Dieten med gröt, ingen läsk, inget godis och mat utan smält ost och grädde fungerar precis som den ska. I går kväll visade vågen på 1 1/2 kilos tapp till. Snart kan jag ha mina stretchjeans utan att få skavsår. Hoppas jag.

Håret verkar just nu växa precis rakt ut. Det ser inte särskilt kul ut, så det blir mest buffdagar. Peruk skulle ju kunna varit ett alternativ om inte håret som väl har växt ut vore så halt. För mjukt och lent "bebishår" är halt. Så halt att peruken lätt åker av vid minsta felmanöver. Och då har jag hellre buff, faktiskt. En stor sak är att tillräckligt många ögonfransar har växt ut att det går att måla på mascara! Inte så att man kan göra nån festsminkning men ändå. Jag slipper kladda med lösögonfransar, som man hela tiden är rädd för att dom ska lossna.

Annars "tuffar" livet på ungefär som normalt. Eller som förut ska man väl säga. Fullt upp med jobb, hundar och två bostäder. Enda skillnaden är att jag inte sover så bra och blir trött fort. Och att jag fortfarande tappar diverse trådar. Och att jag var och varannan dag mår riktigt illa. Och att magen fortfarande är som den är. Och att det fortfarande värker i lederna så fort jag ska resa mig. Och att jag fortfarande inte har full rörlighet i armen. Och att jag faktiskt bara har en tutte. Och att jag bara kan ha bröstprotes en halv dag i taget utan att få skavsår. Och att jag har nån sorts bebisfjun i stället för hår. osv. osv...

Men allt det där är ju världsliga, och väldigt små saker, i jämförelse med vad jag har gått igenom under det senaste året. Så är det. Fast ändå. Det är en rätt mycket längre lista över saker som "man får stå ut med" än vad jag hade innan diagnosen. Och det sätter sina spår. Just nu är jag inne i en fas där jag är livrädd för att omgivningen ska tycka att jag ältar min sjukdom, eller snarare sviterna av den och rädslan för återfall. Rent känslomässigt alltså. Rent logiskt skiter jag i vad dom/ni tycker och förstår att det för mig finns mycket kvar att bearbeta. Inte minst när det gäller min höga återfallsrisk.