Alla inlägg under januari 2009

Av Ingela - 30 januari 2009 16:54

Först och främst; Kicki, http://www.rickebyhundhotell.se/ , tack för din nominering. Jag antar inte utmaningen. Det är för mycket "kedjebrev" för min smak men det värmer alltid extra mycket när någon till och med skriver om min blogg. Jag menar, jag är ju fortfarande helt fascinerad av att nån ens orkar läsa den! Men om ni visste! Om ni visste precis just hur mycket det har betytt för mig, vilket jag inte riktigt trodde när jag började. Då skrev jag ju mest för min egen skull. Det gör jag i och för sig fortfarande, men... Det är inte månadsskifte än men alla ni som har funnits här och gett mig kraft och styrka på resan i cancerlandet, får naturligtvis varsin extra stjärna i himlen. Och Kicki får två!


Mitt liv börjar mer och mer likna nån sorts normaltillstånd. Eller? Just nu har ett antal finnar invaderat mitt ansikte. Jag antar att det är sånt man får räkna med när man äter Tamoxifen? Men det börjar kännas lite surt att snart vara femtio och fortfarande ståta med tonårsfinnar... I övrigt tycker jag fortfarande att biverkningarna är hanterbara. Jag mår fortfarande illa. Mer eller mindre ett par timmar om dagen men det går att stoppa med Primperan om och när det blir för illa. Jag har lyckats gå ner tre, nästan tre och ett halvt, kilo på bara tre veckor. Det innebär i och för sig bara att jag är en något mindre flodhäst än jag var för tre veckor sen. Men ändå. Om jag inte hade bestämt mig för att ta kontrollen, hade jag antagligen suttit här ett antal kilo tyngre.


Sömnen är faktiskt mitt stora problem just nu. Inte ens när jag, som i tisdags, åker hem för att jobba hemma en dag och vet att jag har två nätter i lugn och ro utan tid att passa, kan jag sova en hel natt. I tisdags natt sov jag inte många minuter över huvud taget. Eller onsdags natt. Eller i går. Snart får jag nog börja fundera om det är så att jag har begravt för mycket långt nere i mitt undermedvetna och att det poppar upp varje gång jag ska somna? I medvetet tillstånd känns det inte så. Jag tycker att jag är hyfsat tillfreds med det som varit och förväntningarna på framtiden. Eller så är det helt enkelt så att jag strutsar. Det är nu bara fyra dagar kvar till återbesöket. Och även om det inte finns några dåliga tecken att ta på, undrar jag om det finns någon som skulle vara oberörd i det här läget...


Håret växer på. I virvlarnas riktning, vilket gör att jag ser ut som ett elchockat piggsvin om jag inte har buff eller möjligtvis pannband på mig. Så det har jag, fortfarande. Under den strålade armhålan växer ingenting och under den ostrålade växer det lite grann. Skägget verkar vara det envisaste min kropp har att visa upp... Enda skillnaden mot förr är att stråna än så länge är tunna och lätta att bryta av.


ANNONS
Av Ingela - 24 januari 2009 19:17

Inte nog med att jag störtbölar framför "Lilla huset...". I går var det dags för en nostalgitripp i körvärlden igen. Och vad hände? Jomenvisst, fröken Edlund satt där med tårkanalerna öppna så fort "Pingst" och "Kung Liljekonvalje" strömmade ut ur högtalarna.


Det här med Stayfriends väcker upp många minnen. Inte minst körminnen. Efter "gråtmusiken" gick jag över till mer avancerad körmusik och fastnade i Lidholms Laudi. Det absolut svåraste verk jag nånsin varit med om att uppföra. Vilka minnen det väcker. Jag hade precis fått erbjudandet om att gå med i Cantuskören, vilket var ungefär det största och finaste erbjudande man kunde få under gymnasietiden. Jag gick dit med alla nerver på utsidan och hamnade mitt i en repetition av Laudi... Värre än så här kan det väl knappast bli, tänkte jag och höll mig kvar - i näsyan tjugo år. Och mycket riktigt, svårare än Laudi blev det inte!

