Så här är det: Jag har cancer. En ganska elak form, med inte alltför goda prognoser. Jag har genomgått en riktigt tuff behandling och står just nu rejält på minussidan beträffande bröst och hår. MEN! Jag är faktiskt fortfarande Ingela! Och här ställs verkligen mina tvivel och funderingar om bloggandet på sin spets. Det kanske kan se ut som om Ingela bara bryr sig om Ingela här i världen, för att bloggen just fokuserar på min resa i cancerlandet, men så är det inte. Jag gläds och sörjer med alla er andra också, fast jag kanske ibland glömmer att tala om det. Skyller i så fall som vanligt på cytohjärnan...

Min cancer blir varken snällare eller elakare av andras bekymmer. Eller glädje. Så är det! Men jag, Ingela, mår väldigt mycket bättre av att ni vågar behandla mig som Ingela. Inte som nån som måste lindas in i bomull för att hon har cancer.

Är det något jag har begåvats med, så är det galghumor. Och den försöker jag använda. Men jag inser ju att det som är ett skämt för mig, kanske framstår som nåt helt annat för andra. Alla har vi ju vår egen ryggsäck. Men jag fattar, faktiskt, också att andra kan skämta. Hellre ett halvdåligt skämt för mycket än inget alls! Det värsta som kan hända, tycker jag, är ett samtal som stannar av totalt. I tystnad. Bara för att jag råkar sitta där...

Och framför allt, ett normalt samtal innehåller ju både bra och mindre bra saker. Oavsett om man har cancer eller inte, eller hur?

Så Gabriella, jag blir nästan förbannad på dig! Men bara nästan. Du, av alla människor, har verkligen inget att be om ursäkt för! Du, om någon, har verkligen behandlat mig som Ingela. Och brytt dig! Och vågat höra av dig! Jag skäms verkligen över att jag inte gjort detsamma när du har varit borta från jobbet. Är det nån som gjort sig förtjänt av en tredje stjärna i himlen, så är det du!