Alla inlägg under december 2009

Av Ingela - 31 december 2009 19:09

Som om det inte vore nog med alla som lämnat oss hittills i år, fick vi härom dagen besked om att även "p" blivit ängel. Många är det. Unga tjejer. Alldeles för unga. Unga mammor och unga tjejer som inte ens hunnit bli mammor. Räcker det inte snart, herr C??? Vi är nog rätt många Cancertjejer som famlar i mörkret och undrar hur vi ska hantera det. Men det är ju också så att vårt forum växer hela tiden, så det är väl inte egentligen så konstigt att det är flera som lämnar oss. Det är ju faktiskt många som lever vidare också. Jag tänder ett ljus för alla er som blivit änglar under året och hoppas att ni får vila i frid.


Nyårsafton idag. Och torsdag, vilket innebar att jag vackert fick kliva upp och ta mitt vidriga veckopiller. Det är verkligen något jag skulle vilja slippa. Vid det här laget är det en ren betingad reflex. Så fort jag har svalt pillret, kommer värken smygande. Och halvtimmen jag måste vänta innan jag får äta eller dricka annat, eller ens gå och lägga mig igen, blir bara längre och längre... Det fulgula pillret har för övrigt lagt in ytterligare en växel;, så nu har jag förutom skelett- och ledvärk även muskelvärk... Än så länge fungerar kroppen något sånär i vardagen i alla fall.


Men nyårsafton som sagt. Tid för reflektion, även om jag mest har jobbat idag. Och det är väl en reflektion i sig. Som både har bra och dåliga inslag. Att sitta och jobba på en nyårsafton kan ju verka rätt patetiskt men oavsett om jag jobbar eller inte måste jag och hundarna gå i ide. Så skotträdd som Busan är finns det inga alternativ. Så jag har ägnat en stor del av idetiden till att jobba. Och jobbet ÄR en stor del av mitt liv. Just nu en betydligt större del än min sjukdom, så hellre patetisk än sjuk. Faktiskt.


När jag tänker tillbaka på året som varit, så är det bara att konstatera att JAG LEVER! Ett år till, så kan jag ju faktiskt börja låta hoppet vakna på riktigt. Hoppet om ett sjukdomsfritt liv och kanske till och med en rekonstruktion. Men först ska jag leva ett år till. Och inte ens det. Tio månader och sen kan jag börja kräva både det ena och det andra...


Året som varit har ändå innehållit en hel del guldkorn. Tack alla som bidragit till det. Och ett särskilt tack till "a" som fick mig att en gång för alla tro på livet igen. Och mmmycket mer än så.... Det är några dagar för tidigt egentligen för att dela ut stjärnorna men jag gör det ändå. Årets stjärnor i himlen går till alla som besökt min blogg eller funnits till på andra sätt. För mig eller för andra som behövt det.


Jag önskar er alla med största kramen ett riktigt Gott Nytt År!

ANNONS
Av Ingela - 24 december 2009 13:29

I morse hade jag gärna velat att julafton skulle vara på en annan dag. Det är lite tradition att går upp och äta en skink- eller köttbullemacka med ett glas julmust. Men nu är det ju torsdag. Vidriga veckopillerdagen med andra ord. Minst två deciliter vatten ihop med tabletten, på fastande mage. Och sen ingenting i minst en halvtimme. Och man får inte ens gå och lägga sig medan halvtimmen kryper fram. För då kan man fräta sönder magen eller matstrupen eller vad det nu är...


Efter en halvtimme gick jag och la mig i alla fall. Vaknade igen efter nån timme och började om. Den här gången blev det helt rätt. Köttbullesmörgås och ett glas julmust, följt av en latte tillverkad i min julklapp till mig. Sen var det dags att sona syndandet med en halvtimme på crosstrainern.


Nu är det dags att åka till syster yster och käre svåger och fira lite jul. Med allsång till Kalle Anka och talkör till alla replikerna; "men hördu Ferdinand" ... Med julemat och juledryck och klappar till stora och små. Knähundarna får vara hemma i lägenheten idag. Deras julafton firar vi när jag kommer hem.


När ni ser stjärnan i det blå idag, eller snarare stjärnorna, så kom ihåg att en av dom är din. Bara din! Godaste Julen till er alla!

ANNONS
Av Ingela - 22 december 2009 20:39

Jag, Anna och Maggan var på begravning idag. Vi tog farväl av vår kära Vera-Victoria. Jag hämtade upp Anna i Södertälje och vi åkte tillsammans till Örebro. Som vanligt, med en Cancertjej, var det inga problem med att fylla tiden. Vips, så var vi framme och hann till och med ta en fika innan det var dags.