ANNONS
Av Ingela - 22 januari 2009 18:43

Ända sen 1 april, när jag klev in på Bröstakuten, har jag varit deltagare i en forskningsstudie. Det är en psykosocial undersökning, med tyngdpunkten på livskvalitet och man får fylla i ett helt batteri med frågor med oregelbundna mellanrum. Med ännu mer oregelbundna (?) mellanrum blir man uppringd för en intervju och det blev jag i förrgår. Det var rätt intressant att verkligen fundera igenom hennes frågor.


Bland annat var jag tydligen den första som svarat att bloggandet och ett aktivt deltagande i Cancertjejer, vårt internetforum, var väldigt bra verktyg för mig i bearbetningen av min sjukdom. I alla fall som hon stött på, så det tyckte hon var väldigt intressant. Jag var mest förvånad över mig själv. Att jag gav så pass höga siffror på hur jag mår idag. Fast jag insåg att jag faktiskt gör det. Mår ganska bra alltså. Oftare och oftare. Tankarna är definitivt oftare på annat håll än i cancerlandet. Eller om jag nu bara strutsar eftersom mitt återbesök närmar sig med stormsteg...


Apropå Cancertjejer så har jag för ett litet tag sen fått ett väldigt fint hedersuppdrag. Jag har blivit administratör, tillsammans med fem andra tjejer. Jojomensan, gamla tanten har inte bara lärt sig att blogga. Hon fortsätter att lära sig nya saker. Cytohjärnan till trots!


Och i går hittade jag äntligen fram till ytterligare ett guldkorn på nätet; Stayfriends. Har varit på väg länge men det har inte blivit av. Det är ju 30 år sen i år som jag gick ut gymnasiet, så jag var lite nyfiken på om det är något på gång. Jag var själv involverad i tioårsjubileet men sen dess vet jag inte ens om det har varit något. I går gick jag in och kikade som sagt och hittade raskt ett antal gamla klass- och skolkamrater, både från mellan- och högstadiet och från gymnasiet. Hur kul som helst. Och ännu roligare var det att gå in på mailen i morse, då det visade sig att tre av dom redan hade lagt in mig som gammal skolkamrat. Och fler har det blivit under dagen. Så då blev jag ju tvungen att lägga in en bild, så jag kunde börja se dom andras bilder. Fast där fuskade jag och tog en gammal bild. Och sen blev jag så nyfiken på att se vad dom andra skrivit om sig själv, att jag slog till och blev guldmedlem. Detta om något är väl ett tecken på att Ingela börjar bli som vanligt. Tror jag i alla fall.

Av Ingela - 16 januari 2009 19:13

Dieten med gröt, ingen läsk, inget godis och mat utan smält ost och grädde fungerar precis som den ska. I går kväll visade vågen på 1 1/2 kilos tapp till. Snart kan jag ha mina stretchjeans utan att få skavsår. Hoppas jag.


Håret verkar just nu växa precis rakt ut. Det ser inte särskilt kul ut, så det blir mest buffdagar. Peruk skulle ju kunna varit ett alternativ om inte håret som väl har växt ut vore så halt. För mjukt och lent "bebishår" är halt. Så halt att peruken lätt åker av vid minsta felmanöver. Och då har jag hellre buff, faktiskt. En stor sak är att tillräckligt många ögonfransar har växt ut att det går att måla på mascara! Inte så att man kan göra nån festsminkning men ändå. Jag slipper kladda med lösögonfransar, som man hela tiden är rädd för att dom ska lossna.


