Alla inlägg under november 2009

Av Ingela - 29 november 2009 16:51

Men inte glädjens ljus. Det som borde få brinna idag. I stället är det ett ljus för den tomhet som är kvar efter Victoria. Eller Vickeli. Eller Vera, som vi Cancertjejer kände henne som. En sån där fantastisk människa. En av våra alltför många unga mammor. Hon fick inte ens fylla 38. In i det sista kämpade hon mot herr C. Och förlorade. Alldeles för snart.


I morse skrev hennes Henrik på bloggen att kampen är över. Mina varmaste tankar går till er i familjen och jag har tänt ett extra ljus för er. Och Vera-Victoria, vila i frid, där du nu är.

Av Ingela - 28 november 2009 18:09

Nästa återbesök blir i januari. Egentligen skulle jag ha fått en tid i december men det är väldigt ont om tider, enligt sköterskan jag pratade med igår. Jag låg för bedömning hos enhetschefen. Inte helt i den högst prioriterade gruppen men ändå fortfarande prioriterad, antar jag. Eftersom jag inte har känt av nånting konstigt, föreslog jag att jag kunde vänta till januari. Så då fick jag en tid på en gång; 11/1 klockan 11. Med så många ettor måste det väl vara ett bra resultat på gång, eller hur?


Dessutom fick jag besked om vem jag hamnar hos, när nu "min" professor har övergett mig. Han berättade sist jag var där att han var på gång att flytta till England och nu verkar det alltså vara klart. Trist för oss patienter men forskningen bedrivs ju i alla fall internationellt. Obegränsat med stjärnor i himlen till dig Jonas! För att du räddade mitt liv och för alla andra liv du kommer att rädda. Och lycka till med nya jobbet!


Den jag hamnar hos är samma onkolog som jag träffade på St Göran, för hundra år sen. Så känns det i alla fall... Hon som ritade och berättade och förberedde mig så himla bra och pedagogiskt inför min resa i cancerlandet. Jag har varit lite nervös för det här bytet men nu känns det bara bra!

Av Ingela - 23 november 2009 18:50

Jag läste just i Georges blogg. George med liemannen bakom axeln. George Schottl från SVT-serien ”Himlen kan vänta” som lever på lånad tid sedan tre år tillbaka. I november 2006 han fick beskedet malignt mesotheliom, cancer i hela kroppen och i höger lunga. I dag tittar han framåt igen. För er som inte hittat dit än: http://georgeschottl.wordpress.com/


Han tipsade om anhörigfonden och vill att vi ska hjälpas åt att sprida information om deras hemsida. Så då gör jag naturligtvis det:

http://www.anhorigfonden.se/index.php


Vi har ju en hel del anhöriga som medlemmar på Cancertjejer och jag börjar mer och mer förstå att det många gånger kan vara mycket värre att stå vid sidan om. Vi som är mitt uppe i resan har ju ändå något konkret att förhålla oss till. Och vi vet ju precis hur vi mår. Sekund för sekund. Det är vi ju faktiskt helt ensamma om. Och det kan svänga blixtsnabbt, ska ni veta.


Så dagens stjärna i himlen till er eldsjälar som jobbar med anhörigfonden! Och en stjärna till George, som ger oss tro och hopp. Och en extra varm och tröstande stjärna till alla som kämpar med återfall, oavsett om ni själva är drabbade eller anhöriga.


Av Ingela - 17 november 2009 19:58

In i det sista försökte jag hålla hela den här veckan bokningsfri. Det gick sådär, kan man väl säga. Om man vill vara väldigt välvillig... Den enda helt tomma dagen är på fredag. (än så länge är fredag tom i alla fall... knack, knack) Men jag lyckades ändå se till att jobba två halvdagar på hemmaplan. Och få lite ren baraslappaifåtöljentid i höstrusket, varvat med några härliga långpromenader med allt blötare knähundar. Om jag bara kunde lära mig att stänga av telefonen också...


Fast bara att få unna mig några lyxiga sovmorgnar. Som i morse. Upp halvsex och mata och snabbrasta hundar. Och sen sova till strax efter åtta. Yes! Och att få chansen att låta tankarna snurra runt lite och strukturera sig alldeles på egen hand. Ja, jag behövde verkligen det här. Sköter jag dessutom korten rätt, blir det bara lite drygt halvdagar även onsdag och torsdag.


Antagligen är det så att kroppen har gått in i ett lite mer avslappnat läge. Det känns nämligen riktigt bra i axeln nu. Jag satt vid pianot i nästan en timme förut och fick bara lite ont i ryggen. Hurra! Stelheten i resten av kroppen finns där hela tiden, med en peak på torsdagarna. Och ont gör det mest hela tiden men det känns fortfarande som att slitet på crosstrainern gör nytta. Sömnbristen, däremot, verkar inget bita på. Det är nog dags att testa en sömntablett. Innan jag blir helt uttröttad och vansinnig... Eller?

