Det är väl klart att det straffar sig. Att vara alltför positiv passar sig inte riktigt i cancerlandet. Det borde jag väl ha lärt mig, vid det här laget? Jag mådde verkligen sådär jättebra i fredags. Och i går också. Och så läste jag ett inlägg i vårt forum och kastades rakt ner i ett stort hål (och absolut - jag förstår att det inte var meningen med inlägget!):

"Här på forumet använder vi något vi kallar "att strutsa" = inte vilja tänka för mycket sjukt och ibland tom "låtsas som om inget har hänt" och leva som vanligt. "

Och så blev jag bara så osäker. Är det det jag gör just nu? Strutsar alltså? Eller får jag faktiskt tro på en framtid? Det där med prognoser är onekligen väldigt svårt. 30-40 procents chans till tio års överlevnad, blev ju nånting helt annat för mig som individ när jag svarade så bra på cellgifterna. Fast mer exakt hur mycket bättre prognosen blev, har jag inte vågat fråga om. Och kommer nog aldrig att göra heller. Det är nog bara att inse att prognoserna är väldigt trubbiga och grundar sig på större grupper. Och så länge som det finns minsta lilla chans enligt prognoserna, betyder ju det att någon faktiskt har överlevt! Och det tänker jag också göra!

Snön vräker ner. Det har snöat hela dagen. Än så länge har jag klarat mig från att skotta men nu vräker det ner, som sagt. Hoppas det är sista skriket för i år. Nu längtar jag efter våren!