Annars "tuffar" livet på ungefär som normalt. Eller som förut ska man väl säga. Fullt upp med jobb, hundar och två bostäder. Enda skillnaden är att jag inte sover så bra och blir trött fort. Och att jag fortfarande tappar diverse trådar. Och att jag var och varannan dag mår riktigt illa. Och att magen fortfarande är som den är. Och att det fortfarande värker i lederna så fort jag ska resa mig. Och att jag fortfarande inte har full rörlighet i armen. Och att jag faktiskt bara har en tutte. Och att jag bara kan ha bröstprotes en halv dag i taget utan att få skavsår. Och att jag har nån sorts bebisfjun i stället för hår. osv. osv...


Men allt det där är ju världsliga, och väldigt små saker, i jämförelse med vad jag har gått igenom under det senaste året. Så är det. Fast ändå. Det är en rätt mycket längre lista över saker som "man får stå ut med" än vad jag hade innan diagnosen. Och det sätter sina spår. Just nu är jag inne i en fas där jag är livrädd för att omgivningen ska tycka att jag ältar min sjukdom, eller snarare sviterna av den och rädslan för återfall. Rent känslomässigt alltså. Rent logiskt skiter jag i vad dom/ni tycker och förstår att det för mig finns mycket kvar att bearbeta. Inte minst när det gäller min höga återfallsrisk.

Av Ingela - 11 januari 2009 15:24

Efter tisdagens chockbesked på vågen, bestämde jag mig för att ta tag i det hela. Så nu har jag ätit mindre och rört mig mer och belönades alldeles nyss med åtminstone ett tappat kilo. Det är bara att hoppas att det något sundare livet ger effekt på sömnen också. Jag sover fortfarande väldigt dåligt. Inga som helst problem med att somna men när jag vaknar sen mitt i natten, så tar det timmar att somna om. Den enda ljuspunkten är att den vakna stunden kommer senare och senare, så det är på rätt väg i alla fall.


Idag har jag haft en illamåendedag igen. Inte så illa att jag behövde ta medicin men tillräckligt mycket för att bli åksjuk när jag körde in till stan. Än så länge går det att hantera biverkningarna av Tamoxifenet, tycker jag. Riktigt bra till och med. Utom möjligen det där med att stortjuta så fort det visas något som ens påminner om sentimentalt på TV. Helt seriöst, vem grinar till "Lilla huset på prärien"...

Av Ingela - 8 januari 2009 06:41

Nu har jag visserligen jobbat hemma varje dag sen nyårsdagen men gårdagen kändes ändå som en ordentlig rivstart. Jag hann knappt med att fika. En sak hann jag med i alla fall och det var att ringa till min kontaktsköterska. Så nu har jag en återbesökstid den 3 februari. Lite spännande. Lite nervöst. Och faktiskt lite förväntansfullt. På något underligt vis. Fast så konstigt är det kanske inte. Jag har ju ändå varit på alla möjliga olika besök med behandlingar, provtagningar och olika kontroller under en väldigt lång tidsperiod. Och så helt plötsligt ska man stå där på alldeles egna ben. Då känns det lite tryggt att bli inkallad till boet igen, om än bara för en halvtimme.


I förrgår när jag kom hem drog jag fram vågen ur garderoben. Det var ingen rolig upplevelse. Fast hur o-rolig den var, dvs hur mycket jag faktiskt väger, behåller jag för mig själv. Det får finnas gränser för hur mycket man lämnar ut på en blogg. Men så mycket kan jag ändå avslöja att jag har gått upp fyra kilo sen fredagen före jul! Visst brukar jag kunna lägga på mig ett kilo under julhelgerna. Kanske till och med två. Men fyra! Och då har jag ändå medvetet hållt igen den här gången. Det är nog bara att inse att Tamoxifenet har gjort sitt. Och om jag inte hade hållt igen, hade jag väl gått upp ännu mer...

