Livet börjar alltmer återgå till normala gängor. Så normalt som det nu kan kännas efter en sån här pärs. Jag börjar i alla fall få lite ork och gnista tillbaka och det känns som det var länge sen. Med begränsningar, ska väl erkännas. Efter två fulla arbetsdagar, med kvällsjobb, var jag rejält utpumpad idag och bestämde mig för att åka hem och ta lite ledigt ett dygn.

Och på gårdagens kvällsjobb, som bestod av den årliga träffen med julbord tillsammans med s-gruppen i trafikutskottet, tog jag mod till mig och lät buffen ligga hemma. Ett pannband blev det för att dölja den fläck som fortfarande ser nästan kal ut (fast den inte är det). Men ändå. Det var en så otroligt befriande känsla att få vara jag. Helt och hållet. Med lite extra lull-lull i och för sig. Jag hade nämligen klistrat på mig lösögonfransar, som lite motvikt till det väldigt korta fjunet på skallen. Och det fungerade. Det enda jag verkligen behöver tänka på nu är att inte glömma att ta på något på huvudet när jag går ut. Annars fryser jag! Och så kan jag ha buff när och om jag känner för det. Om inte, går det lika bra i alla fall.

Normala gängor innebär att mer och mer av dygnets timmar är uppbundna. Det innebär också att det inte händer särskilt mycket på min resa i cancerlandet. Än så länge är biverkningarna efter strålningen i och för sig i full fart och Tamoxifenet har väl kanske inte riktigt visat sig från sin rätta sida än. Men sammantaget börjar resandet mer och mer glida över till det andra livet. Det "vanliga" livet. Jag är inte riktigt beredd att avsluta mitt bloggande än men det blir nog inte lika tätt mellan inläggen på ett tag. Tror jag.

Hur som helst, har det hunnit bli ny månad under min utflykt till den vanliga världen. Och med den avstämning av besöksstatistiken. 593 unika besök och med det 590 stjärnor i himlen (jag har ju som vanligt använt tre datorer och mina egna stjärnor i himlen vill jag förtjäna på annat sätt)! Jag blir helt mållös!

Ingabritt, http://www.greklandnu.blogspot.com/ , tack så väldigt mycket för din utmärkelse! En extra stor stjärna i himlen är du värd. Jag antar inte utmaningen, i den formen i alla fall. Det påminner lite för mycket om kedjebrev för min smak. Det känns ändå så stort varje gång jag blir omnämnd i någons blogg, så jag hoppas du förstår att det inte är av otacksamhet jag avstår.