Alla inlägg under januari 2010

Av Ingela - 26 januari 2010 19:13

Av alla saker man kan glömma när man är lite sen och stressad en mörk morgon när det är -18 ute, är kanske ett bröst inte det vanligaste... Fast mig hände det i alla fall. Jag hade kommit ner en bit förbi t-korset när jag insåg att tre proteser befann sig på samma ställe. Och det var samma ställe som jag just var på väg ifrån. Inte för att det hade varit någon världskatastrof med några dagars munkjackande. Egentligen tvärtom. Jag svullnar mycket mer med protes än utan just nu. Men jag hatar att inte kunna välja. Att förlora kontrollspaken. Nu när jag äntligen har lyckats slita den till mig igen. Och dessutom ska jag ut och flyga på torsdag och har verkligen ingen lust att stå där enbröstad och spreta med armarna en gång till. Så jag åkte hem och hämtade min protes.


Man kan alltid fundera över varför sånt här inträffar. Det är ju inte helt ovanligt att man glömmer saker när man är stressad och det har varit rätt många saker som har hängt över mig. Jobbet förstås. Det ständigt dåliga samvetet som hundägare. Sömnbristen. För många gråa och kalla vinterdagar. Men också alla tråkiga besked som vi drabbats av i cancerlandet. Och som inte det vore nog, är ju faktiskt "cytohjärna" en läskigt långverkande bieffekt av dom gifter vi får i oss. Minnesförsämring finns dessutom, för säkerhets skull liksom, med på biverkningslistan för fulgula pillren.


Oftast är det inte saker jag glömmer. Det handlar mer om ord och uttryck. Och namn. Stressar jag upp mig när jag glömmer är det oftast helt kört. Eller snarare helt tomt. Lyckas jag lugna ner mig och slappna av, kommer oftast orden till slut.


Av Ingela - 24 januari 2010 18:19

Jag börjar bli bättre och bättre på att bara vara... Och att vara bara ledig. I alla fall då och då. Den här helgen har det gått oväntat bra. Lite städning och lite pyssel i största allmänhet men faktiskt inget jobb! Ännu bättre hade det varit om solen hade visat sig mer än enstaka sekunder...


En halvtimme på crosstrainern blev det ändå. Även om det gör ont, leder fördelarna. Jag lyckades till och med köra ett par kilometer på en högre styrka! Vilket få skulle anse vara något att skryta om, med tanke på den närmast obefintliga belastning jag hittills jobbat med... Men jag som jobbar mot ett "förtantande" piller räknar alla små steg som en rejäl framgång!


Och på tal om framgång, blev jag bara så lycklig av att läsa Henriks uppdatering i Annas blogg:  http://annajansson73.blogspot.com/   Att Anna hittade sin livslust igen, är så stort! Anna, du fick ju din lysande stjärna i himlen för länge sen! Idag fick Henrik och Tilda varsin också. Kan bara stämma in: Kämpa Anna!

Av Ingela - 20 januari 2010 19:48

Det finns en gammal pedagogisk "sanning" som säger att man aldrig ska lära ut mer än 10 procent av det man vet. För att aldrig riskera att hamna i den situationen är det nödvändigt att hela tiden fylla på. Att tanka sig själv. Det där tror jag egentligen gäller i allt.


I cancerlandet består tankstationerna till exempel av en massa bloggar. Vissa bara fastnar man hos. Just för att dom ger så mycket. En annan tankstation är vårt forum Cancertjejer. Som en jättemack, med servering dygnet runt och till och med med övernattning för den som inte kan sova på nätterna. Och framför allt en hel massa frivilliga guider, beredda att göra vad dom kan för att visa vägen för nya och förvirrade resenärer.


I jobbet kan en tankning bestå i att få sätta sig helt opretentiöst en kväll tillsammans med spännande människor över en enkel måltid och fundera över vad som gör ett tal bra. En sån kväll fick jag förmånen att uppleva igår. Förutom alla spännande som jag ändå stöter på lite här och där i yrkesrollen, fick vi också chansen att lyssna till och prata med en av Bill Clintons talskrivare från hans tid i Vita Huset. En verklighetens Sam Seaborn, liksom. Där kan man snacka om tankning! Vinca LaFleur visade sig vara en helt vanlig, fast väldigt engagerad människa som gärna svarade på alla möjliga och omöjliga frågor. Det blev en rejäl dos i reservdunken!



Av Ingela - 15 januari 2010 19:17

Efter några tuffa jobbveckor bestämde jag mig för att få vara lite ledig. Äntligen. I alla fall i kväll och i morgon. På söndag kommer jag nog inte undan...


