Alla inlägg under februari 2010

Av Ingela - 24 februari 2010 19:48

Dom flesta känner väl igen hur det känns när det är influensa på gång. Värk i hela kroppen och en allmän olustkänsla, ungefär som att vandra runt i ett moln av bomull. Lite illamående och en taskig mage, så börjar bilden bli ganska komplett. Ungefär så var det under 18 veckors förgiftning. Det är väl det som menas när det på bipacksedelspråk står "influensaliknande symptom". Och jag lovar, kroppen och hjärnan känner igen väldigt mycket från den där vidriga perioden.


Fast det finns en ganska avgörande skillnad. När influensan väl bryter ut och febern är där, vet man att det i normalfallet är ett naturligt steg mot att bli frisk. Även om det kan ta ett par veckor. I cellgifternas värld betyder feber "man-sitter-inte-hemma-och-tycker-synd-om-sig-själv-för-då-kan-man-dö", dvs omedelbar kontakt med onkologjour och trolig transport till akuten.


Jag har just betat av en feberperiod. En rätt rejäl sak om än bara ett par dagar lång med ganska gott om värmeutslag, enorma hostattacker och stort sömnbehov. Och har nu gått över i en ren förkylningsfas. Och är bara så galet tacksam över att jag finns här och får ha en helt vanlig influensa! Jag vet att jag har skrivit om detta förut men så här är det i cancerlandet. Mitt ibland alla tråkiga besked och usla prognoser, älskar vi våra egna och andras både små och stora krämpor och sjukdomar. Så länge inte herr C har med dom att göra! Så, yippeee för en helt vanlig influensa!


Tyvärr slår han ju till, obarmhärtigt och orättvist, herr C. Det fantastiska är att det så många gånger är dom mest drabbade som lär oss andra mest. Att ta vara på livet och att LEVA! Finaste lillaH, du vet att jag tycker att du är helt fantastisk. Jag vill så gärna att andra får chansen att läsa din underbara, livsglada och fantastiska blogg:

 http://hejoh.blogspot.com/


Av Ingela - 15 februari 2010 19:21

Jag är ju med i en psykosocial studie, där jag brukar få svara på en mängd frågor om hur jag mår och hur jag tycker att jag har förändrats av min sjukdom och min behandling. Hittills har jag tyckt, och också svarat, att skillnaden inte är särskilt stor. Att jag inte har lärt mig särskilt mycket alls och att både sjukdom och behandling mest har varit i vägen för det liv jag vill leva.


Och just det tycker jag fortfarande. Att det har varit begränsande. Framför allt under cellgiftstiden, då jag nästan inte orkade någonting. Men också nu, när jag fortfarande aldrig sover en hel natt. Nog skulle jag hellre ägna helgerna åt roligare saker än att ta igen förlorad sömn...


Men jag tycker ändå att jag nu känner att jag faktiskt har förändrats. Typiskt nog eftersom det inte verkar komma fler frågeformulär eller intervjuer. Den senaste tidens tråkiga händelser och besked har fått mig att ändra fokus lite. Åtminstone i det privata och personliga perspektivet. Allt mindre krut går åt till framtiden och allt mer energi går åt till att leva ett bra liv just nu, vilket med största säkerhet kommer att leda till en bättre framtid om jag nu får vara med ett tag till. Och om jag nu inte får vara med ett tag till, så har jag ändå levt bra under tiden. Jag börjar lära mig att leva här och nu helt enkelt.


För ett tag sen köpte jag ju ett piano och igår var det dags för nästa instrumentinköp; en fiol. Nu har jag ju i och för sig kvar min gamla fiol men hur mycket jag än har spelat på den och hur mycket vi än har upplevt tillsammans, har jag egentligen aldrig tyckt sådär oreserverat mycket om den. Så jag har kollat lite i annonser och igår hittade jag ett spännande objekt. Lite provspelande i säljarens kök, gav rejäl mersmak, inte minst för att det ingick åtminstone en riktigt bra stråke och att helhetspriset var väldigt tilltalande. Så jag slog till! Och än så länge verkar vårt förhållande mycket lovande :)



Av Ingela - 9 februari 2010 19:16

... så det så! Igår sändes ju uppföljningsavsnittet av Himlen kan vänta och det var minst lika fantastiskt som dom avsnitt som sändes förra gången. Även om det var sorgligt, och det var det stundtals, så var det ändå så mycket framtidstro, hopp och kärlek att jag blev alldeles varm. Och helt bestämd över att ha många, många sjukdomsfria år kvar! Jag är så imponerad av alla inblandade. Ni sjuka och anhöriga som vågar släppa in oss väldigt tätt inpå. Men också alla inblandade i själva produktionen som verkligen verkar ha hittat det perfekta förhållningssättet. Och inte minst fantastiska Anne som hela tiden har klarat av att prata och fråga om allt, med en helt häpnadsväckande empati och respekt. Det här är nog så långt från Rosabandetgalor man kan komma. Tack och lov.


