Idag har jag lärt mig att jag aldrig mer kommer att ge mig ut och flyga utan protes... Jag har försökt gå utan så mycket som möjligt dom senaste veckorna. En hel del nerver har vaknat till liv och det har skavt rätt rejält. Idag skulle jag och chefen åka till Sundsvall och på vägen dit var det flyg som gällde.

När jag skulle in genom säkerhetskontrollen, pep det naturligtvis. En rosabandetbrosch som satt på munkjackan var antagligen orsaken. Men det fanns uppenbarligen inget utrymme att filosofera över det. Eller ens testa om det var så. Högt och ljudligt blev jag tillsagd att ta av mig halsduk och munkjacka och sträcka ut armarna.

Vad hade jag att välja på? Av två onda ting, liksom... Att ifrågasätta och bli orsaken till en diskussion där bland alla stressade affärsresenärer (som ju av nån outgrundlig anledning nästan alltid är män) och garanterat dra till mig allas uppmärksamhet. Eller att snällt och lydigt klä av mig munkjackan och hoppas att inte alltför många skulle hinna se. Jag valde det senare och tackade min lyckliga stjärna för att jag åtminstone hade en t-shirt modell stor och bylsig under jackan.

Det är inte så att jag skäms. Faktiskt inte. Men det innebär ju inte att jag är beredd att i alla lägen skylta med att jag bara har ett bröst. Det hade känts bra om det fanns nåt litet skynke att gå och gömma sig bakom. Eller åtminstone bara en vakt med lite mer taktkänsla. En sak är i alla fall säker. Jag ger mig aldrig mer ut där det finns minsta risk för att behöva passera säkerhetskontroller, utan protesen.