Själva begravningen var väldigt fin. Musiken var både levande, på orgel och piano, och inspelad. Avslutningen var en ovanligt finstämd låt med Magnus Uggla som jag aldrig har hört förut.


Lite oroliga var vi för vad familjen skulle tycka om att vi var där men den oron försvann fort. Make, syster och mor kom fram och undrade om det var vi som var Cancertjejerna. Och tackade för att vi kom. Klart vi gjorde. Det är väl snarare vi som borde tacka för att vi fick komma. Vi som är helt okända männniskor för dom flesta anhöriga. Och två av oss hade ju aldrig ens träffat Victoria IRL. Men det kändes riktigt att få ta farväl av den tjej vi ändå hade lärt känna så väl på nätet. Sorgligt men bra på samma gång.


Vi hade, i samråd med Victorias Henrik, bestämt att vi skulle ge något till barnen i stället för att köpa en stor krans eller så. Vi hade samlat ihop en del pengar från forumvännerna, som vi överlämnade i form av en skattkista med magiska guldpengar. Från det bordet vi satt vid, såg vi att dom läste kortet med stor nyfikenhet. Och när vi skulle gå satt lilltjejen och fingrade längtansfullt på bandet som var knutet runt. Vilken skön tanke att vi kanske kunde bidra lite med att skapa även ljusa minnen från en så tung dag. Och att det kanske räcker till att skapa nya, ljusa minnen framöver.


Vera, nu tänder jag ännu ett ljus för dig. Vila i frid och hälsa dom andra änglarna.


Av Ingela - 19 december 2009 19:32

Just nu är det en tung period. Så många som har lämnat oss och så många som kämpar extra hårt. Då är det inte helt lätt att bortse från mina egna symptom... Jag vet ju att både Femar, som är min antihormonmedicin, och Alendronat, som är min medicin mot benskörhet, ger både led-, muskel- och skelettvärk. Så egentligen borde jag inte oroa mig över att jag blir stelare och stelare. Och att jag får mer och mer ont.


Men grejen är att skelettmetastaser faktiskt brukar kännas. Så jag kan ju aldrig vara 100-procentigt säker på att det onda bara är medicinbiverkningar. Och när det bara blir värre och värre... I går när jag skulle tända eld i öppna spisen insåg jag att jag verkligen inte går framåt. I våras var jag tvungen att ställa fram en pall framför spisen eftersom det var för jobbigt att stå på huk. Nu tar jag mig knappt upp från pallen.


Och då har jag ju ändå jobbat rätt hårt med crosstrainern. Det värsta med det är att det gör j-gt ont i ungefär två kilometer. Efter det känns det bara skönt i tre kilometer och en lång stund efteråt. Så länge jag sitter ner. Sen är värken tillbaka, och inte helt ovanligt värre än tidigare. Men vad ska jag göra? Jag är rätt övertygad om att det skulle bli tusen resor värre utan träning och muskler, så jag kör på tills nån har bevisat mig om motsatsen.


Det troliga är väl, som sagt, att det är biverkningar av mina mediciner. Men det hindrar inte hjärnspökena. Mina hjärnspöken säger metastaser och återfall, vilket ju faktiskt inte är helt osannolikt med tanke på att jag startade resan i cancerlandet med en överlevnadsprognos på 30-40 procent...


Och då kommer extraspökena fram. Dom som ifrågasätter hur intelligent det var att gå med på att skjuta upp återbesöket på Radiumhemmet. Men rent fysiskt mår jag ju bra. Om man bortser från det där med pallen framför öppna spisen. Och att det nästan alltid är ett rent företag bara att resa sig upp. Och att det värker mest jämt. Och att jag fortfarande inte kan sova...


Men jag inser rent logiskt att varken hjärnspöken eller extraspöken har nåt i mig att göra. Att oroa mig för framtiden gör ju inget bättre. Bättre mår jag däremot av att se framåt och att fortsätta engagera mig i det jag gör. Och det gör jag! Och visst blir mitt besked i januari lika positivt som det hade blivit i december!

Av Ingela - 11 december 2009 16:26

Sorg och glädje, om vartannat. Så är det i cancerlandet. Först kom beskedet om Victorias bortgång. Och c:s och a:s. Och mitt i allt ett riktigt lyckobesked. En jättekick i vintermörkret: Anna ska gifta sig! Min goa fina ET-syster sa naturligtvis ja till Henriks fråga. Något annat var inte att vänta. Och morgon är det dags. Det är något särskilt med Annas sätt att uttrycka sig i bloggen som har fått mängder av läsare att gång på gång titta in, i väntan på nya inlägg. Mig inberäknad.  http://annajansson73.blogspot.com/  Vi håller alla tummar, tassar och tår härhemma för att ni ska få det bästaste bröllopet där uppe!


