Igår kväll var det nära att sköldpaddan alldeles frivilligt la sig på rygg. Den fåfänga jakten på det "normala" utseendet kändes helt meningslös. För varje detalj jag "hämtar hem", kommer "herr C" eller medicinerna och snor något annat... Igår insåg jag att det snart är slut på både ögonfransar och ögonbryn. Totalt. Det är inte bara en känsla längre. Att man tappar hårstrån är väl inget konstigt. Det gör även friska människor. Men på friska människor växer det ut nya strån. Det gör det inte på mig. Än i alla fall. Och det var tillräckligt för att nästan vända sköldpaddan på rygg. Just då. Det är verkligen en ständig berg- och dalbana i cancerlandet. Och ibland är dalarna djupa. Så djupa.

Men så hände en bra sak i alla fall när jag hade lagt mig. Jag kunde ligga på höger sida! Visserligen bara i max fem minuter. Jag skulle inte våga somna så. Men ändå! Det var som att få träffa en gammal kär vän. En vän som gav hoppet tillbaka om att verkligen få sova gott nån gång i framtiden. Och som fick sköldpaddan att vänta lite med ryggläget.

I morse, efter kaffe och morgonpromenad med knähundarna, insåg jag dessutom att världen inte går under bara för att jag varken har ögonfransar eller ögonbryn. Faktiskt inte. Det hade troligtvis varit värre om jag nu (fortfarande) hade varit en sån som sminkar mig varje dag. Då hade skillnaden varit stor och minst sagt märkbar för alla och envar. Nu är det nog egentligen bara jag som verkligen ser att fransarna blir glesare och glesare. Och så buskiga ögonbryn som jag hade innan, är det väl bara en välgärning att dom tunnas ut lite...

Och mer och mer börjar jag inse att min fåfänga jakt egentligen inte är just det. Eller i alla fall inte bara det. Jag är ju inte den som brukar kämpa för att se "normal" ut annars. Det är mer en sorgeprocess, tror jag. Jag har ju ändå förlorat ett och annat som dom flesta ser som ett naturligt inslag i vardagen. Så för att backa bandet en gång till, kanske det ännu mer är en sorts anpassningsprocess. En anpassning till den verklighet som jag kastats in i och där jag inte har nåt annat alternativ än att stanna kvar i. Ett försök att hantera förlusten av kontrollspaken. Den kontrollspak som bland annat slutligen avgör om jag får tillbaka håret eller inte. Och även om det värsta skulle inträffa och jag förblir skallig, så får jag väl hantera det också. Men utan sorg är det inte. Inte ens nu, när hoppet ändå finns kvar om en återväxt.

Men visst. Visst har jag ändå ett stort behov av att tillfredställa min fåfänga. Och få lite bekräftelse ibland. Men jag blir så glad när jag också får lite perspektiv! Det är så himla lätt att grotta ner sig och tro att alla andra svävar runt utan minsta problem. Så tack än en gång, Gabriella! Du har visserligen redan fått en stjärna i himlen men nu har du två. Det finns ingen i hela världen som hade gissat nåt annat än att du hade kjol på dig för att den faktiskt var snygg.

För övrigt är definitiva dagen fem lika definitivt rök- och snusfri som resten av den gångna veckans dagar. "Fy fan vad vi är bra" - du och jag, mymlan!