Med jämna och ojämna mellanrum försöker jag tänka efter lite mer noga. För vem bloggar jag egentligen? Svaret är nog faktiskt fortfarande detsamma som när jag började; i första hand för mig själv. Men inte enbart. Jag har ju skrivit vid några tillfällen att jag fortsätter så länge nån läser. Och det är det ju många som gör. 624 i januari. Som traditionen bjuder tilldelas ni härmed varsin stjärna i himlen, tillsammans med ett stort tack för besöket/n i min blogg.

Jag drabbas ibland av nån sorts självpålagd jantelag. Just nu lite mer än vanligt. Vi har ju riktigt tråkiga tider i cancerlandet, med alldeles för många återfall och alldeles för många som har rest vidare. Då är det lätt att börja ifrågasätta sig själv. Vem är väl jag att skriva om lite småkrämpor, när andra far illa och till och med dör? Fast någonstans tror jag att småkrämporna faktiskt kan göra lite nytta. Att en och annan kan få läsa att även vi med usla prognoser, kan få leva ett helt vanligt liv. Bara med lite fler prover och kontroller. Och ett och annat hjärnspöke. Och just lite småkrämpor. Så länge det nu varar. Det vet ju ingen av oss.

Jag har i alla fall börjat se fram emot tvåårsdagen. Det är stort, ska ni veta. Även om onkologerna och jag har lite olika uppfattningar om när tvåårsdagen egentligen infaller. Onkologerna räknar operationsdagen. I alla fall när det gäller att börja diskutera rekonstruktion. Det känns lite orättvist, tycker jag som började med 18 veckors förgiftning innan operationen. Så jag tänker fortsätta räkna diagnosdagen. Och då är det inte ens två månader kvar. Det ni!

Just nu ska jag ägna all tankemöda åt att lösa frågan om hur jag ska få bort en himla massa snö från taket innan sotarna dyker upp vid sjutiden i morgon bitti. Jag har rätt ont om alternativ just nu eftersom ryggen gjorde sig påmind redan efter några minuters skottande. Men skam den som ger sig! Är det något jag lär mig av mina älskade kämpande systrar och krigare, är det att inte gräva ner mig i det som verkar omöjligt. Eller som vi lärde ut på våra GFU-kurser en gång för länge sen och som jag äntligen förstår i dess fulla vidd; "Problem är möjligheter som kommer med baksidan först".

Hur som helst - idag vill jag faktiskt att ni hjälper mig att dela med er av er styrka, ert hopp och ert mod. Till Anna L som kämpar med taxen och ismössa. Till Anna73 som blev inlagd igen. Till LillaH som blev biten i hasorna. Till Linda som får lida så ont med att ens få i sig gifterna, när hon bara borde få vara mamma. Till alla cancertjejer som har valt att skriva av sig på vårt forum. Till alla med cancer som inte har hittat någonstans att skriva av sig än. Och till alla, alla er andra som också behöver extra styrka, hopp och mod. Det är nog faktiskt den riktigt stora lärdomen av resan i cancerlandet. Att kärleken bara blir större ju fler vi är som får del av den!

 

lisa

3 februari 2010 09:13

hej fortsätt blogg, brukar gå in nu och då . Skönt att läsa din blogg, trots att jag håller med dig om att cancervärlden är extra jobbig nu. När man läser cancertjejers sida. Men vi får inte ge upp utan försöka njuta av dagen.
Kram Lisa 1

http://bc-busan

 

Ludmilla

3 februari 2010 11:23

Hej!
Jag hittade hit via cancertjejer. Härligt att höra att du har kommit så långt på din resa!

Bloggandet har nog många olika funktioner. Förutom funktionen som dagbok kan man ju hjälpa många genom att berätta sin historia. I ditt fall ger du ju mycket hopp om framtiden!

Kram på dig!

http://ludmilla.se

 

Anna

3 februari 2010 21:51

Tack kära vän! Jag kollar in din blogg varje dag, alltid trevligt med dina kloka ord. Särskilt tack för din omtanke!
Kramar Anna L.

http://www.anna-lindkvist.bloggagratis.se

 

Carolina

9 februari 2010 18:17

Och glöm inte Busan med sitt stora engagemang och härliga skratt! Naturligtvis håller jag med och vill hälsa till alla vardagshjältar!
Kram
Carolina

 

KoKlara

10 februari 2010 19:35

Busan din blogg är verkligen speciell, du uttrycker dig så bra och du är både klok och modig när du skriver. Tack!
Kramar från Ylva

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

In i det sista var det lite oklart om jag skulle ta något blodprov eller inte. Jag fick ju det som muntlig information av en av sköterskorna i ett telefonsamtal men det stod ingenting i brevet från senaste onken. Så jag tog helt enkelt och gick bort ...

Alla kan inte vara bäst på allt. Min senaste onk är verkligen inte bäst på att vara pedagogisk. Jag hamnade ju hos honom efter den senaste bentethetsmetningen när min benskörhet konstaterades. Benskörheten har med stor sannolikhet orsakats av dom ful...

För precis sex år sen låg jag på KS uppvak och var väldigt hungrig. Inte förstod jag att alla frågor om jag var kissnödig, skulle ha besvarats med ja. I alla fall om jag hade velat hinna tillbaka till rummet i tid för middagen. Så kan det gå. Jag fic...

Det är länge sen det senaste inlägget. Det har inte hänt så mycket med behandlingar eller biverkningar. Däremot har det hänt så mycket mer i det där andra livet. Vi har avverkat en valrörelse. Som i och för sig gav en del effekter efter att ha turner...

I går var det dags. Klockan 11.00 trodde jag. Det var det som stod i min kalender. 09.30 trodde vårdcentralen. Det var det som stod i min bokning. Jag var helt övertygad om att det är jag som glömt att ställa in rätt tid och accepterade med glädje at...