Igår morse var det bara underbart att vakna. Inget veckopiller! Inga restriktioner när det gällde mat eller dryck. Och inte för att jag hade tid att gå och lägga mig och somna om - men det berodde i alla fall inte på pillret. Värken är i och för sig där ändå. Nu när temperaturen skiftat rejält, gör det också rejält ont. Överallt. Men jag vågar inte ens tänka på hur det skulle varit med ett veckopiller...


Fast jag har ändå vinstlotterna. Det är jag så medveten om. Och blir än mer medveten om när jag läser i vännernas bloggar. Anna 1 som ligger inlagd och kämpar. Anna 2 som just har fått reda på att det är Taxotere på gång igen. Linda som får sin andra kur när hon borde fått vara mamma till hundra procent. Och alla ni andra. Mod och styrka till er alla! Och naturligtvis en klart lysande stjärna i himlen.


Och en alldeles extra klart lysande stjärna till lilla H. För att du är en så fantastisk människa. För att du orkar dela med dig - och framför allt för att du skickar vidare. Och för att du INTE HAR NÅGRA HJÄRNMETASTASER!!!



Av Ingela - 11 januari 2010 19:02

Så har jag äntligen klarat av min tremånaderskoll, som ju faktiskt hann bli fyramånaderskoll. Det började lite virrigt i morse. Jag gick ner till Hötorget för att ta blodprov. Jaha, är det här i stället för den 15 december? frågade sköterskan?  Dom hade med andra ord antingen glömt att ändra i remissen eller möjligtvis glömt att tala om för mig att jag borde ha tagit provet i december. Jag höll masken och klämde úr mig ett käckt "ja, just det" och det verkade fungera.


Jag hade värmt upp armvecket i nästan 20 minuter och det var tur det, för nån fjäril trodde hon inte ens att det fanns.  Nu fungerade det hjälpligt med ett stick och lite rotande och bara ett hyfsat litet blåmärke. Men huden reagerade starkt på den vita kirurgtejpen, så jag får nog börja ta med mig egen tejp till provtagningarna... Framför allt ska jag nog hålla mig till att åka till Radiumhemmet och ta prover. Nu när det inte syns direkt på utsidan att man är/har varit sjuk är det mer som förr. Man möts av den där blicken som säger jaja, jag vet minsann bäst och går därifrån med precis dom blåmärken som man visste att man skulle få...


Vid halvtiotiden ringde telefonen. Den hade ringt ett par gånger men jag tyckte inte jag hade tid att svara eftersom jag skulle iväg till Radiumhemmet. När jag väl ändå svarade var det naturligtvis en sköterska på Radiumhemmet som ringde. Min nygamla onk var sjuk, så hon undrade om jag kunde komma ungefär på en gång och träffa en annan? Så då åkte jag dit. I väntrummet träffade jag Anna L som också hade läkarbesök idag. Tyvärr hann vi inte ses efteråt men jag har förstått att du får byta gifter. Massor av styrka till dig och en stor kram, Anna!


Det visade sig att det var en annan nygammal onk som ersatte min sjuka nygamla. Det var den onken som jag hade hur kul som helst med där mitt i cytoeländet. Jag lyckades med konststycket att få honom att skratta högt idag också... Så kul var det väl inte. Vi diskuterade svårigheten att gå ner i vikt och han påpekade att jag borde ha tappat åtminstone nåt halvkilo tillsammans med bröstet. Och då berättade jag för honom att jag brukar väga mig med protesen på. Spelar roll, liksom, så länge man gör lika varje gång men det är väl alltid kul när man kan glädja nån :)


Lite seriösa var vi faktiskt också. Jag tog upp besvären av Femar och framför allt dom vidriga torsdagarna. Veckopillret har ju inget med själva cancern att göra utan ska motverka benskörhet. Vi kom överens om att vi testar utan tills vidare. Yes!!! Det känns som en riktig befrielse! Mina provsvar hann inte dyka upp på skärmen så länge jag var kvar. Vi kom överens om att han skulle höra av sig om det var något misstänkt med dom. Korkade jag. Det hade ju varit smartare att säga att han skulle ringa oavsett. Nu fick jag ju ändå vänta hela dagen innan jag kunde andas ut sådär riktigt ordentligt. Men det har jag gjort nu. Ingen ringde och då är även proverna OK. Tre månader till nästa gång!



Av Ingela - 9 januari 2010 16:56

-20 var det när vi klev upp i morse. Det är så skönt att kunna tända i spisen och på nolltid få sådär riktigt härlig värme. Så mycket härlig värme så inte ens kroppen kom sig för att värka. Sådär mycket i alla fall.


