Alla inlägg under februari 2009

Av Ingela - 28 februari 2009 17:17


ANNONS
Av Ingela - 28 februari 2009 12:45

Är just mitt i en av alla dessa nostalgitrippar. Om det är femtioårskris eller cancernoja, vet jag faktiskt inte. Men inte är jag ensam om att söka gamla minnen...


I alla fall inser jag att det var Mångård som var min stora prövning in i Cantus. Laudi kom nog ett par veckor senare. Hur som helst, alla minnen från den tiden kan få vem som helst att gråta. Och då kan ni ju tänka er en tant på antihormoner...


Idag har det, mot alla prognoser om sol, snöat mer eller mindre hela dan. Så tråkigt! Men så kul detta med Facebook! Inte nog med alla gamla kompisar och tonårskärlekar - nu har jag fått kontakt med systersonens flickvän också!


Jag börjar närma mig stunden när det är dags att lägga ner bloggen, känner jag. Eller lägga ner och lägga ner. Den får väl ligga där den ligger. Tills någon säger åt mig att ta bort eländet... Men inte än. Bara tanken fick tårarna att strömma... Det hade jag inte väntat mig. Att det skulle vara så känsligt. Men det var det, tydligen. Så jag väntar ett tag med att avsluta. Och testar väl igen när jag känner att det är läge för det.



ANNONS
Av Ingela - 27 februari 2009 16:09

Ja, så har det gått en hel arbetsvecka igen. Jobbet upptar mer och mer av min vakna tid och allt känns mer och mer som vanligt. Bantningen går trögt men jag vill å andra sidan inte ta i för mycket. Helt återställd är ju inte kroppen än. Håret växer på och snart kan till och med jag tycka att det ser ut som att jag har klippt mig frivilligt. Men inte riktigt än... Jag saknar min lugg. Det konstiga är att nu när håret har börjat växa igen, har min psoriasis i hårbotten kommit tillbaka. Den var helt borta så länge som jag var flintis. Hur skumt är inte det?


Apropå att se ut, så finns det inte ett enda foto på mig sen i påskas. Om nu ingen har varit och papparazzat förstås. Inte ett enda foto. Och faktiskt är det helt medvetet. Jag kan inte komma på en enda anledning till att jag, eller nån annan, skulle ha nån nytta av att se hur jag såg ut när det var som värst. Det räcker så gott att läsa om det härinne, tycker jag.


För övrigt finns det inte särskilt många foton av mig över huvud taget från dom senaste 5-10 åren. Jag har ju fuskat, med ett tio år gammalt foto, inte bara på Stayfriends och Facebook utan faktiskt även på jobbets officiella hemsida. Idag bestämde vi att vi ska ta in en fotograf som uppdaterar vårt fotogalleri. Inte bara med foton på mig, men på mitt initiativ. Det om något är väl ett tecken på att allt börjar rulla på igen? Och en sak är i alla fall sig helt lik - jag kommer nog aldrig att tycka att ett foto på mig är bra...

Av Ingela - 22 februari 2009 14:22

Det är väl klart att det straffar sig. Att vara alltför positiv passar sig inte riktigt i cancerlandet. Det borde jag väl ha lärt mig, vid det här laget? Jag mådde verkligen sådär jättebra i fredags. Och i går också. Och så läste jag ett inlägg i vårt forum och kastades rakt ner i ett stort hål (och absolut - jag förstår att det inte var meningen med inlägget!):


"Här på forumet använder vi något vi kallar "att strutsa" = inte vilja tänka för mycket sjukt och ibland tom "låtsas som om inget har hänt" och leva som vanligt. "

Och så blev jag bara så osäker. Är det det jag gör just nu? Strutsar alltså? Eller får jag faktiskt tro på en framtid? Det där med prognoser är onekligen väldigt svårt. 30-40 procents chans till tio års överlevnad, blev ju nånting helt annat för mig som individ när jag svarade så bra på cellgifterna. Fast mer exakt hur mycket bättre prognosen blev, har jag inte vågat fråga om. Och kommer nog aldrig att göra heller. Det är nog bara att inse att prognoserna är väldigt trubbiga och grundar sig på större grupper. Och så länge som det finns minsta lilla chans enligt prognoserna, betyder ju det att någon faktiskt har överlevt! Och det tänker jag också göra!


Snön vräker ner. Det har snöat hela dagen. Än så länge har jag klarat mig från att skotta men nu vräker det ner, som sagt. Hoppas det är sista skriket för i år. Nu längtar jag efter våren!

Av Ingela - 20 februari 2009 17:26

En hel vecka till. Mycket jobb och dåligt samvete för hundarna. Nästan som vanligt med andra ord. Fast inte riktigt, ändå. Jag läste igenom mina egna blogganteckningar härom dagen. Lite på förekommen anledning. Jag lade ut en länk på Facebook och vet att några där har varit inne och läst och också kommenterat i min logg. För första gången kunde jag  läsa utan att gråta. Det kändes väldigt distanserat. Inte som att det var någon annans blogg. Nej, jag brukar lipa desto mer just i andras bloggar. Utan mer som att jag är redo att lämna det värsta bakom mig. För den här gången i alla fall. Lite realist får jag väl ändå vara.


