Alla inlägg under oktober 2008

Av Ingela - 31 oktober 2008 18:54

Härom dagen vällde ett halvårs frustration och ilska ut. Idag var det tydligen sorgens tur. Alla helgonahelgen är ett gyllene tllfälle för alla som gillar Brahms i allmänhet och Ein Deutsches Requiem i synnerhet. Minst två konserter har jag sett annonser för. Inte för att jag orkar åka in tll stan... Men jag bestämde mig ändå för att lyssna på den inspelning jag har.  I lugn och ro, liggandes i fåtöljen.


Men jag hade verkligen inte räknat med att den skulle väcka så mycket känslor till liv. Eller... Känslor väcker den alltid till liv men att den skulle väcka så mycket sorg till liv... Halvvägs in i första satsen stortjöt jag och tårarna sprutar fortfarande en bra bit in i "Wie lieblich".


Och vad är det jag sörjer då? Jag lever ju. Räcker inte det? Jo, det är klart att det räcker långt. Men det är just insikten om odödligheten som är sorgligast. Och förlusten av en del av min kropp. Även om jag inser att det inte kommer att vara några problem att leva enbröstad, så sörjer jag. Än så länge osorterat. I kombination med den gnagande oron om att aldrig få tillbaka mitt hår. Som kan verka löjlig nu när håret äntligen har börjat växa men eftersom håravfall finns som en, visserligen ovanlig, biverkning av Tamoxifenet, så är det väl lika bra att bygga upp en mental beredskap med tanke på att jag ju samlar på biverkningar...


Så jag sörjer förlusten av odödligheten, Och förlusten av kroppsdelen. Och faktiskt: Jag sörjer över det grundläggande och enkla faktum att jag har cancer! Och inte bara sörjer. Jag är heligt förbannad också!  Större än så är jag inte...

ANNONS
Av Ingela - 30 oktober 2008 19:44

Idag lyckades jag äntligen ringa så pass tidigt till vårdcentralen att jag kunde knappa in mitt nummer. Mitt under lunchen blev jag uppringd av en sköterska. Min knöl visade sig vara en cysta. Fast en godartad och ofarlig sådan! Lite trist att dom inte kunde ta sig den tiden att själva ringa upp och meddela detta. Tycker jag faktiskt. Men skönt ändå att få sortera bort det hela ur medvetandet. Det var ju trots allt det som var meningen med det hela.


Spolningen av venporten gick alldeles utmärkt. Inte för att den släppte något blod ifrån sig, denna gång heller, men det gick i alla fall smidigt och bra att spruta in i den. Nu ska jag förhoppningsvis inte behöva göra något mer med porten förrän den 10 december. Då ska den bort. Yes yes yes!!!

ANNONS
Av Ingela - 30 oktober 2008 09:02

Så där, nu har jag fått en chans att prata av mig gårdagens irritation. Det fanns helt klart andra orsaker till att skicka hem mig, än att korta kön. Det är inte alla som kan ta paus i strålningen, ens en dag. Självklart är det så att dom måste gå först. Det som hände igår var att två kanoner till stod samtidigt. Så det var rätt rörigt. Och kön bara växte och växte. Och med facit i hand, skulle jag ändå blivit hemskickad eftersom dom inte fick igång kanonen på hela förmiddagen. Nu är i alla fall ordningen återställd. Jag är nystrålad och sitter och väntar på att få min venport spolad.

Av Ingela - 29 oktober 2008 18:26

För att börja från början, kunde väl dagen börjat bättre... Inte alltför god nattsömn. Ut och skrapa bilen. Dimma och glashalt första fyra milen. Blixtsnabb hundrastning hjälpte inte. När jag kom flåsandes ner till Sveavägen hade jag precis missat bussen. Det var bara att flåsa hem igen och ta bilen. Så jag hann i tid. Helt i onödan, visade det sig.


Dom fick inte igång strålkanonen ordentligt. Tjejen som brukar ha tiden efter mig, hade onekligen fått dagens dubbla vinstlott. Hon hade nämligen första tiden och fick dessutom sin strålning. Vi andra fick välja mellan att vänta eller gå hem. Eftersom jag verkligen inte har någon som helst lust att fylla på med flera dagar i slutändan, valde jag att vänta. I en och en halv timme. Sen kom en av syrrorna ut och meddelade att det såg mörkt ut och att det minsann inte var annat att göra än att åka hem. För oss två som hade väntat längst. Dom andra kunde vänta kvar en stund...


Det tog faktiskt ända till jag satt bakom ratten igen, innan jag reagerade. Är det så här man kortar en vårdkö? Skicka hem dom som har väntat längst. Då får ju resten vänta lite kortare stund och så blir alla nöjda. Utom möjligtvis dom som fick åka hem. Det brast rejält där i bilen. Ett halvårs ilska och frustration bara vällde ut. Och det skulle väl ut nån gång. Fast jag är faktiskt fortfarande minst sagt irriterad över bristen på respekt för vår planering. Och det värsta är väl att man är rätt maktlös. Det går ju liksom inte att klaga alltför mycket, förrän möjligtvis efteråt. Om man nu vill ha några tider som passar över huvud taget.