Lugn och slapp dag. Borde ha jobbat men bestämde mig för att vänta till i morgon. Tyckte det var viktigare att bara få leva lite och ta hand om mig själv. Så det har blivit lite städning, lite pyssel och lite sova middag. Och en halvmil på crosstrainern.


Jag hade bestämt mig för att stoppa undan alla tankar på måndagens återbesök till just på måndag. Och inte bara på återbesöket utan att stoppa hela herr C och hans ruttna land i nån mörk håla åtminstone under den här helgen. Riktigt så blev det inte. Igår fick jag ett meddelande från vännen och ET-systern Anna som har det riktigt jobbigt nu. All min styrka till dig, finaste Anna! Du har redan en av dom klarast lysande stjärnorna och idag har även solen lyst för dig.

Av Ingela - 7 januari 2010 19:19

Eller också var det precis det det var. Tur. Vi åkte hemifrån vid sjutiden i morse, jag och hundarna. Mycket sämre bilkörarförhållanden kan det knappast bli. Tätt snöfall, tät snörök, kolsvart och snorhalt. När jag hade tagit mig ut på 276:an och var på väg mot Vettershaga hade jag några stressade bilister bakom mig, som tyckte att jag var lite väl långsam. Några hundra meter framför mig såg jag en bil som var på väg ut i mötande körfältet. Jag var helt koncentrerad på att kolla om bilarna bakom var medvetna om att vi hade möte på gång. Och då inser jag att det står två rådjur på vägen, bara typ 10-20 meter längre fram.


Jag hann tänka rätt mycket. Dom stod på vägen fast nästan ända ute vid vägrenen. Det var rätt många sekunder kvar innan bilmötet var ett faktum. Bilarna bakom visade ingen tendens att vilja köra om just då. Så jag tog en riktig rövare och väjde ut mitt på vägen utan att bromsa. Mot alla odds, stod rådjuren där dom stod! Blickstilla. Förarna i bilarna bakom hann förstå att något var på gång och gjorde samma manöver som jag. Föraren i mötande bilen anade antagligen något och saktade in. Och rådjuren bara stod där. Det hade räckt med bara en bråkdels sekund på fel sida av marginalen, så hade ett antal sagor tagit slut där och då. Eller haft sitt nästa kapitel på sjukhus. Fyra människor (minst), två hundar (minst) och så dessa sagolika förtrollade rådjur som bara stod där helt stilla. Det var helt enkelt inte dags för nån av oss idag. Vi hade tur.


Då är det ändå rätt lätt att förtränga att det är torsdag och veckopillerdag. Lite värk är väl ett billigt pris för att få fortsätta min saga ett tag till. Och det känns som att jag gissade lite rätt. Den extrema kylan gjorde både led-, skelett- och muskelvärken mycket värre. Idag när vi kom upp i betydligt humanare temperaturer blev det betydligt bättre. Så det var nog helt enkelt min tur idag. Att ha en turdag.

Av Ingela - 4 januari 2010 16:06

Idag hade jag, Lina och Anna lunchdate. På Radiumhemmet av alla platser på jorden. Före hela resan i cancerlandet hade jag nog idiotförklarat någon som frivilligt åker till RH för att äta lunch... Men det passade bra i planeringen för oss alla tre. Det är ju ingen gourmetmat som serveras direkt men vi hade väldigt mysigt ändå. Anna har ställt upp som administratör på Cancerforum, så vi hade lite utbildning för henne. Och för mig, får erkännas. Jag lärde mig en hel del bra knep och genvägar som jag inte kommit på själv. Och så hann vi förstås med att prata om både ditten och datten förstås. Det är verkligen speciellt att få lufta både glädje, sorg och den oro som vi trots allt går och bär med oss med andra som är på samma resa.


På vägen dit passade jag på att ta en sväng upp på jobbet. Där var det lugnt och skönt fast ändå förvånansvärt många på plats. Som vanligt hade tidsoptimisten i mig gjort dagens planering, så i stället för att i lugn och ro hämta lite grejer i lägenheten blev det att kasta mig iväg med andan i halsen. Och naturligtvis kom jag för sent till lunchen...


När det gäller avdelningen trista biverkningar, har jag nu bestämt att muskelvärken hör ihop med kylan. Idag har det nämligen varit mycket bättre. Och varför inte? Jag är ju väderkänslig i alla möjliga andra sammanhang, så... Det ger åtminstone lite hopp om bättre tider.



Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2010 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards