Härom dagen vällde ett halvårs frustration och ilska ut. Idag var det tydligen sorgens tur. Alla helgonahelgen är ett gyllene tllfälle för alla som gillar Brahms i allmänhet och Ein Deutsches Requiem i synnerhet. Minst två konserter har jag sett annonser för. Inte för att jag orkar åka in tll stan... Men jag bestämde mig ändå för att lyssna på den inspelning jag har.  I lugn och ro, liggandes i fåtöljen.

Men jag hade verkligen inte räknat med att den skulle väcka så mycket känslor till liv. Eller... Känslor väcker den alltid till liv men att den skulle väcka så mycket sorg till liv... Halvvägs in i första satsen stortjöt jag och tårarna sprutar fortfarande en bra bit in i "Wie lieblich".

Och vad är det jag sörjer då? Jag lever ju. Räcker inte det? Jo, det är klart att det räcker långt. Men det är just insikten om odödligheten som är sorgligast. Och förlusten av en del av min kropp. Även om jag inser att det inte kommer att vara några problem att leva enbröstad, så sörjer jag. Än så länge osorterat. I kombination med den gnagande oron om att aldrig få tillbaka mitt hår. Som kan verka löjlig nu när håret äntligen har börjat växa men eftersom håravfall finns som en, visserligen ovanlig, biverkning av Tamoxifenet, så är det väl lika bra att bygga upp en mental beredskap med tanke på att jag ju samlar på biverkningar...

Så jag sörjer förlusten av odödligheten, Och förlusten av kroppsdelen. Och faktiskt: Jag sörjer över det grundläggande och enkla faktum att jag har cancer! Och inte bara sörjer. Jag är heligt förbannad också!  Större än så är jag inte...