I morse när jag och hundarna var ute på morgonpromenad, klev jag rakt på en isfläck. Den visade sig också vara en grop, så det fanns ingen chans att återfå balansen. Jag hann tänka att det nog var dags för straffet för att jag pratade mig ur veckopillret. Nu skulle nog min sköra benstomme knäckas både här och där. Men så blev det inte. Det blev inte ens ett enda blåmärke. Och hundarna tyckte det var hur kul som helst att matte helt plötsligt ville leka. Det tog ett tag innan jag hade övertygat dom om att det enda jag ville, var att komma på fötter igen. :)

Av Ingela - 7 februari 2010 18:45

Jag satt och läste igenom min egen blogg idag. Egentligen har jag ingen aning varför. Det kändes som en bra idé. Och än en gång funderade jag över vart Christel har tagit vägen. Christel är en av alla speciella c-systrar som har korsat min väg i cancerlandet. Framför allt på vårt forum. Där fanns hon jämt. Ett varmt välkommen till alla nya. Ett uppmuntrande ord till alla som mådde dåligt. Och massor av värme till alla som hade goda nyheter. Så mycket som jag tänkt på henne och undrat över hur det är med henne. Och så skriver hon en kommentar just idag! Så gott att se dig igen, Christel!

Av Ingela - 6 februari 2010 17:37

Helt klart två av dom finaste stjärnorna i himlen till sotarna! Inte klarade jag av att skotta taket... Även om ryggen hade pallat med, hade det varit livsfarligt att försöka på egen hand efter nattens plusgrader. Det får väl bli en bomkörning, tänkte jag, och mötte dom med en stor ursäkt. Det är inte många som skottar, sa sötsotarna och skuttade upp på taket. Veckans hjältar!


Rent fysiskt har det varit en riktigt bra vecka, förutom sömnbristen. Att slippa veckopillret är verkligen helt fantastiskt. Visst gör det ont både här och där och framför allt på nätterna men det är faktiskt helt uthärdligt. Än så länge i alla fall.

Av Ingela - 2 februari 2010 19:20

Med jämna och ojämna mellanrum försöker jag tänka efter lite mer noga. För vem bloggar jag egentligen? Svaret är nog faktiskt fortfarande detsamma som när jag började; i första hand för mig själv. Men inte enbart. Jag har ju skrivit vid några tillfällen att jag fortsätter så länge nån läser. Och det är det ju många som gör. 624 i januari. Som traditionen bjuder tilldelas ni härmed varsin stjärna i himlen, tillsammans med ett stort tack för besöket/n i min blogg.


Jag drabbas ibland av nån sorts självpålagd jantelag. Just nu lite mer än vanligt. Vi har ju riktigt tråkiga tider i cancerlandet, med alldeles för många återfall och alldeles för många som har rest vidare. Då är det lätt att börja ifrågasätta sig själv. Vem är väl jag att skriva om lite småkrämpor, när andra far illa och till och med dör? Fast någonstans tror jag att småkrämporna faktiskt kan göra lite nytta. Att en och annan kan få läsa att även vi med usla prognoser, kan få leva ett helt vanligt liv. Bara med lite fler prover och kontroller. Och ett och annat hjärnspöke. Och just lite småkrämpor. Så länge det nu varar. Det vet ju ingen av oss.


Jag har i alla fall börjat se fram emot tvåårsdagen. Det är stort, ska ni veta. Även om onkologerna och jag har lite olika uppfattningar om när tvåårsdagen egentligen infaller. Onkologerna räknar operationsdagen. I alla fall när det gäller att börja diskutera rekonstruktion. Det känns lite orättvist, tycker jag som började med 18 veckors förgiftning innan operationen. Så jag tänker fortsätta räkna diagnosdagen. Och då är det inte ens två månader kvar. Det ni!


Just nu ska jag ägna all tankemöda åt att lösa frågan om hur jag ska få bort en himla massa snö från taket innan sotarna dyker upp vid sjutiden i morgon bitti. Jag har rätt ont om alternativ just nu eftersom ryggen gjorde sig påmind redan efter några minuters skottande. Men skam den som ger sig! Är det något jag lär mig av mina älskade kämpande systrar och krigare, är det att inte gräva ner mig i det som verkar omöjligt. Eller som vi lärde ut på våra GFU-kurser en gång för länge sen och som jag äntligen förstår i dess fulla vidd; "Problem är möjligheter som kommer med baksidan först".


Hur som helst - idag vill jag faktiskt att ni hjälper mig att dela med er av er styrka, ert hopp och ert mod. Till Anna L som kämpar med taxen och ismössa. Till Anna73 som blev inlagd igen. Till LillaH som blev biten i hasorna. Till Linda som får lida så ont med att ens få i sig gifterna, när hon bara borde få vara mamma. Till alla cancertjejer som har valt att skriva av sig på vårt forum. Till alla med cancer som inte har hittat någonstans att skriva av sig än. Och till alla, alla er andra som också behöver extra styrka, hopp och mod. Det är nog faktiskt den riktigt stora lärdomen av resan i cancerlandet. Att kärleken bara blir större ju fler vi är som får del av den!



Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2010 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards