Dagens strålning gick alldeles väldigt bra, fastän sköterskorna hade glömt att tända stjärnorna i himlen.  På tillbakavägen lämnades lilla bilen in för däckbyte och rengöring och efter ca en timmes möte kunde jag hämta tillbaka den igen. Snälla Roger och Valle stod nästan och bara väntade på att få hjälpa till. Och det är klart att dom fick! Varsin stjärna till er. Och till Monica, Svenne, Björn-Inge och My som bar däck igår!

Faktiskt tror jag ni förstår hur mycket det betyder att ni lånar ut lite muskelkraft Och om ni inte gör det, fick ni ju just en stjärna i himlen! Men, jag är inte riktigt säker på att nån förstår hur jobbigt det är för mig att behöva fråga. Inte ens jag förstår, så hur skulle nån annan?  Jag tror att det främst är två orsaker. Dels är det kontrollbehovet, dvs just i det här fallet behovet av att reda ut allt jag själv har tagit på mig. Rent förnuftsmässigt kan jag väl förstå att det inte på något sätt förminskar mig som människa, bara för att jag varken kan eller får bära på tunga däck. Men ni ska veta att det tar emot. Inte att ta emot. Utan att behöva fråga.

Och den andra orsaken handlar nog främst om rädslan av att inte få nån hjälp. När jag väl frågar. Och den är väl inte helt obefogad. Eller rättare sagt, av erfarenhet är det faktiskt så. Att alla som erbjudit hjälp är som bortblåsta ibland när hjälpen verkligen behövs. Så därför bad jag om hjälp redan igår morse. Bara så ni vet varför...

Lite tyngre har den definitiva tolfte dagen varit men ändå helt nikotinfri!