Och så mitt i den glädjen, är det förtvivlan igen. En av våra yngsta medlemmar på Cancertjejer somnade in i morse. Erica fick bara vara med i 22 år innan herr C la beslag på henne för gott. Vår lilla, stora, kloka och mogna tjej. Hon hade den mest positiva livssyn man kan tänka sig. Trots återfall efter återfall. Och alltid ett tröstande och värmande ord över för oss andra. Vi visste att hon var opererad och troligtvis skulle bli förlamad men att hon var så här dålig kom som en riktig kalldusch. Lilla älskade tå, vi trodde nog alla att du skulle få vara kvar och uträtta många stordåd på jorden. Nu får du göra det bland dom andra änglarna i stället. Ikväll tänder vi ljus för dig och för din underbara familj. Och den starkast lysande stjärnan på himlen är din.  






Av Ingela - 3 december 2009 19:41

Det var faktiskt rubriken på mitt inlägg för precis ett år sen. Jag hade för första gången, kvällen före det, mer officiellt visat mig utan buff. På vårt traditionella julbord med kamraterna i trafikutskottet. I förrgår var det dags igen och den här gången var det ju bara att konstatera att det verkligen är mer och mer normalt. Möjligen undantaget det där med vikt och Femar. Det är nog ställt utom allt tvivel att jag inte ostraffat går och mumsar mig igenom julborden längre... Fast den fasen hamnar väl dom allra flesta i förr eller senare, oavsett hälsotillstånd i övrigt.


Men annars som sagt, är det verkligen bara mer och mer normalt. Idag är det nog faktiskt bara dom som vet som kan se på utsidan. Utom möjligen på torsdagarna. Dom hatade torsdagarna. När jag är stel som en betydligt äldre tant än vad jag är. Och har ont. Fast idag var det en ovanligt snäll torsdag, faktiskt. Kanske för att jag hade så mycket att göra så jag inte hann känna efter hur ont det gjorde? Eller kanske för att kroppen börjar vänja sig vid veckopillret? Eller för att jag redan i morse bestämde mig för att det här skulle vara en dag när jag lät mig glädjas åt det lilla? Vem vet? Och vem bryr sig egentligen, så länge jag slipper ha ont.


En stor sak som jag är lite kluven inför är månadens stjärnutdelning. Visst är det enormt stort att helt plötsligt haft 683 unika besökare! Rekordmånad! Men samtidigt oerhört vemodigt att så många hittat hit från sidor jag önskar aldrig skulle ha behövt existera. Herr C har ju visserligen aldrig utmärkt sig för nån rättvisekänsla men när han ger sig på våra unga tjejer med små barn, känns det bara så olidligt orättvist. Så ni 683 besökare i november får därför varsin dos extra stjärnor i himlen, att dela med er till just våra unga cancertjejer och till deras familjer.

Av Ingela - 1 december 2009 14:59

Idag har jag lärt mig att jag aldrig mer kommer att ge mig ut och flyga utan protes... Jag har försökt gå utan så mycket som möjligt dom senaste veckorna. En hel del nerver har vaknat till liv och det har skavt rätt rejält. Idag skulle jag och chefen åka till Sundsvall och på vägen dit var det flyg som gällde.


När jag skulle in genom säkerhetskontrollen, pep det naturligtvis. En rosabandetbrosch som satt på munkjackan var antagligen orsaken. Men det fanns uppenbarligen inget utrymme att filosofera över det. Eller ens testa om det var så. Högt och ljudligt blev jag tillsagd att ta av mig halsduk och munkjacka och sträcka ut armarna.


Vad hade jag att välja på? Av två onda ting, liksom... Att ifrågasätta och bli orsaken till en diskussion där bland alla stressade affärsresenärer (som ju av nån outgrundlig anledning nästan alltid är män) och garanterat dra till mig allas uppmärksamhet. Eller att snällt och lydigt klä av mig munkjackan och hoppas att inte alltför många skulle hinna se. Jag valde det senare och tackade min lyckliga stjärna för att jag åtminstone hade en t-shirt modell stor och bylsig under jackan.


Det är inte så att jag skäms. Faktiskt inte. Men det innebär ju inte att jag är beredd att i alla lägen skylta med att jag bara har ett bröst. Det hade känts bra om det fanns nåt litet skynke att gå och gömma sig bakom. Eller åtminstone bara en vakt med lite mer taktkänsla. En sak är i alla fall säker. Jag ger mig aldrig mer ut där det finns minsta risk för att behöva passera säkerhetskontroller, utan protesen.


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2009 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ bc-busan med Blogkeen
Följ bc-busan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se