Igår fick jag veta att ännu en av cancertjejerna har lämnat oss. Ann-Kristin, som fick sin diagnos nästan samtidigt som jag. Som var nästan lika gammal som jag. Som fick sina cellgifter delvis samtidigt som jag. Och så finns hon plötsligt inte längre. Vi visste ju att hon hade spridning, både i lever och skelett. Och vi visste att hon hade haft en extremt tuff sommar. Men ändå. Man vänjer sig aldrig. Sov i ro, Ann-Kristin.

Annars hade vi en lugn och avslappnad dag, jag och hundarna. Jag jobbade hemma, vilket betyder att få mer än dubbelt så mycket gjort på mindre än hälften av tiden. Och det som normalt är restid kan ägnas åt annat. Igår blev det en härlig långpromenad i det kalla men väldigt soliga höstvädret. Och en halvmil på crosstrainern. Tyvärr verkar inte mina fysiska aktiviteter göra någon större nytta mot värken. Det bli allt oftare som jag får gå upp framåt småtimmarna och ta en värktablett för att kunna somna igen. Usch, jag gillar inte alls att behöva göra det men man har väl inte alltid nåt val? Herr C är liksom ständigt där och påminner om att jag faktiskt bara har kontrollspakarna till låns. Än så länge bestämmer han... På dagarna går värken oftast att hantera i alla fall. Åtminstone så länge som jag ser till att inte sitta still för länge.