Eftersom jag nu har uppmärksammat ett antal av dom mer bisarra jubileumsdagarna, kan det väl vara på plats att faktiskt komma ihåg den dagen när hoppet återvände.

Idag för precis ett år sen var jag på mitt första återbesök hos professorn efter den första ET-kuren. Jag kommer nog aldrig att glömma känslan när han sprack ut i ett stort leende över att Harald hade krympt. Lättnad, glädje. Och hopp. Om än bara lite, lite. Så ändå lite hopp om framtiden. Något att hålla fast vid när cellgifterna tog allt större utrymme i livet. Och när jag mådde som sämst.

Och på tisdag är det dags för besiktning igen. Den här gången känner jag mig inte direkt orolig. Det finns liksom inget som pekar mot att jag skulle få några dåliga besked. Fast visst finns den där och lurar, den lilla orosknuten i magen... Håll gärna en ledig tumme eller tass på tisdag vid niotiden!