Av Ingela - 12 november 2009 17:24

Ja, idag är det 49 år sen jag föddes. Och det kan väl tyckas vara en alldeles särskilt ojämn födelsedag och inte mycket att fira. Och ungefär så kändes det när jag vaknade i morse. Men så fick jag en så tänkvärd hälsning från Ragnhild. Hon skrev "Grattis på dagen, det är något speciellt att fylla år numera". Och det är det ju faktiskt! Det var ju liksom inte självklart när jag påbörjade min behandling att det skulle bli så värst många fler födelsedagar. Och det är ju fortfarande inte självklart. Även om oddsen blir bättre för varje dag. Och även om planen är att bojkotta herr C:s resebyrå för resten av livet. Så nog är varje födelsedag nåt att fira!

 

Det var väl däremot inte avslutningen på viktutmaningen. Vi hade slutvägning idag och jag hade lyckats med bedriften att gå ner ett helt hekto på dom tre månaderna... Inte alltför imponerande. Fast ändå. Dels har jag ju trampat ett antal mil på min crosstrainer och ombildat en hel del fett till muskler. Dessutom äter jag ju en medicin som har viktökning som väldigt vanlig biverkning. Så jag ger mig själv nån sorts "med tvekan godkänt" och bestämmer mig för att kämpa vidare några månader till. Till nästa födelsedag, den 1 april.

 

Fast idag var det frikort. Vi fyra förtappade viktjägare i utmaningen bearbetade våra (nästan) lika usla resultat med att gå och äta en pizza på lunchen. Med extra ost för säkerhets skull. :) Nåja, jag kunde i alla fall skylla på att det är min födelsedag. Och gott var det.

Av Ingela - 8 november 2009 15:23

Spridning, metastaser och återfall. Några av dom fulaste orden vi tvingas lära oss på resan i cancerlandet. Och just nu är det många som har fått lära sig vad dom betyder. För många... Jag tänker inte räkna upp alla men två gör mig särskilt ledsen. Först är det en av våra lilltjejer på Cancertjejer. Bara 22 år gammal och drabbad av ett antal återfall. Nu är hon förlamad från midjan och neråt och försöker förstå vad som händer. Som om nån förstår...


Och så är det Anna. Min ET-syster. Och för den som inte har följt min blogg så står ET för den alldeles speciella häxbrygd som var mina cellgifter. Så pass ovanlig blandning att jag faktiskt bara känner till tre stycken, utöver mig, som har fått den. Och en av dom är alltså Anna. Vi träffades i somras, på vår lilla miniforumträff i mitt kök. Världens mysigaste tjej. Hon bara bubblade av liv. Och nu efter strålning och operation av hudmetastaser, precis när vi alla trodde att hon äntligen skulle få satsa på att vara frisk så hittas tre hjärnmetastaser. Ja, Anna, det suger verkligen! Men vi ska sitta här om 36 år och prata minnen och läsa våra gamla bloggar! Sorry, herr C, men så är det!

http://annajansson73.blogspot.com/2009/11/min-cancerhistoria.html


Mod och styrka till er båda. Utöver all egen styrka och kämpaglöd ni redan har. Och varsin extra starkt lysande stjärna i himlen. Och detsamma till alla er andra därute som tvingats ut på ännu en resa.


Av Ingela - 3 november 2009 20:30

Ny månad och dags för traditionell stjärnutdelning. 520!!! Oj, så många det blev i oktober! Lite av förklaringen finns väl i min irritation och min snöpligt avsnoppade mailväxling med LIndex. En och annan hittade hit tack vare det. Men väldigt många verkar ha kommit genom googlande. Och det kanske är så att i oktober är det extra många som googlar om bc, olika symptom och behandlingar. Vad det nu än är som ligger bakom alla besök från er 520, har ni naturligtvis förtjänat varsin stjärna i himlen!


Apropå stjärnor i himlen börjar jag snart fundera på om det inte vore mer givande att ägna nätterna åt att försöka räkna dom än att försöka sova... Men jag insåg i bilen på väg hem att det är fullmåne. Och av nån outgrundlig anledning verkar det vara extra svårt att sova när det är det. Så jag väntar väl ett tag till innan jag ger upp.


Förutom den envist värkande axeln (som jag ju verkar rätt skyldig till själv genom envist pianospelande...) har faktiskt kroppen mått rätt bra i ett par dagar. Förhoppningsvis har nötandet på crosstrainern börjat ge lite resultat. Nånstans. För på vågen blir det inga resultat. Annat än att jag troligtvis hade gått upp rejält utan träning. Och att jag väl faktiskt får erkänna att det är något svårare att gå ner i vikt om man då och då kastar i sig en näve jordnötter. Eller andra onyttiga små godsaker. Även om man tränar...

Av Ingela - 1 november 2009 13:58

  


Tack söta goa Jenny! Och välkomna alla c-systrar och anhöriga!

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28 29
30
<<< November 2009 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards