För precis ett år sen i morgon hade vi höstens städdag i föreningen. Jag var nyopererad sen en vecka och hade mest ont och kände mig i vägen. Skallig och grå och fullständigt orkeslös... Men ändå lite mer positiv än det senaste halvåret. Harald var ju äntligen borta! Jag är verkligen en helt annan människa nu. Jag har just sjunkit ner i fåtöljen efter en minst sagt intensiv vecka. I tisdags inleddes vår kongress och igår avslutades den. Och den här gången hängde planering och genomförande ytterst på mina axlar. Plus stadge- och organisationsfrågorna. Och allt gick så bra! Jag har ingen som helst aning om hur många på kongressen som vet hur illa det var med mig under förra året. Och det känns så skönt. Att bli bedömd utifrån samma måttstock som alla andra igen. Och det är klart att det känns ändå mer skönt att få bra betyg! Och att ha kongressens stöd i fyra år!

Igår bestämde jag mig för att börja med nya medicinen. Torsdag kändes som en rätt bra dag. Det som gäller är att ta tabletten direkt på morgonen, med minst två dl vatten. Inget mineralvatten, utan direkt från kran. Sen får jag varken äta eller dricka annat än vatten i en halvtimme. Jag får inte heller gå och lägga mig igen. Och absolut inte äta nån annan medicin under den halvtimmen. Så det är en del att hålla reda på. Så himla mycket biverkningar blev det kanske inte. Det beror väl på vad man jämför med. Magsjuka hade jag väl kallat det innan jag gav mig ut på resa i cancerlandet... Och magsyra. Annars var jag så slut igår ändå efter allt kongressande att det var svårt att avgöra vad som kunde bero på vad. Vi får väl se vad som händer nästa gång.

I morgon är det i alla fall städdag igen. Jag ska släpa ner lite ris till vår gemensamma eldhög i kväll och sen är det bara att se vilka arbetsuppgifter som väntar. Det är så skönt att känna att jag klarar nästan vad som helst i år.