Två härliga h-ord. Hemma. Helg. Efter fem nätter i storstan är både knähundarna och jag tämligen less. Strax efter lunch gav vi upp och åkte hem. Det slår aldrig fel. Varje gång jag svänger av 276:an in mot Svensboda, åker mungiporna upp i ett lyckligt leende. Och efter fem dagar är det bara så mycket lyckligare!

Mitt i dagens strålning insåg jag att hälften var passerad. Nu har jag gjort mer än hälften! Bara tolv kvar. Detta firades med en fika ihop med rökslutarkompisen Mymlan som låg inlagd på Radiumhemmet. Hon skulle egentligen ha varit med på Stockholmsträffen igår men som bekant är det andra som har hand om kontrollspaken i cancerlandet... Kul att äntligen få ett ansikte på dig också Mymlan och en stor stjärna i himlen vakar över att du får din cyto till slut.

Träffen med cancertjejerna var härlig. Vi sågs i Ringen och det var inga problem varken att hitta varandra eller samtalsämnen. Efter en bit mat i själva Ringen gick vi på Gunnarssons café. Sen var jag tvungen att åka hem till hundarna. Självklar stjärna i himlen till er som var med och lika självklar stjärna till er som ville men inte kunde. Det lär bli fler träffar!

Idag har jag varit rosslig i halsen. Det kan vara en effekt av att flimmerhåren så sakta börjar vakna till liv. Det kan också vara en effekt av strålningen. Oavsett vilket, så lär det väl vara övergående. Jag insåg i kväll att det där med strålning verkligen inte är en dans på rosor för alla, så jag är väldigt tacksam för att det går så bra som det går.

Visst var jag vaken i natt. Åtminstone från sisådär halvtre. Varvade lite småslummer med valvaka och kunde slutligen se inledningen av Obamas tal innan det var dags att gå ner i tvättstugan. Jag har varit trött idag men det var det faktiskt värt.

Dagens strålning gick utmärkt men nu börjar det kännas rejält i huden. Inte bara i armvecket. Men än så länge är det inget stort problem.

I morgon har vi Stockholmsträff med cancertjejerna. Det ska bli både kul och spännande att få lite ansikten till dom olika nicken.

Just för att jag gärna är vaken, lär jag väl sova som en stock. Fast det hade ju varit häftigt att få följa den historiska valvakan live... Nåja, jag ställer inga klockor eller så. Är jag vaken, så är jag.

Dagens strålning bjöd inte på några överraskningar. Nu är det "bara" 15 kvar.

Nu har jag klarat av mer än en tredjedel av strålningarna. Yes! Än så länge inga problem, förutom det känsliga området i armhålan. Men även det har blivit mycket bättre med silikonbiten som skiljer hud från hud.

Äntligen är Rosa-bandetkampanjen över. Och äntligen ska jag slippa påminnas varje dag och överallt. Kunde jag ju tro. Ända tills jag läste SvD i morse. Eller såg tv 4-nyheterna nyss. Jag kan hålla med om att väldigt mycket av det som samlas in till Cancerfonden, verkar gå till administration och själva kampanjen. Väl mycket. Men att bli upprörd över att medel går till grundforskning och därmed även till andra cancerformer, har jag lite svårare att förstå.

Och hur obegripligt måste det inte vara för gemene man - eller kvinna - när Cancerfonden och BRO säljer olika rosa band. Och när den ena efter den andra börjar hugga efter varandra så fort månaden är över. Går det verkligen inte att hitta en gemensam linje, i alla fall en månad om året? Det borde väl ändå gynna både saken och slutresultatet?

Inte helt ovanligt har det tillkommit några besökare i oktoberstatistiken, sen gårdagens inlägg. Men stjärnorna räcker naturligtvis till er också!

Idag åkte vi in till stan. Jag orkade inte riktigt med tanken på att behöva stressa med frost och halka efter ännu en tämligen sömnlös natt. Visserligen får jag gå upp nästan lika tidigt när jag sover i stan men just nu känns det skönt att ha dom 6,5 milen avverkade.

Om nu bara strålkanonen sköter sig denna vecka (peppar, peppar) så kommer jag redan i morgon att ha klarat av mer än en tredjedel av strålningarna. Och på fredag mer än hälften! Nu går det undan minsann.

Den helt osannolika summeringen av oktober. 552 unika besökare! Det blir bara fler och fler. Och jag förstår fortfarande inte riktigt hur det kommer sig. Men det är lika stort varje gång jag ser att någon läser min blogg. Ni är mitt resesällskap här i cancerlandet och det betyder mer än ni tror! Som tur är, är ju utbudet av stjärnor i himlen närmast obegränsat, så det räcker mer än väl till varsin åt er alla!

Jag funderar ibland över hur det kommer sig att ni hittar hit. Jag kan ju se "referenser", dvs när någon har googlat. "Radiumhemmet", "bröstcancer", "grovnålsbiopsi", "kortisonrus" och "plåtsmak" känns som ganska naturliga sökord. Lite mer fascinerad blir jag av "september", "hemma", "gångjärn" och "stopp och belägg". Men ni är naturligtvis lika välkomna allihop, oavsett hur ni hittade hit.

Mymlan, du har säkert helt rätt i att nikotinbristen påverkar mitt humör. Fast det är det i så fall värt! I morgon är det tre veckor. Rökfria. Och en vecka helt nikotinfri. Men jag tror att det finns fler orsaker än det. Sen april har jag varit så otroligt fokuserad på att överleva och att bli av med cancern, att jag inte riktigt har tillåtit mig att stanna upp och känna efter. Verkligen stanna upp. Och verkligen känna efter. Nu när Harald är borta och behandlingen har gått in i en "för säkerhets skull"-fas, känns det som att jag vågar. För det är otäckt det där som finns där. Förlusten av odödligheten innebär ju i klartext att jag insett att jag har en dödlig sjukdom. Att jag har en j-la tur som fortfarande lever! Och att det krävs en rejäl portion tur till, för att få fortsätta samla sjukdomsfria överlevnadsår. Och den som klarar av att hantera såna tankar utan att gråta en skvätt, har nog riktigt stora problem...