Av Ingela - 3 januari 2009 19:00

Några av grannbarnen satte igång igen på nyårsdagen med småsmällare. Jag gick ut och förklarade för dom hur jobbigt det var för Busan och dom höll med om att det faktiskt kunde räcka med att dom fick smälla hela nyårsafton. Inte trodde väl jag att det skulle hålla i sig mer än nån kvart men det gjorde det. Inte en enda liten "poff" sen dess. Därifrån i alla fall. Varsin stjärna till er barn som lyssnar och tar konsekvenserna av det ni hör. Om ni kunde lära era föräldrar också...


En liten tår blev det under Ivanhoe. När Womba erbjuder sitt liv. Annars var jag mest fascinerad av att konstatera att dom dumma riddarna på något sätt bara blir yngre (och snyggare) för varje år som går. Och att den noble Athelstone alltmer framstår som den mest sympatiske av alla...


Idag lyste solen med sin frånvaro. Men det var rätt OK ändå, med tanke på att det faktiskt har varit rätt många riktigt fina dagar. Det kom några snöflingor på eftermiddagen men dom kom av sig fort. I natt blir det tydligen kallt igen. Termometern är redan nere på -11,5.


Nu har vi i alla fall kommit en liten bit in på det nya året. Mitt första sjukdomsfria år. Vad jag vet. Första kontrollen blir om en månad och då får jag väl reda på hur ofta jag ska in för besiktning. Vid det här laget bör jag väl ändå kunna blåsa faran över för strålskador? Jag har fått ny hud där det behövdes och rosslingarna har upphört. Rörligheten i axel och arm är väl kanske inte den bästa men det är helt och hållet mitt eget fel. Jag har helt enkelt fuskat hejvilt med sjukgymnastövningar under helgerna, så det ordnar nog till sig med lite disciplin. Men annars så är det bara lite rodnad hud under operationsärret kvar.


Håret växer på. Det är väl sisådär en centimeter långt nu. Lite drygt. Just nu är det inne i en fas där man väldigt tydligt ser hur mina virvlar sitter. Man ser också hur det kan komma sig att jag alltid har haft min bena på ett och samma ställe. När det gäller färgen, så är det nog bara att konstatera att det som kommer uppe på huvudet är grått. Eller kanske gråvitt. Spikrakt är det än så länge. Det kan vara önsketänkande men jag tycker att det börjar se ut som att ögonfransarna har börjat växa igen. Vill gärna att det ska vara så!


Men en bit in på det nya året var det. Och dags att dela ut stjärnor till er 567 som besökte min blogg under december. Jag fattar verkligen ingenting. Jag var så beredd på att det på sin höjd kanske skulle finnas nån enstaka läsare kvar, nu när jag har sänkt mina ambitioner och inte längre skriver varje dag. Och inte har så himla mycket att skriva om. Längre. Känns det som. Men att ni faktiskt kommer på besök, känns lika stort som det har gjort hela tiden! Så varsin stjärna i himlen, kombinerad med en önskan om det bästa 2009 ni kan få!



Av Ingela - 1 januari 2009 13:20

Alla smällande grannar tog nog ut sig igår för idag har jag hört en enda liten smäll. Och fram till ca halv ett var det fullständigt knäpptyst ute. Vi är rätt trötta vi också. Det tog ett tag innan vi somnade om efter det största oväsendet vid midnatt. Men nu är det värsta över för den här gången. Hoppas jag.


Lite kallare är det idag men fortfarande strålande sol. Vi har klarat av dagens långpromenad och jag sitter just och pular med lite jobb, i väntan på Ivanhoe. Det är visserligen många år sen jag tappade räkningen på hur många gånger jag har sett den filmen. Särskilt bra är den väl inte heller. Men det hör till, även om man numer måste plågas med reklamavbrott.


Så nu återstår att se om tårarna ska börja rinna under filmen. Jag har nämligen insett att det nog kan vara en av biverkningarna av Tamoxifenet. Jag har väl i och för sig alltid haft lätt för att fälla en tår till sorgliga filmer men på senaste tiden har det blivit riktigt illa...

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ bc-busan med Blogkeen
Följ bc-busan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se