Alla inlägg under april 2010

Av Ingela - 27 april 2010 20:07

Jag går fortfarande in ofta på Annas blogg. Henrik har ju lovat att blogga vidare och det har han verkligen gjort med besked. Bildspelet vid Annas begravning inleddes med en saga till Tilda och den ligger nu ute på Annas blogg. Jag lovar - ni kommer att bli helt tagna. Av Henriks ord men också av Majas helt fantastiska teckningar. Maja, som är kusin till Tilda är bara 11 år! Läs!


http://annajansson73.blogspot.com/

ANNONS
Av Ingela - 25 april 2010 19:08

Äntligen, äntligen! Hela helgen har gått åt till att röja i hundgården, tömma komposter, slänga skräp på Görla och städa huset. Och allt detta med ett underbart väder! Håller det bara i sig till i morgon, får nog hundarna ha en premiärdag i hundgården.


I fredags låg det en förfrågan om att delta i en studie i brevlådan. Jag är ju redan med i en studie, om det psykosociala runt att få ett cancerbesked och behandlingarna. Det här handlade mer om arv och livsstil och syftar till att kunna ställa mer precisa diagnoser och ge individualiserade behandlingsplaner i framtiden. LIBRO-1 heter den och det som krävs av mig är att svara på en webbenkät och att skicka in två rör med blod. I nuläget i alla fall. Det känns som ett lindrigt pris för att kunna vara med och driva forskningen framåt. Webbenkäten har jag redan besvarat. Proverna tänker jag passa på att ta när jag ändå ska på återbesök den 10 maj. Hemske Harald (min tumör, alltså) lär redan finnas i biobanken eftersom jag redan i början av resan skrev under ett medgivande om att spara både det ena och det andra...


Även denna vecka slutade med ett sorgebesked. Conny fick ge upp sin kamp mot herr C. Sov i ro, vännen. Dessutom fick jag ett samtal som jag verkligen aldrig hade väntat mig, eller velat ha för den delen, men resultatet av det spar vi till mitten av nästa vecka.

ANNONS
Av Ingela - 18 april 2010 21:04

Ikväll nåddes vi av ännu ett tragiskt besked. Vår älskade Helena, Lilla H, somnade in vid halvsjutiden. Det är bara att konstatera att det inte spelar någon roll hur förberedd man än tycker sig vara. Visst förstod jag att det skulle gå såhär men man blir lika ledsen ändå...


Finaste Helena/Lilla H! Tack för allt du lärde oss andra. Att se världen och livet med tacksamhet i stället för gnäll. Att skicka vidare. På riktigt och med hjärtat. Eller hur, vännen! Nu har vi inte så många alternativ kvar. Ska du följa mig på mina resor, får det nog bli som en pust på kinden. Men oj, vilka resor vi ska ut på!


Mina varmaste tankar går till dina underbara killar och till din älskade M. Någon måste låna ut änglar i förväg och er Helena passade tydligen allra bäst in i det pusslet.


Varma och stöttande kramar!

Av Ingela - 17 april 2010 20:18

Vi hade städdag i föreningen idag. Det kändes något trist att se en jämngrå himmel och två ynkliga plusgrader på termometern i morse. Men med en tröja extra och lite gott humör tog vi oss genom dagens uppgifter. Och kul har vi, gänget på Rönnvägen! Alldeles nyss tittade jag på termometern och det är nästan tio plusgrader! Så nu är det nog faktiskt äntligen vår!


Det här eviga temperaturväxlandet runt nollan är verkligen inte särskilt bra för mina leder. Jag vaknade med en rejäl värk men efter en Ipren och en halvtimme på crosstrainern gick det i alla fall något sånär att röra mig. Apropå crosstrainern passerade jag 50 mil härom dagen. 50 mil! Det motsvarar ungefär 100 halvtimmar. 100 halvtimmar sen augusti får nog faktiskt anses godkänt. Hurra för det! Synd bara att det inte syns på vågen... Jag har inte gett upp helt än men kampen mot fulgula pillren börjar kännas rätt orättvis. Alla timmarna på crosstrainern har ändå bidragit till en omfördelning, så om jag bara tar mig i kragen och börjar jobba med magen blir det nog bra till slut ändå.


