Först och främst; Kicki, http://www.rickebyhundhotell.se/ , tack för din nominering. Jag antar inte utmaningen. Det är för mycket "kedjebrev" för min smak men det värmer alltid extra mycket när någon till och med skriver om min blogg. Jag menar, jag är ju fortfarande helt fascinerad av att nån ens orkar läsa den! Men om ni visste! Om ni visste precis just hur mycket det har betytt för mig, vilket jag inte riktigt trodde när jag började. Då skrev jag ju mest för min egen skull. Det gör jag i och för sig fortfarande, men... Det är inte månadsskifte än men alla ni som har funnits här och gett mig kraft och styrka på resan i cancerlandet, får naturligtvis varsin extra stjärna i himlen. Och Kicki får två!

Mitt liv börjar mer och mer likna nån sorts normaltillstånd. Eller? Just nu har ett antal finnar invaderat mitt ansikte. Jag antar att det är sånt man får räkna med när man äter Tamoxifen? Men det börjar kännas lite surt att snart vara femtio och fortfarande ståta med tonårsfinnar... I övrigt tycker jag fortfarande att biverkningarna är hanterbara. Jag mår fortfarande illa. Mer eller mindre ett par timmar om dagen men det går att stoppa med Primperan om och när det blir för illa. Jag har lyckats gå ner tre, nästan tre och ett halvt, kilo på bara tre veckor. Det innebär i och för sig bara att jag är en något mindre flodhäst än jag var för tre veckor sen. Men ändå. Om jag inte hade bestämt mig för att ta kontrollen, hade jag antagligen suttit här ett antal kilo tyngre.

Sömnen är faktiskt mitt stora problem just nu. Inte ens när jag, som i tisdags, åker hem för att jobba hemma en dag och vet att jag har två nätter i lugn och ro utan tid att passa, kan jag sova en hel natt. I tisdags natt sov jag inte många minuter över huvud taget. Eller onsdags natt. Eller i går. Snart får jag nog börja fundera om det är så att jag har begravt för mycket långt nere i mitt undermedvetna och att det poppar upp varje gång jag ska somna? I medvetet tillstånd känns det inte så. Jag tycker att jag är hyfsat tillfreds med det som varit och förväntningarna på framtiden. Eller så är det helt enkelt så att jag strutsar. Det är nu bara fyra dagar kvar till återbesöket. Och även om det inte finns några dåliga tecken att ta på, undrar jag om det finns någon som skulle vara oberörd i det här läget...

Håret växer på. I virvlarnas riktning, vilket gör att jag ser ut som ett elchockat piggsvin om jag inte har buff eller möjligtvis pannband på mig. Så det har jag, fortfarande. Under den strålade armhålan växer ingenting och under den ostrålade växer det lite grann. Skägget verkar vara det envisaste min kropp har att visa upp... Enda skillnaden mot förr är att stråna än så länge är tunna och lätta att bryta av.