Alla inlägg den 11 oktober 2008

Av Ingela - 11 oktober 2008 21:43

Jag kan ju inte bara sitta och skriva ner alla negativa biverkningar, när det ju faktist finns en rent positiv! Jag har skrivit om min liktorn tidigare. Den slutade ställa till med bekymmer när jag började med förgiftningarna och har (PEPPAR, PEPPAR OCH PEPPAR) hållt sig under ytan sen dess. Den har faktiskt blivit ett av mina största hjälpmedel i den fåfänga delen av kampen med haren/Harald. Att få sätta skor på fötterna efter humör i stället för att vara begänsad till förmåga. Och att kunna klä sig i högklackat! Det känns ju nästan som att jag har kontroll...!

Av Ingela - 11 oktober 2008 18:56

Tack Dockmamman! För att du länkade till min blogg. Det är så stort att få känna att man faktiskt har nåt att bidra med. Nu är jag inte teknisk nog att göra en sån där fin länk... men http://stickmonster.bloggagratis.se/


Och ett ännu större tack för att du visade vägen till Johannas blogg (Dom andra hade jag redan hittat via andra vägar)! Idag skulle jag verkligen gjort ett ryck här hemma. Städning, undanplockning och jobb stod på schemat. Men jag fastnade totalt i Johannas värld. En sjuttonåring (inte nu längre, förstås) som bloggat om sin resa i cancervärlden i två års tid. Jag har gråtit. Och gråtit. Och skrattat. Vilken tjej! Det är helt ofattbart och alldeles för j-gt att en så ung tjej ska behöva gå igenom så mycket. Och ändå kommer inlägg efter inlägg där hon bekymrar sig över dom små barnen hon träffar på sjukhuset. Och det hon skriver är så klockrent. Samma berg- och dalbana som vi alla tvingas att åka i i cancerlandet. Ni bara måste läsa hennes blogg! Men kom ihåg att jag har varnat; det tar några timmar, så se till att ha tid. Det är värt det. Jag lovar!  http://hannamarias.blogg.se/


Min fåfänga kamp för att få se lite  "normal" ut, känns ungefär som en kamp mellan haren och sköldpaddan. Eller kanske snarare Harald och sköldpaddan... Listan på hinder var ju redan rätt lång; äggskalle, nästan inga ögonfransar, enbröstad och med en mage som påminner om sisådär sex månaders graviditet... Idag kan jag också lägga till en präktig fläskläpp till listan, efter gårdagens punktion. Kampen känns något ojämn... Men - i fabeln vinner ju sköldpaddan till slut. Och än har jag inte fastnat i ryggläge!


Rosa bandet-kampanjen pågår som bäst. Efter att ha funderat hit och dit, har jag kommit fram till att jag faktiskt mest är positiv. Så positiv att jag köpte rosa disktrasor igår. Rent krasst är det ju så att ju fler som gör sin mammografi och upptäcks tidigt, desto mer resurser blir tillgängliga för oss med lite snårigare terräng i cancerlandet. Och är det en lite glättigare bild som behövs för att locka till mammon, så må det vara hänt. Fast inte fungerar glättigheten på mig. Eller fungerade, eftersom jag faktiskt struntade i min första screeningkallelse. För mig hade det nog behövts en krass och rå beskrivning rätt ur verkligheten i cancerlandet. Inte helt lätt att hitta balansen minsann.


I morgon är det fem veckor sen operationen. Det känns som att det var en hel evighet sen. Drygt åtta veckor har gått sen sista ET-kuren. Det känns helt otroligt. Som om det var en helt annan människa som gick igenom det. Lite sviter finns ju kvar. Koncentrationsförmågan är inte den bästa. Jag måste fortfarande skriva lappar för allt som är viktigt och ändå glömmer jag både det ena och det andra. Kroppen är inte helt med och då är det inte bara rörligheten i armen som jag menar. Varje gång jag ska resa mig, känns hela kroppen stel. Om det är en biverkning av själva gifterna eller en biverkning av att jag inte orkade hålla igång under förgiftningen, vet jag inte. Men å andra sidan saknar väl det betydelse. Stelt är det och det är jobbigt. Magen är fortfarande som den är. Det där med magen är ett kapitel för sig. Jag har nån sorts inbyggd mur mot att lämna ut allt för detaljerade uppgifter om mag- och tarmfunktionerna. Vet inte riktigt varför men det känns för intimt, av nån anledning. Men jag kan väl i alla fall skriva att det inte fungerar särskilt bra... Jag är fortfarande svullen runt arm- och fotleder men inte alls så mycket som det har varit.


Skallig är jag ju, om nu någon skulle ha missat det... Nu utmanar jag väl ödet i överkant men det känns faktiskt som om det börjar växa ett och annat strå även på dom rent kala områdena. Hoppas, hoppas! Även om det känns småttigt, för det gör det, så vill jag så himla gärna få tillbaka mitt hår. Eller vilket hår som helst. Fjunigt, krulligt, rakt eller lockigt. Det spelar ingen roll. Bara det är hår! Konstigt det där, att liksom hela resan skulle koncentreras runt håret. Att bli av med ett bröst känns inte alls på samma sätt. Även om det är lite obekvämt med gelehallonet, så känns det ändå helt OK. Men att använda hårprotesen, dvs peruken, känns inte alls bra. Bara konstlat. Kanske för att jag i hela livet har haft virvlar i håret som bara tillåtit ett visst utseende. Och det utseendet finns inte i perukvärlden. Jag vet inte. Jag vet bara hur det känns. Och det känns att jag mår bäst när peruken hänger på sin ställning.

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31
<<< Oktober 2008 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards