Fredag kväll och en chans att reflektera. Jag hittade följande inlägg från midsommar:  

"Nu har det gått sju veckor av cytotiden. Två veckor kvar till halvtid. Hur orkar man egentligen med det här? Det enkla svaret är väl att man inte har något val. Man tar sig bara igenom, med hjälp av hoppet om något bättre. Hoppet om att få vakna pigg en dag och ge hundarna en riktig långpromenad innan det är dags att åka till jobbet. Hoppet om att orka arbeta en hel dag utan att behöva sova middag minst två gånger. Hoppet om att gå på lunch med kompisarna och orka äta upp hela portionen. Hoppet om att kunna äta den lunchen utan att behöva snegla oroligt efter toaletten. Hoppet om att ha så mycket energi kvar efter arbetsdagen att man orkar ta itu med diverse projekt hemma. Hoppet om att få leva ett normalt liv, helt enkelt."

Oj. Vem skrev det där? Inte för att jag är uppe i hundra procent Ingela än... Men ändå. Hoppet om att komma dit, vaknade ju för så himla länge sen. Och nog känns det som att jag är väldigt mycket piggare nu! Än då! Jag minns att "min" professor frågade mig vid ett tillfälle om cyton var det värsta jag upplevt i mitt liv. Jag svarade nej. Mest för att jag inte vågade, just då, erkänna hur vidrigt det faktiskt var. Men värre än under cellgifterna tror jag inte det blir. Någonsin.