Idag vill jag skicka all min styrka och kärlek till "s" som snart bara har söndagen och lite, lite måndag kvar på Radiumhemmet och till finaste lilla H som inte orkat skriva i bloggen på en vecka. Och till alla andra som kämpar!

Av Ingela - 16 april 2010 19:30

Idag begravdes så min ET-syster och forumvän Anna. Det var väldigt mycket folk. Närmare hundra personer skulle jag tro som kommit för att få vara med och ta farväl. Det var en väldigt vacker ceremoni. Fast sorglig. Det går ju liksom inte att vara annat än ledsen när en så fantastisk och dessutom så ung människa bara rycks undan. Men så mitt i det sorgliga stack en Pippi tätt följd av en Tilda, upp ovanför pappas huvud. Hon lekte tittut, helt enkelt, och bjöd verkligen på ett och annat leende där mellan tårarna.


Vid minnesstunden efteråt hade Henrik gjort ett fantastiskt ljud- och bildspel. Inledningen var en saga om mammas trasiga kropp och sen följde en serie både fina och finurliga bilder från Annas, och deras gemensamma liv.


Jag hade med mig en bukett vita rosor till själva begravningen och så naturligtvis dom magiska guldpengarna, som några av Cancertjejerna hade skramlat till. Jag valde att lämna asken till Henrik, så får han ta fram den när det passar. Tack snälla Henrik och din och Annas familjer för att jag fick chansen att vara med och lycka till med resten av livet!


Samma tid idag begravdes också en annan forumsyster, Nina. Vila i frid ni båda. Jag tänder ljus för er ikväll.

Av Ingela - 8 april 2010 19:09

Eller turen. Eller ren och skär mänsklighet när den är som bäst. Välj själv. Idag uppstod ett litet tomrum mellan tandläkarbesök och information på Finansdepartementet. I stället för att göra som vanligt och gå upp och sätta mig på jobbet utan lunch, bestämde jag mig för att irra runt lite planlöst i affärer på väg ner mot banken på Hamngatan. Lunch fanns med i ursprungsplanen men det blir ju inte alltid som man vill.


Helt planlöst var inte irrandet. Jag var nämligen på jakt efter något väldigt fint, där många magiska guldmynt skulle få plats. Magiska guldmynt som ska hjälpa en liten tjej och hennes pappa att få tankarna på annat än att vara ledsen över att mamma fick lämna sin trasiga kropp. Det visade sig vara svårare än förväntat. Jag bestämde mig för att byta strategi och i stället börja med att säkra dom magiska guldmynten. Detta hos Banken på Hamngatan.


Där fanns det en väldigt fin maskin som förvandlade sedlar till mynt (och tvärtom också). Före mig i kön stod en ung tjej och växlade in tusentals kronor. Precis när hon var klar och det var min tur, insåg hon att hon inte hade något att bära sina myntrullar i. Hon tittade på mig, funderade en sekund och frågade sen om hon kunde lita på mig. Ja, det kan du, sa jag så ärligt jag kunde och med en fast blick. Och så sprang hon iväg och hämtade en påse. Hur coolt är inte det? Mitt i Stockholms innerstad. Och eftersom jag är jag, stod jag naturligtvis och vaktade hennes pengar som en hök när hon kom tillbaka. Som tack för hjälpen fick jag låna hennes kort. Det visade sig nämligen att den fina maskinen bara var till för såna som har särskilda kort. Inte var den särskilt fin heller, för den spottade ut nästan alla papperspengarna. Jag tackade min fina nya vän för lånet ändå och gick vidare in på banken.


Där var det inte helt klart om det faktiskt fanns riktiga pengar i kassan eller inte. Precis sådär som det är på bankerna nuförtiden. Jag tog därför två nummerlappar; en till kassan och en till kundtjänst. Kundtjänst vann. Han försäkrade mig att det fanns guldpengar och att jag bara behövde ta ut den summan jag ville ha från mitt konto.