Torsdagen bjöd på en riktig upplevelse. Först gjorde jag och Lise-Lotte slag i saken och tog en gemensam lunch. Hur kul som helst! Men inte nog med det - på kvällen blev vi inviterade av Katarina på konsert i Berwaldhallen. Rachmaninovs tredje pianokonsert, ett pianostycke av Debussy och Ravels La Dance. Oj! Jag blir alldeles lycklig bara av att tänka på det! Efter konserten satt vi både länge och väl på en restaurang på Kungsholmen och pratade om allt möjligt.


Idag gjorde i och för sig sömnbristen sig påmind. Jag var trött som synden hela dagen och tog mig nätt och jämnt igenom programmet. Nu är vi i alla fall hemma i spenaten igen och andas med djupa andetag!


Och, Häxstickande mamman, det är jag som är otydlig! Det vore väl rakare att skriva ut att det är cancersystrarna jag menar. När cancersystrarna kommer in och lämnar ett tassavtryck, ger det både en speciell sorts styrka och mod. Och det är precis det jag hoppas ge till andra cancersystrar. På deras bloggar.

Av Ingela - 15 februari 2009 11:44

Egentligen hade jag tänkt åka in till stan idag, för att fixa med rumsbytet. Men jag ångrade mig. Jag lär varken ha ork eller tid att åka fram och tillbaka den här veckan heller och då känns det bäst att passa på att njuta av lugnet. Jag har inget i kalendern förrän tio i morgon, så då kan vi ta det lite lugnt även i morgon bitti. Jag får påminna mig ibland. Om att jag faktiskt har varit allvarligt sjuk. Och att det vore rätt korkat att jobba ihjäl mig när jag nu har överlevt resan i cancerlandet.


Så rumsbytet blir klart när det blir klart. Och jag tänker inte ha dåligt samvete för att jag tar lite ledigt på en ledig dag. Fast jag behöver nog sätta mig en stund med lite skrivjobb, ändå. Helt ledig är väl att ta i, eller? Men jag tar mig tid att kika in på Facebook idag också. Inte riktigt samma aktivitet som igår men några oroliga cancertjejer har jag i alla fall hittat. Det går nämligen inte att komma in på vårt forum. Det har i och för sig hänt förr, i samband med uppdatering, men lite nervöst är det ändå.

Av Ingela - 14 februari 2009 21:39

Jag säger bara Facebook. Inte hade jag väntat mig att det skulle ge så stor utdelning, bara av att gå med i Facebook. Men så blev det. Idag har jag vandrat runt bland gamla minnen, minsann. Och återupplevt en gammal tonårsförälskelse. Bara en sån sak!


Och som det inte vore bra nog, har jag också hittat en hel del nya vänner på Facebook. Några har jag ju haft förmånen att träffa IRL men dessvärre inte alla. Kul att stöta på er är det!

Av Ingela - 13 februari 2009 17:13

Inte riktigt - men näst intill. Så känns det efter förra veckans otroligt upplyftande återbesök. Det känns som att jag faktiskt fick tillstånd att på allvar planera framåt igen. Lite som att jag åtminstone för tre månader framåt fick tillbaka mina kontrollspakar. Så nu vågade jag tacka ja till att få nya arbetsuppgifter. Eller nya och nya, en hel del av dom har jag redan haft sen tidigare. Men ändå. Mycket nytt återstår och en stor utmaning är det. Och en stor ära. Även om jag just nu bara är tillförordnad. Hur det blir i framtiden bestämmer kongressen i september.


Är det då vettigt att ta på sig så här stora utmaningar, så tätt inpå en så omfattande och tuff behandling som jag nyss har genomgått? Inte vet jag. Det jag vet är att jag, som jag redan har skrivit tidigare, inte precis har tagit mig igenom den här tuffa tiden genom att vara överdrivet försiktig... Men nog funderade jag. Jag hade ju ändå ett kanonjobb, med stor frihet och bra lön. Var det verkligen värt några ynka tusenlappar för att få mer jobb och att bli mer låst? Borde inte jag ta det lilla lugna och koncentrera mig på att inte få återfall?


Men jag behövde inte grubbla särskilt länge för att inse att jag under hela mitt yrkesverksamma liv aldrig har trivts i en "säkerhetszon". Så fort jag fått "grepp" på en arbetsuppgift och utmaningen är borta, är det gräset på andra sidan som är så mycket grönare. Så att ge mig in i det nya är nog precis just att koncentrera mig på att inte få återfall. Om man nu tror på att tankens kraft är viktig, vilket jag gör, så måste det ju vara bättre att ägna tankekraften åt något annat än att jag kan bli sjuk igen?


Fast det är jobbigt med nya arbetsuppgifter. I alla fall rent fysiskt. Jag har sprungit som en skållad råtta i tre dagar! Fram och tillbaka mellan rummen. För att organisera själva flytten men också för att klara av en del gammalt samtidigt som jag har försökt att sätta mig in i det som ändå är nytt. Och just det faktum att en hel del är sånt jag redan har gjort, verkar göra att alla runt omkring förväntar sig att jag ska ha totalgrepp om allt. Helst redan från och med  igår... Men även om det har varit jobbigt, har jag trivts som fisken i vattnet. Inte minst tack vare alla underbara stöttepelare. För att inte riskera att glömma någon, kommer här ett gäng stjärnor i himlen till alla er som stöttat, uppmuntrat och sträckt ut en hjälpande hand under denna vecka!!!

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3
4
5 6
7
8
9
10
11
12
13 14 15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27 28
<<< Februari 2009 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ bc-busan med Blogkeen
Följ bc-busan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se