Som om det inte vore nog med alla som lämnat oss hittills i år, fick vi härom dagen besked om att även "p" blivit ängel. Många är det. Unga tjejer. Alldeles för unga. Unga mammor och unga tjejer som inte ens hunnit bli mammor. Räcker det inte snart, herr C??? Vi är nog rätt många Cancertjejer som famlar i mörkret och undrar hur vi ska hantera det. Men det är ju också så att vårt forum växer hela tiden, så det är väl inte egentligen så konstigt att det är flera som lämnar oss. Det är ju faktiskt många som lever vidare också. Jag tänder ett ljus för alla er som blivit änglar under året och hoppas att ni får vila i frid.

Nyårsafton idag. Och torsdag, vilket innebar att jag vackert fick kliva upp och ta mitt vidriga veckopiller. Det är verkligen något jag skulle vilja slippa. Vid det här laget är det en ren betingad reflex. Så fort jag har svalt pillret, kommer värken smygande. Och halvtimmen jag måste vänta innan jag får äta eller dricka annat, eller ens gå och lägga mig igen, blir bara längre och längre... Det fulgula pillret har för övrigt lagt in ytterligare en växel;, så nu har jag förutom skelett- och ledvärk även muskelvärk... Än så länge fungerar kroppen något sånär i vardagen i alla fall.

Men nyårsafton som sagt. Tid för reflektion, även om jag mest har jobbat idag. Och det är väl en reflektion i sig. Som både har bra och dåliga inslag. Att sitta och jobba på en nyårsafton kan ju verka rätt patetiskt men oavsett om jag jobbar eller inte måste jag och hundarna gå i ide. Så skotträdd som Busan är finns det inga alternativ. Så jag har ägnat en stor del av idetiden till att jobba. Och jobbet ÄR en stor del av mitt liv. Just nu en betydligt större del än min sjukdom, så hellre patetisk än sjuk. Faktiskt.

När jag tänker tillbaka på året som varit, så är det bara att konstatera att JAG LEVER! Ett år till, så kan jag ju faktiskt börja låta hoppet vakna på riktigt. Hoppet om ett sjukdomsfritt liv och kanske till och med en rekonstruktion. Men först ska jag leva ett år till. Och inte ens det. Tio månader och sen kan jag börja kräva både det ena och det andra...

Året som varit har ändå innehållit en hel del guldkorn. Tack alla som bidragit till det. Och ett särskilt tack till "a" som fick mig att en gång för alla tro på livet igen. Och mmmycket mer än så.... Det är några dagar för tidigt egentligen för att dela ut stjärnorna men jag gör det ändå. Årets stjärnor i himlen går till alla som besökt min blogg eller funnits till på andra sätt. För mig eller för andra som behövt det.

Jag önskar er alla med största kramen ett riktigt Gott Nytt År!