När jag väl kom fram till kassan, visade det sig att vännen i kundtjänsten och Bankens Ledning hade lite olika uppfattningar. Att förvandla papperspengar till guldpengar är nämligen inget som privatpersoner ska bry sig om. Det är bara till för Företagen. Privatpersoner förväntas nämligen inte ha något Behov av guldpengar. Eftersom nu min vän i kundtjänsten redan hade lovat och eftersom han i kassan snabbt gick över på min sida och också blev min vän, så Struntade vi i Bankens Ledning och lät mitt plastkort dela med sig med ett riktigt guldregn. Jag behövde knappt ens berätta vad dom magiska guldpengarna skulle vara till.


Vid det här laget fick lunchplanerna snabbt arbetas om till en chokladkaka. Och trots ett alltmer strukturerat irrande i affärerna hade jag ännu ingen fin ask. Men efter besöket på departementet lossnade även det. Jag smet in på Stora Varuhuset på väg tillbaka till jobbet och hittade en helt perfekt ask. Lite orolig var jag att den skulle vara för liten men det har jag testat nu. Alla magiska guldpengarna får plats. Och jag hann till och med glida förbi favorithamburgerstället, så jag fick i mig något innan nästa möte. Visserligen fem timmar senare än normal lunchtid men bättre sent än aldrig.


Visst var alla änglarna på min sida idag! Faktiskt redan hos tandläkaren, där en förväntad bautasumma inte ens nådde upp till en tusenlapp. Och sen under hela resten av dagen. Eller också var det jag som släppte ut den lugna och rätt snälla människa som faktiskt bor därinne, innanför det stressade och hårda skalet. Kanske var det hon som lockade fram sin motsvarighet hos dom vi mötte? Hur som helst vill jag med stort eftertryck dela ut varsin stjärna i himlen till min maskinvän, till min kundtjänstvän och till min kassavän! Och till Stora Varuhuset som hade finaste asken som bara väntade på mig.

Av Ingela - 1 april 2010 14:00

Inte enligt onkologerna. Dom tycker att man ska räkna från den dagen då tumören opererades bort. Men i så fall skulle jag ju få vänta ända till september... Och hur man än vrider och vänder på det är det två år sen den där dagen när jag knuffades in i ett stort svart hål. Dagen D. Diagnosdagen.


Och då, 1 april 2008, trodde jag ju ändå att jag hade en i och för sig lite väl stor knöl. 23 millimeter var ju det läkaren sa. Jag trodde att den skulle opereras bort inom ett par veckor och att det kanske skulle bli nån sorts efterbehandling. Kanske var det rena rama turen att jag inte fick reda på hur det egentligen var. Om det nu berodde på inkompetens hos läkaren eller att dom har nån sorts rutiner som innebär att dom bara ger standardsvar. Inte vet jag. Men jag vet hur fruktansvärt bara ordet cancer lät.


Hade jag då fått veta att det fanns starka skäl att misstänka spridning till lymfsystemet. Att dom skulle leta efter metastaser för att dom faktiskt på allvar misstänkte att det kunde finnas just det. Att jag skulle få ett 18-veckors helvete på jorden med ET och att jag troligen ska tacka min lyckliga stjärna för att jag över huvud taget lever idag. Ja, då vet jag inte hur jag hade tagit mig igenom det hela...


Fast nu gjorde jag ju det och trots en del krämpor som väl ändå får anses uthärdliga, så lever jag. Och det har gått två år. Så grattis till mig och hurra för livet!


Och jag tackar naturligtvis min lyckliga stjärna. Och ger er, kära läsare traditionsenligt varsin stjärna i himlen. Lite trångt kan det bli för i mars var ni många. 853 stycken och definitivt rekord för min lilla blogg. Tack för att ni tittade in och hjärtligt välkomna tillbaka!

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16 17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ bc-busan med Blogkeen
Följ bc-busan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se