Dom flesta känner väl igen hur det känns när det är influensa på gång. Värk i hela kroppen och en allmän olustkänsla, ungefär som att vandra runt i ett moln av bomull. Lite illamående och en taskig mage, så börjar bilden bli ganska komplett. Ungefär så var det under 18 veckors förgiftning. Det är väl det som menas när det på bipacksedelspråk står "influensaliknande symptom". Och jag lovar, kroppen och hjärnan känner igen väldigt mycket från den där vidriga perioden.

Fast det finns en ganska avgörande skillnad. När influensan väl bryter ut och febern är där, vet man att det i normalfallet är ett naturligt steg mot att bli frisk. Även om det kan ta ett par veckor. I cellgifternas värld betyder feber "man-sitter-inte-hemma-och-tycker-synd-om-sig-själv-för-då-kan-man-dö", dvs omedelbar kontakt med onkologjour och trolig transport till akuten.

Jag har just betat av en feberperiod. En rätt rejäl sak om än bara ett par dagar lång med ganska gott om värmeutslag, enorma hostattacker och stort sömnbehov. Och har nu gått över i en ren förkylningsfas. Och är bara så galet tacksam över att jag finns här och får ha en helt vanlig influensa! Jag vet att jag har skrivit om detta förut men så här är det i cancerlandet. Mitt ibland alla tråkiga besked och usla prognoser, älskar vi våra egna och andras både små och stora krämpor och sjukdomar. Så länge inte herr C har med dom att göra! Så, yippeee för en helt vanlig influensa!

Tyvärr slår han ju till, obarmhärtigt och orättvist, herr C. Det fantastiska är att det så många gånger är dom mest drabbade som lär oss andra mest. Att ta vara på livet och att LEVA! Finaste lillaH, du vet att jag tycker att du är helt fantastisk. Jag vill så gärna att andra får chansen att läsa din underbara, livsglada och fantastiska blogg:

 http://hejoh.blogspot.com/