Jag är ju med i en psykosocial studie, där jag brukar få svara på en mängd frågor om hur jag mår och hur jag tycker att jag har förändrats av min sjukdom och min behandling. Hittills har jag tyckt, och också svarat, att skillnaden inte är särskilt stor. Att jag inte har lärt mig särskilt mycket alls och att både sjukdom och behandling mest har varit i vägen för det liv jag vill leva.

Och just det tycker jag fortfarande. Att det har varit begränsande. Framför allt under cellgiftstiden, då jag nästan inte orkade någonting. Men också nu, när jag fortfarande aldrig sover en hel natt. Nog skulle jag hellre ägna helgerna åt roligare saker än att ta igen förlorad sömn...

Men jag tycker ändå att jag nu känner att jag faktiskt har förändrats. Typiskt nog eftersom det inte verkar komma fler frågeformulär eller intervjuer. Den senaste tidens tråkiga händelser och besked har fått mig att ändra fokus lite. Åtminstone i det privata och personliga perspektivet. Allt mindre krut går åt till framtiden och allt mer energi går åt till att leva ett bra liv just nu, vilket med största säkerhet kommer att leda till en bättre framtid om jag nu får vara med ett tag till. Och om jag nu inte får vara med ett tag till, så har jag ändå levt bra under tiden. Jag börjar lära mig att leva här och nu helt enkelt.

För ett tag sen köpte jag ju ett piano och igår var det dags för nästa instrumentinköp; en fiol. Nu har jag ju i och för sig kvar min gamla fiol men hur mycket jag än har spelat på den och hur mycket vi än har upplevt tillsammans, har jag egentligen aldrig tyckt sådär oreserverat mycket om den. Så jag har kollat lite i annonser och igår hittade jag ett spännande objekt. Lite provspelande i säljarens kök, gav rejäl mersmak, inte minst för att det ingick åtminstone en riktigt bra stråke och att helhetspriset var väldigt tilltalande. Så jag slog till! Och än så länge verkar vårt förhållande mycket lovande :)