Alla inlägg under september 2009

Av Ingela - 30 september 2009 06:43

Igår fick jag veta att ännu en av cancertjejerna har lämnat oss. Ann-Kristin, som fick sin diagnos nästan samtidigt som jag. Som var nästan lika gammal som jag. Som fick sina cellgifter delvis samtidigt som jag. Och så finns hon plötsligt inte längre. Vi visste ju att hon hade spridning, både i lever och skelett. Och vi visste att hon hade haft en extremt tuff sommar. Men ändå. Man vänjer sig aldrig. Sov i ro, Ann-Kristin.


Annars hade vi en lugn och avslappnad dag, jag och hundarna. Jag jobbade hemma, vilket betyder att få mer än dubbelt så mycket gjort på mindre än hälften av tiden. Och det som normalt är restid kan ägnas åt annat. Igår blev det en härlig långpromenad i det kalla men väldigt soliga höstvädret. Och en halvmil på crosstrainern. Tyvärr verkar inte mina fysiska aktiviteter göra någon större nytta mot värken. Det bli allt oftare som jag får gå upp framåt småtimmarna och ta en värktablett för att kunna somna igen. Usch, jag gillar inte alls att behöva göra det men man har väl inte alltid nåt val? Herr C är liksom ständigt där och påminner om att jag faktiskt bara har kontrollspakarna till låns. Än så länge bestämmer han... På dagarna går värken oftast att hantera i alla fall. Åtminstone så länge som jag ser till att inte sitta still för länge.

Av Ingela - 25 september 2009 17:27

Att gå på begravning har väl aldrig på något sätt varit enkelt. Men nu är det riktigt jobbigt. Och framför allt när det är någon som bara fått en enkelbiljett till cancerlandet. Idag var det Göran vi tog farväl av. Ännu ett exempel på hur hård och orättvis herr C kan vara. Du hann bara fylla 55. Jag är så tacksam över att vi var där och hälsade på i början på augusti. Att vi hann. Och fick en chans att berätta hur mycket vi saknade dig som arbetskamrat och vän. Nu slipper du i alla fall vara ledsen, vännen. Sov i ro.



Igår var det dags för andra veckopillret. Aj. Det gör ont i ungefär hela kroppen. Men magen har hittills hållit sig lugn (vet inte om jag vågar skriva så... peppar, peppar), vilket jag är nog så tacksam för. Jag lyckades ändå köra fyra kilometer igår kväll och fem idag på morgonen på min crosstrainer. Resultaten låter ännu så länge vänta på sig, dvs att musklerna i sig skulle kunna förebygga värken, men själva träningen ger åtminstone omedelbar smärtlindring. Efter ungefär två kilometer är kroppen uppvärmd och endorfinerna på topp och då existerar ingen som helst smärta. Dessvärre håller det inte i sig. Redan vid drygt fyra kilometer är smärtan tillbaka. Men just dom där två, mitt i alltihop, är så underbara! Och hjälper förhoppningsvis till att få ordning på vikten också...


... eller åtminstone omforma kroppen lite. Det har redan hänt en hel del på den fronten. Nu återstår, som vanligt, att hitta något som minskar bulan på magen. I väntan på mirakelkuren, lär jag väl få hålla tillgodo med gamla hederliga situps :)


Av Ingela - 21 september 2009 18:42

Mycket annat finns väl inte att säga om dagens invägning... fast lite konstigt var det faktiskt. Visserligen har jag syndat hela helgen men syndandet inbegrep skolkning från tränandet. Och då borde nettot ligga rätt nära +-0. Det gjorde det inte :-) Riktigt än är vi inte där jag är beredd att skylla på dom fulgula heller... Nåja, det är sex veckor kvar av utmaningen och skam den som ger sig. Men om almanackan ska fyllas i samma takt som idag (nu är det "efter kongressen" så det räcker), lär jag nog få köpa en träningsmaskin till lägenheten också...


Idag köpte jag silverschampo, så då får vi se i morgon om håret möjligen blir lite mindre gult. Det skulle verkligen inte göra något.


Den nya medicinen har inte ställt till med några större bekymmer, som det verkar. Magen var ju kass under första dagarna men när jag insåg att jag i alla fall kunde äta Pepcid efter första dagen blev det något lindrigare. Tre dagar kvar till nästa tablett, så det är väl bara att hålla tummarna.

Av Ingela - 18 september 2009 15:46

För precis ett år sen i morgon hade vi höstens städdag i föreningen. Jag var nyopererad sen en vecka och hade mest ont och kände mig i vägen. Skallig och grå och fullständigt orkeslös... Men ändå lite mer positiv än det senaste halvåret. Harald var ju äntligen borta! Jag är verkligen en helt annan människa nu. Jag har just sjunkit ner i fåtöljen efter en minst sagt intensiv vecka. I tisdags inleddes vår kongress och igår avslutades den. Och den här gången hängde planering och genomförande ytterst på mina axlar. Plus stadge- och organisationsfrågorna. Och allt gick så bra! Jag har ingen som helst aning om hur många på kongressen som vet hur illa det var med mig under förra året. Och det känns så skönt. Att bli bedömd utifrån samma måttstock som alla andra igen. Och det är klart att det känns ändå mer skönt att få bra betyg! Och att ha kongressens stöd i fyra år!