Och det går ju inte att sätta hårt mot hårt heller, dvs att gå på en gång varje gång det är något strul. Nån enstaka strålning kan man väl hoppa över och lägga i slutändan i stället men det är ju ingen behandling jag gör för att det är kul, precis. Det får inte dra ut hur länge som helst på tiden.


Tyck gärna att jag är gnällig. Jag känner mig gnällig. Men jag tycker faktiskt också att jag har förtjänat att få vara lite gnällig. Nån gång. Ibland. Och det brukar gå över ganska fort.

Av Ingela - 28 oktober 2008 18:53

Visserligen har ju alla sagt att det ska dröja ungefär två veckor innan biverkningarna kommer. Men, jag är ju onekligen jag. Och onekligen har jag historiskt sett både samlat på ovanliga biverkningar och vanliga biverkningar vid lite ovanliga tillfällen...


Inte för att det egentligen har någon större betydelse. Men så trött som jag var igår kväll och idag på förmiddagen, har jag faktiskt inte varit på länge. Och jag är tjock i halsen. Och jag har redan blivit bränd, i armhålan där det är svullet. Vilket väl är det som talar mest för att jag tillhör dom som får biverkningarna tidigt. Brännskador i armhålan tillhör väl inte dom vanligaste förkylningssymptomen...


Jag bestämde mig i alla fall för att lyssna på kroppen och åkte hem tidigt. Och det var riktigt skönt att komma hem. Synd bara att jag måste gå upp så himla tidigt i morgon bitti. Och ännu tidigare än vanligt blir det, för det lär bli frost i natt.

Av Ingela - 27 oktober 2008 19:13

Hur förklarar man för två hundar att klockan helt plötsligt är en timma mindre än vad dom har lärt sig att känna? Det går väl an på morgonen. Då brukar vi kunna variera tiden. Men på kvällen! Jag stod ut med deras tassande i en knapp halvtimme. Sen fick dom sin mat och sin kvällsrunda.


Idag testade jag att åka direkt hemifrån till strålningen. Det gick alldeles lysande ända ner till Bergshamraleden. Där kröp det fram. Jag som hade gott om tid på mig när jag startade, satt helt plötsligt och oroade mig för att inte hinna. Det går förmodligen snabbare att åka in och vända vid Norrtull. Visserligen känns det lite surt att behöva betala tre trängselavgifter men det är ju å andra sidan inte gratis att krypa fram i bilkö heller. Jag hann i alla fall och strålningen gick som den skulle.


Nu har jag klarat två dagar i rad utan plåster! Och utan att bli alltför irriterad. Och passerat tvåveckorsgränsen som icke-rökare!

Av Ingela - 26 oktober 2008 19:33

Vad skriver man egentligen om en söndag? Ett par timmars jobb, en tur in till Norrtälje, några timmar framför TVn, några timmars plock och pyssel osv osv... Så normal som nu en söndag kan vara.

Av Ingela - 25 oktober 2008 19:34

Den trettonde dagen fick bli med plåster. Jag insåg när jag vaknade i morse att jag nog var lite väl grinig igår. Framför allt på eftermiddagen. Och att det nog faktiskt kunde vara en effekt av den strypta nikotintillförseln. Så för säkerhets skull. För att jag inte skulle börja tycka synd om mig själv. Och nån katastrof är det ju inte att använda plåster, när det inte ens har gått två veckor. Fast lite nederlag är det. Kontrollbehovet finns med även här. Jag vill hemskt gärna så fort som möjligt komma in i fasen där det är jag, och bara jag, som klarar mig. Kan själv! Hur som helst är även den trettonde dagen snart slut. Och rök- och snusfri blev den också. Två veckor i morgon!


Nu har faktiskt håret börjat växa! Bara nån millimeter, men ändå. Till och med på dom helt kala områdena börjar det komma små strån. Ljust är det. Väldigt ljust. Eller vitt. Det går inte att se än. Dom där glesa drygt centimeterlånga stråna har blivit ännu glesare. Det var nog helt enkelt eftersläntare som föll samtidigt med ögonbryn och -fransar. Det känns skönt att det äntligen händer något med glödlampan. Nog hade jag väl överlevt att vara skallig resten av livet men jag får erkänna att det är en enorm lättnad att ha fått tillbaka hoppet! Nu får det hemskt gärna börja växa lite runt ögonen också.


Det var riktigt skönt att få lite paus i strålandet. Skönt att få vara hemma i lugn och ro och skönt att få vila huden lite. Än så länge känns det inte som om strålningen varken har begränsat rörelseförmågan i armen eller orsakat svullnader. Jag körde ett rejält träningspass igår och det fungerade utan problem. Och än så länge fungerar det att sova åtminstone några timmar per natt på höger sida! Det är knappt jag vågar utmana ödet och skriva det. Men så är det. Och jag tänker njuta av varje sekund så länge det varar!

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31
<<< Oktober 2008 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ bc-busan med Blogkeen
Följ bc-busan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se