Alla inlägg den 1 oktober 2008

Av Ingela - 1 oktober 2008 19:24

Under hela resan i cancerlandet har jag försökt att hitta alla fördelar som ändå finns där, mitt i allt det svåra och jobbiga. Jag tycker att jag har hittills har lyckats hyfsat, även om jag känner mig extremt gnällig ibland. Eller rätt ofta, faktiskt. Idag har det varit en sån där riktigt låg dag när liksom ingenting vill sig, fast det egentligen inte finns nåt stort fel att peka på. Ja, förutom att jag faktiskt lever med risken att Harald kan ha släppt ifrån sig fler yngel/metastaser som när som helst kan börja växa igen förstås...


Och jag lovar att såna här dagar känner jag mig minst av allt stark och positiv. Och så får jag och min blogg en nominering. Just idag. Kicki; som jag skrev i din gästbok, har jag just idag inte kraft att anta utmaningen (eller vad man nu ska kalla det för) men du ska veta att din nominering värmer. Mycket! Du får naturligtvis en extra lysande stjärna i himlen!


Varför har jag varit så låg idag då? Delvis tror jag det beror på mina två läkarbesök i början på veckan. Även om jag i snart ett halvår har varit medveten om att min resa aldrig började med dom bästa förutsättningarna, så är det naturligtvis tufft att få det bekräftat genom patologsvaret. Det blir liksom så definitivt. Inte för att jag ger upp. Aldrig! Jag har fortfarande chansen att leva resten av livet sjukdomsfri men visst hade det känts bättre att få inleda den deletappen av resan med ännu bättre odds...


Nej, lågheten beror snarare på ganska futtiga småsaker, Jag känner just nu ett enormt behov av att få vara både "fin" och bekväm. Mer klart utskrivet att få klä mig som en "normal" människa utan att det ska kännas alldeles för obekvämt. För att åtmistone få skapa en illusion om att resan är slut. Eller i alla fall avbruten för en stund.  Och det här handlar inte så mycket om att skapa illusionen inför andra utan för mig själv.


Fast det verkar vara ett lönlöst projekt. T-shirt och munkjacka i kombination med en kort kjol är det som funkat bäst hittills. Det har väl i och för sig gett en del positiva kommentarer men så kan jag ju inte klä mig för jämnan. Och inte känns det särskilt "normalt" heller.


I morse gjorde jag nån sorts seriöst försök att hitta ett alternativ, Jag testade med en av mina egna BHar, nålade fast vaddprotesen från KS och satte på mig en snygg topp och kavaj. Och så långt rätt OK. Hyfsat bekvämt och hyfsat presentabelt. Men huvudet då? Visst kan jag sätta på mig peruken, för att se mer "normal" ut men det är ju definitivt på bekostnad av bekvämligheten. Så det blev en buff idag igen. Tyvärr var buffen ungefär det enda som stod för dagens bekvämlighet. Vaddprotesen tillsammans med BHn och den i och för sig snygga toppen, visade sig efter några timmar förvandlas till tortyrredskap. Förutom att den förhatliga vaddkudden gav sig ut på egna äventyr hela tiden... Till slut gjorde det så ont att jag bara slet ut kuddf-n. Och rätt snart efter det gav jag upp och åkte hem.


Jag slits verkligen mellan olika känslor nu. Å ena sidan vill jag verkligen mäkta med att visa mig som jag är just nu. Skallig och enbröstad. Här hemma går det hur bra som helst och jag har ju till och med fått en hel del snälla kommentarer av grannarna om hur "cool" äggskallen ser ut. Men ute i stora världen känns det som för mycket. Ju fler bitar av jobbet jag tar tag i igen, desto fler tillfällen blir det när jag måste ut och visa mig. Som i morgon, när jag ska medverka på en konferens. Där en stor del av deltagarna förmodligen inte vet nånting om min sjukdom. Och helst skulle jag vilja att det inte behövdes heller. Just nu, precis just nu, vill jag bara dölja alla spår av "reseklädseln". Utan att ge avkall på bekvämligheten. Och tyvärr är det en ekvation som inte går ihop.


Och det känns larvigt och fåfängt. Och inte särskilt starkt eller positivt. Mest småttigt. Men det är ju ändå så det känns. Och nån gång då och då måste det ändå vara tillåtet att svänga in på en återvändsgränd även på den här resan? En återvändsgränd där man får en chans att både vara lite förbannad, ledsen, avundsjuk, svag och bara liten. Eller?


För visst är det så att det småttiga hör ihop med det stora. Jag har ju verkligen satt bekvämligheten före utseendet i flera år, sen knähundarna kom in i mitt liv. Utan problem. Det är ju nu, helt plötsligt, som utseendet har fått en betydelse. För att det är utanför min kontroll, antagligen. Och det är väl det som har varit det allra värsta momentet. Att vara tvungen att lämna kontrollspaken redan vid passkontrollen in i cancerlandet...


Ny månad är det. Och rosa-bandet-månad minsann. Som många andra cancertjejer känner jag mig kluven inför "jippiee-faktorn". Typ "jag hade minsann bc och det gick ju jättebra att dölja för omgivningen och nu är jag minsann frisk". Jag hade hellre sett en gemensam cancermånad. För alla sorters cancer och för oss alla, oavsett var på resan vi befinner oss. Men man får väl se det positiva i det hela. Varje krona gör nytta och forskningen just nu är väldigt inriktad på att hitta den rätta behandlingen för varje enskild individ.


Ny månad innebär också ny månadsstatistik för bloggen. Av någon outgrundlig anledning har jag haft fler besökare än någonsin (456) denna månad. Jag fattar fortfarande inte att så många - och ännu fler - läser det jag skriver. Men stort är det. För mig. Så varsin stjärna i himlen ska ni ha alla ni som läser. Och alla ni som utöver att läsa också lämnar ett tassavtryck i form av en kommentar får en ännu större stjärna, bara för att ni gör just det!


ANNONS

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31
<<< Oktober 2008 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ bc-busan med Blogkeen
Följ bc-busan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se