Igår bestämde jag mig för att börja med nya medicinen. Torsdag kändes som en rätt bra dag. Det som gäller är att ta tabletten direkt på morgonen, med minst två dl vatten. Inget mineralvatten, utan direkt från kran. Sen får jag varken äta eller dricka annat än vatten i en halvtimme. Jag får inte heller gå och lägga mig igen. Och absolut inte äta nån annan medicin under den halvtimmen. Så det är en del att hålla reda på. Så himla mycket biverkningar blev det kanske inte. Det beror väl på vad man jämför med. Magsjuka hade jag väl kallat det innan jag gav mig ut på resa i cancerlandet... Och magsyra. Annars var jag så slut igår ändå efter allt kongressande att det var svårt att avgöra vad som kunde bero på vad. Vi får väl se vad som händer nästa gång.


I morgon är det i alla fall städdag igen. Jag ska släpa ner lite ris till vår gemensamma eldhög i kväll och sen är det bara att se vilka arbetsuppgifter som väntar. Det är så skönt att känna att jag klarar nästan vad som helst i år.

Av Ingela - 12 september 2009 18:22

Det är mitt mantra just nu. Listan på saker som får vänta till "Efter kongressen" börjar bli otäckt lång. En sak känns bra i alla fall. Jag bestämde mig för att vänta en vecka med nya medicinen. Tills efter kongressen :). Då slipper jag springa runt och känna efter mitt i det kaos som kommer att bryta ut på tisdag. Eller kanske redan på måndag.


Något som jag inte klarade av att vänta med, var ytterligare en rond med håret. Sara, min goa lilla låtsassläkting som också är frisör, kom med lite experttips härom dagen. Blondering. Blek, blek och blek! Det var hennes råd. Så jag testade i kväll. Och nog blev det ljust alltid! Väldigt ljust. Och fortfarande lite gult, med en svag aning om rött. Men det är kanske det man fixar till med två ytterligare "blek". Det får vi se så småningom. Jag kan ju inte gärna hålla på hur mycket som helst med dom stackars förskrämda stråna jag har. Fast det var faktiskt en del av rådet. Att blekningen i sig skulle ge håret lite mer stadga. Än så länge känns det kanske inte riktigt så men jag får väl se när det har torkat.


Annars är det just kongressen som upptar all vaken tid just nu. I morgon kommer mamma ut för att vara hundvakt, så jag kan ägna all vaken tid åt kongressen. Och lite rädd är jag för att det blir för mycket vaken tid. Även dom kvällar när jag kommer sent i säng, brukar jag ju ligga vaken ett par timmar... Och sena kvällar blir det under en kongress. Hur tidigt man än försöker avrunda, så blir det ändå sent. Nåja, det visar sig. Jag kanske är så utmattad att jag stupar i säng och sover till klockan ringer... :)

Av Ingela - 8 september 2009 18:52

...och just nu sitter jag och försöker övertyga mig om att det bara var goda nyheter. Och det var det väl på sätt och vis. Inte ett spår av herr C och det är ju naturligtvis det allra viktigaste. Men bentäthetsmätningen gav inte helt bra resultat. Hur bra eller dåligt det var vet jag inte, förutom att det var tillräckligt för att jag ska börja med en ny medicin. Jag har googlat runt lite men det är svårt att hitta sidor där man kan värdera mätningsresultaten. För mig var det tre olika resultat, med mellan 86 och 92 % av normal täthet för min ålder, vilket inte gör bilden klarare... Nåja, hela dan har jag åtminstone lyckats fokusera på den goda nyheten, dvs att blodproverna var bra och att mammon och ultraljudet inte visade nånting. Men nu när skulle kolla upp nya pillret och läste i biverkningslistan i FASS, bara brast det...


"Vanlig biverkning; muskuloskeletal smärta (ben, muskel eller led)". Räcker det inte med att jag har så ..... ont i lederna redan av fulgulpillret? Ska jag få muskel- och bensmärtor också? Och läser man vidare i listan hittar man alla möjliga gamla bekantingar som huvudvärk, yrsel, illamående... och alla möjliga symptom på en kass mage förstås. Och längst ner, bland biverkningar som rapporterats under användning efter godkännande kommer naturligtvis hatobjektet nummer ett; alopeci. Vilket på svenska betyder håravfall... Jag vet ju att det här med biverkningar är högst individuellt och att jag väl ändå får räknas till dom som har klarat mig relativt hyfsat undan. I alla fall om man undantar cellgiftsperioden. Visst kan det bli så den här gången också. Och det finns ett positivt inslag i alla fall. Den här listan innehåller inte viktökning som biverkning :)


Även om gårdagens vägning kanske inte gick så jättebra (jag hade i alla fall gått ner och så är det nog skrivet om detta för den här gången...) så har nog träningen gett desto mer effekt. I alla fall tyckte professorn att det var högst märkbart att jag hade gått ner sen sist. Det känns ju som att det var värt lite smärta och att det gav en lite bränsle till att fortsätta kämpa.


