Just nu är det en tung period. Så många som har lämnat oss och så många som kämpar extra hårt. Då är det inte helt lätt att bortse från mina egna symptom... Jag vet ju att både Femar, som är min antihormonmedicin, och Alendronat, som är min medicin mot benskörhet, ger både led-, muskel- och skelettvärk. Så egentligen borde jag inte oroa mig över att jag blir stelare och stelare. Och att jag får mer och mer ont.

Men grejen är att skelettmetastaser faktiskt brukar kännas. Så jag kan ju aldrig vara 100-procentigt säker på att det onda bara är medicinbiverkningar. Och när det bara blir värre och värre... I går när jag skulle tända eld i öppna spisen insåg jag att jag verkligen inte går framåt. I våras var jag tvungen att ställa fram en pall framför spisen eftersom det var för jobbigt att stå på huk. Nu tar jag mig knappt upp från pallen.

Och då har jag ju ändå jobbat rätt hårt med crosstrainern. Det värsta med det är att det gör j-gt ont i ungefär två kilometer. Efter det känns det bara skönt i tre kilometer och en lång stund efteråt. Så länge jag sitter ner. Sen är värken tillbaka, och inte helt ovanligt värre än tidigare. Men vad ska jag göra? Jag är rätt övertygad om att det skulle bli tusen resor värre utan träning och muskler, så jag kör på tills nån har bevisat mig om motsatsen.

Det troliga är väl, som sagt, att det är biverkningar av mina mediciner. Men det hindrar inte hjärnspökena. Mina hjärnspöken säger metastaser och återfall, vilket ju faktiskt inte är helt osannolikt med tanke på att jag startade resan i cancerlandet med en överlevnadsprognos på 30-40 procent...

Och då kommer extraspökena fram. Dom som ifrågasätter hur intelligent det var att gå med på att skjuta upp återbesöket på Radiumhemmet. Men rent fysiskt mår jag ju bra. Om man bortser från det där med pallen framför öppna spisen. Och att det nästan alltid är ett rent företag bara att resa sig upp. Och att det värker mest jämt. Och att jag fortfarande inte kan sova...

Men jag inser rent logiskt att varken hjärnspöken eller extraspöken har nåt i mig att göra. Att oroa mig för framtiden gör ju inget bättre. Bättre mår jag däremot av att se framåt och att fortsätta engagera mig i det jag gör. Och det gör jag! Och visst blir mitt besked i januari lika positivt som det hade blivit i december!