kombination av lördagens ansträngningar, nervtrådar som börjar växa ihop och mina övningar igår kväll. Det blev kanske lite för mycket träning till musik. Men kul var det just då.


Det tråkigaste är att det inte blir några längre stunder vid datorn förrän det gör mer och mer ont. Det blir liksom lite svårare att jobba då. Lite jobbigt är det också att det är dags för en 20-milsresa i morgon igen tur och retur till Bålsta men det ska väl gå det också. Det börjar onekligen bli trist att bara vara hemma också...

ANNONS
Av Ingela - 21 september 2008 20:13

Efter gårdagens fysiska ansträngning började jag med att sova i elva timmar. Visserligen med några avbrott, men ändå. Det enda som saknas nu är att kunna sova på högersidan igen.


Dagen blev lagom lat och nu har jag ägnat kvällen åt att lyssna på gammal "hederlig" musik. Sjukgymnastövningarna blir väldigt mycket roligare om man gör dom till musik, så just nu är det Groupa som ackompanjerar.

ANNONS
Av Ingela - 20 september 2008 18:49

Ja, idag var det städdag. I föreningen, alltså. Jag hade hoppats på fint väder så jag skulle kunna ta på mig oljning av strandmöblerna men det regnade naturligtvis i morse. Rensa ris var det enda alternativ som fanns. I 2 1/2 timme lyckades jag någorlunda släpa ris till eldhögarna men det höll på att gå lite illa. Grannen kom nämligen släpandes på en stor gren, som gick av, och överdelen var på väg mot mitt ansikte. Reflexmässigt åkte högerarmen upp... Lite för högt upp. Aj! Det gick bra i alla fall. Efter korvgrillningen gav jag upp och under resten av dagen har jag bara varit trött. Fast sådär skönt trött som man blir av fysiska aktiviteter.

Av Ingela - 19 september 2008 19:41

Det blev en semesterdag till. Bara för att det är så skönt. Så skönt att få bestämma alldeles själv. Visst hade jag kunnat sjukskriva mig. Det gör ont både här och där och dagens bilkörning var inte alls någon angenäm upplevelse. Men semester är ändå det bästa alternativet. Då får jag ju ha kontroll. Och kontroll är väl det jag saknat mest under resan i cancerlandet.


Idag fick jag ett nytt bevis för att världen är full av underbara människor. En av grannarna har erbjudit sig att tämja min trädgårdsdjungel. Bara för att han är så himla snäll. Gissa om du har dagens stjärna i himlen, Perra!


Fast det är ju det där med kontroll. Visst är jag tacksam över alla fantastiska, underbara människor som vill hjälpa till. Absolut! Men jag blir samtidigt så frustrerad över att inte kunna göra saker själv. Och att inte ha ork och kraft till andra.


Det enda jag kan göra just nu är väl att försöka hålla humöret uppe och att göra vad jag kan för att få tillbaka både rörlighet och styrka i operationsområdet. Och hålla en tumme för att strålningen blir precis så lindrig som jag tror att den ska bli.

Av Ingela - 18 september 2008 19:25

Dom två senaste dagarnas bilkörning (och jobb också) tog nog ut sin rätt. Idag har jag bara varit trött. Redan innan hade jag bestämt mig för att varva jobb och semester under några veckor och idag blev det definitivt semester. Trots att jag fick förmånen att sova ännu en hel natt i sängen, var jag tvungen att fylla på med lite mer sömn i fåtoljen.


Jag begick också misstaget att testa med att göra lite stretchövningar liggandes i fåtöljen. Naturligtvis var Busan där och buffade till när armen redan var i maxläge... Det var inte särskilt skönt, kan jag säga. Jag får nog hålla mig till stående övningar. Hur som helst börjar övningarna så sakta ge lite resultat och jag får mer och mer känsel.

Av Ingela - 17 september 2008 20:09

Så skönt det var! Jag vaknade i och för sig nån gång mitt i natten. På rygg. När jag vände mig på sidan brände det som bara den i hela sårområdet men jag bestämde mig för att stå ut en stund för att se vad som  hände. Och det som hände var att jag somnade om! En hel natt i sängen. Yes!


Bilkörningen var ingen roligare upplevelse idag. Tvärtom blir det bara mer och mer smärtsamt. Men det betyder å andra sidan att mer och mer känsel kommer tillbaka, så det är det värt. Och det där med rally... Det kanske är lite barnsligt i överkant men det är verkligen en stunds upplevelse av att vara fräsch och osårbar och helt enkelt låtsas vara frisk mitt i allt. Lite svårare är det att hitta känslan när det gör ont som f-n varje gång man måste växla och säkerhetsbältet skaver både här och där men det går. Och även om det innebär att det är ännu svårare att tråckla sig ur bilen till verkligheten igen, så är det så värt det bara för känslan. Och så himla fort går det faktiskt inte. :)


Jag var på återbesök hos bröstsköterskan idag och fick godkänt och ny tejp. Jag var lite orolig eftersom huden var rätt rejält irriterad av kirurgtejpen men fick beskedet att den bara sitter där av kosmetiska skäl. Det är alltså fritt fram att gå utan tejp om det blir irriterat igen. Härligt! Nu har jag fått en återbesökstid till kirurgen den 29:e, fast det blir en helt annan kirurg. Det känns helt OK för min del. Jag är mest intresserad av patologsvaret ändå. Dagen efter är det dags att återvända till onkologvärlden och då är jag i alla fall tillbaka hos "min" professor. Förhoppningsvis innebär det att strålningen kan komma igång ASAP. Inte för att det känns lika hetsigt längre, nu när jag och Harald faktiskt är åtskilda, men det skulle fortfarande kännas bra att få fira födelsedagen färdigbehandlad. Färdigbehandlad, vilket vackert ord. Det är nog först nu som det har börjat få en verklig betydelse. Resan i cancerlandet har varit så otroligt lång och helt plötsligt börjar det verkligen existera en slutstation. Eller slutstation och slutstation. Det är det ju inte. Återfallsrisken finns där. Men ändå. Att få sätta punkt för den här gången är ju verkligen nåt att fira!

Av Ingela - 16 september 2008 20:33

Sex timmars konferens är väl en barnlek, tänkte jag. Det jag inte riktigt tänkte på var att det var drygt tre timmars resväg totalt också. Eller att dom återuppväckta nerverna skulle ge sig tillkänna vid bilkörningen. Trots att jag smet tidigare, var jag rejält sliten när jag väl kom hem (fast lite rally blev det ändå på vägen...). Men nu är det gjort i alla fall. I morgon blir det väl inte mycket bättre. Då ska jag först in till KS och sen vidare till jobbet för ett eftermiddagsmöte. Sen ska jag vara hemma och jobba i två dagar, vilket jag tror kommer att behövas.


Hundarnas öronvård gick bra i alla fall. Dom var så snälla så och höll sig stilla. Busan verkade inte ens ha ont nu i kväll, så det var ett stort framsteg.


Jag lyckades sova några timmar i sängen i natt men fick ge upp och avsluta i fåtöljen. Även detta får väl ändå anses som ett framsteg, fast jag får erkänna att jag längtar väldigt mycket efter att få sova på högersidan. Men det lär dröja länge, länge... Jag klagar inte alltför mycket. Jag får ju sova och det är faktiskt inte alla förunnat. Dessutom har jag klarat mig helt utan värktabletter sen i fredags kväll (även om det just nu är på gränsen) och det är väl nåt att glädjas åt.

Av Ingela - 15 september 2008 19:21

Ja, nu är vi äntligen hemma alla tre! Mina små knähundar fullkomligt kastade sig in i bilen när jag kom, efter att ha kastat sig på mig förstås. Stygnen klarade sig i alla fall men jag inser att det kommer att dröja ett tag till innan det blir promenader med båda två i koppel... Busans öron är mycket bättre men i gengäld har Yoker börjat skaka på sina. Idag behövde jag inte göra annat än att ge Busan hennes droppar men i morgon bitti blir det rengöring på båda. Det är inte helt lätt att hålla varken 40 eller 50 kilo, samtidigt som man ska droppa något i öronen. I vanliga fall heller. Det är ändå svårare när man bara har en fungerande arm. Men nöden är uppfinningarnas moder, heter det ju. Vi kommer säkert på ett bra sätt.


I natt vaknade jag av en smäll. Bokstavligen. Ytterligare en granne som fyller jämt men det här var inte hans idé utan en annan granne som tyckte det var kul med en överraskning. Hmm... Tur att inga hundar var hemma ändå.


Det verkar som om känseln börjar komma tillbaka så smått under armen, för idag har det gjort ont lite då och då. Inte bara vid oförsiktiga rörelser. Det känns i alla fall inte mer svullet än igår och det man ser under tejpen ser bra ut. Det är fortfarande ett gult och svullet område under stygnen men inte värre än att jag står ut. Sjukgymnaströrelserna har inte riktigt fungerat idag heller men jag har ändå kört den hemkomponerade stående varianten. Inatt ska jag göra ett allvarligt försök att sova i sängen, inte minst med tanke på att det blir så himla trångt i soffan om jag ska samsas med två bernisar.

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30
<<< September 2008 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ bc-busan med Blogkeen
Följ bc-busan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se