Så, summan av den här dagen är väl ändå positiv. Och det är faktiskt väldigt skönt att kunna skriva av mig lite frustration här i bloggen. Jag försöker ju möta varje ny dag med ett leende och att hela tiden se det halvfulla glaset i stället för det halvtomma. Och det går för det mesta. Till och med riktigt bra för det mesta. Så det ska säkert gå att hantera det som Fosamax-pillren kan medföra också! Det var rätt länge sen jag delade ut andra stjärnor i himlen än för att ni är här och läser (vilket fortfarande är helt otroligt och ovärderligt och värt hur många stjärnor som helst), så dags för några till utöver det. Varsin stjärna till Facebookvännerna för alla uppmuntrande ord!

Av Ingela - 6 september 2009 16:50

Min lilla, stora lufsiga knähund på 50 kilo. Min älskade livlina och buffliga berner Yoker fyller sju år idag. Sju år! Det är faktiskt inte illa pinkat av en berner. Medelåldern ligger på 7-8 år. Så allt från och med nu är liksom bonus! Precis som för mig :)


Igår gjorde jag ett fåfängt försök att fixa till mitt utseende. Jag försökte färga håret ljusblont. Det gick väl inte alltför bra. Inte ens med bästa vilja i världen kan man kalla det ljust. Eller särskilt blont heller för den delen. Möjligen mörkblont, med en hel del rött i sig. Det känns lite konstigt att se mig själv i spegeln men ingen av grannarna har ens kommenterat det. Så det kanske bara är en helt vanlig reaktion på det som är ovant. Jag väntar några dagar och känner efter. Känns det fortfarande lika konstigt får jag väl prova igen med en ännu ljusare färg. Det är i alla fall inte grått. Alltid något. Och det är bra så mycket bättre än glödlampan som fanns i spegeln förra året...


Nu är det bara två dagar kvar till besiktningen. Och till den sista riktigt bisarra ettårsdagen. För den här gången, är väl som vanligt bäst att tillägga. Den så hett efterlängtade operationsdagen. Det känns som ett väldigt gott tecken (peppar, peppar) att min energi ligger väldigt mycket mer på samma dags styrelsemöte än på både sjukdom och besiktning.

Av Ingela - 4 september 2009 14:42

Igår var jag och provade ut en ny protes. Hos en av dom andra utprovarna i Stockholm, Eva Melke. Inte för att det har varit något fel på Amoena men dom har ju bara ett enda märke. Dessutom provade jag Eva Melkes webbshop för ett tag sen och det fungerade alldeles utmärkt. Alltid ett plus.


På inrådan av flera cancertjejer, hade jag bestämt mig för att testa en klisterprotes. Till utprovarens stora förvåning, visade det sig. Hon hade under ett halvår bara lämnat ut en enda sån. Som tur var hade dom en hemma i rätt storlek. En rätt fiffig konstruktion faktiskt, med en silikonremsa som lätt tas bort från protesen med lite kallvatten. Voila, så har man en helt vanlig protes. Dom hade också en alldeles ny produkt som var under testning. En förklistrad variant, som jag fick med mig tillsammans med ett gäng frågeformulär. Jag hann också göra lite reklam för Cancertjejer och hon lovade att hjälpa oss med att sprida information om vårt forum.


Det tog inte ens en timme så ringde hon upp mig. Det visade sig att det testexemplaret jag hade fått var defekt. Förklistret hade delvis fastnat på skyddslappen. Så det var bara att gå dit och lämna tillbaka den... Men jag får antagligen en ny, så fort dom har kontaktat tillverkaren. Och får jag inte det, så hade jag ju inte räknat med fler än en protes från början ändå. Blir man bara bemött med vänlighet och respekt, accepterar man både det ena och det andra. Enkel sanning.


Idag har jag provat den protesen som jag både fick med mig hem och fortfarande har kvar. Lite konstigt kändes det att trycka fast den på kroppen men när jag fick på mig en av mina gamla favoritbehåar, kändes det bara hur bra som helst. En hyfsat snabb tvåkilometerspromenad med protesen (och hundarna) och några svettiga kilometer på crosstrainern senare är jag fortfarande grymt nöjd. Det jag var mest rädd för var att det skulle vara obehagligt att dra loss den från kroppen men det var det faktiskt inte. I alla fall inte värre än att det går att vänja sig vid.


Så efter en sorglig inledning på veckan, är det mycket som ändå är positivt. Vågen visade att jag har gått ner lite drygt två kilo sen vår första vägning i vadslagningsgänget. Och nu kan jag faktiskt börja räkna med att en hel del fett börjar omvandlas till muskler, så det finns ingen anledning till stress över att det går långsamt. Lite stolt är jag över att det nu står 1-1 mellan mig och del fulgula pillret. I alla fall när det gäller vikten. När det gäller det onda i lederna leder dessvärre det fulgula stort. Men jag hoppas fortfarande att lite ordentliga muskler ska göra susen. Och gör dom inte det, mår jag ändå fantastiskt bra av att ha börjat träna igen!

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2009 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards