Det har inte blivit av att skriva på ett tag. Inte för att det inte har funnits något att skriva om utan för att det har varit mycket runt omkring. Både bra och dåligt.

I fredags begravdes finaste lilla H. Jag funderade länge och väl på om jag skulle försöka ta mig dit men bestämde mig för att inte göra det. Vi var några cancertjejer som skramlade till en fin bukett. Jag är helt övertygad om att det var så lilla H hade velat ha det. Att hennes älskade killar fick möjlighet att ta farväl ostört. Att hennes älskade killar fick fortsätta att vara så anonyma som det nu är möjligt. Sov i ro, Helena.

Igår möttes jag av nyheten att ännu en cancertjej lämnat oss. Pysan fick ge upp kampen mot herr C. Hon hade skrivit sitt sista inlägg i förväg: Skål tjejen!

http://pysan.wordpress.com/2010/05/22/borta/

Och så var det dags för lite bra. Löftet om att en remiss skulle gå iväg till kirurgen fick mig att ta mig i kragen ordentligt. Nu gäller det nämligen att parkera min kropp i nån sorts trivselvikt som blir mer eller mindre beständig. Även om en rekonstruktion av kroppsegen vävnad till viss del följer storleksförändringar i kroppen i övrigt, är det ändå begränsat. Så jag ökade på träningsmängden rejält direkt när jag kom från mitt återbesök.

Belöningen var ganska omedelbar. Dels gav det tämligen direkt resultat på vågen. Inga mirakel men äntligen har jag lyckats bli av med dom värsta cancerkilona och väger nu under 80. Det är faktiskt rätt imponerande, om jag får säga det själv. Den stora belöningen kom annars i fredags. Då låg en kallelse i brevlådan till plastikkirurgen på KS. Redan 28 juni ska jag dit för en bedömning. Spännande, läskigt, fantastiskt... Jag försöker verkligen hålla i mig men ett litet frö har ändå såtts. Tänk om jag kan få fira min femtioårsdag med två bröst...

Det här hade jag verkligen inte väntat mig. Att det skulle kännas så viktigt. Visst har det varit helt okej att hanka sig fram med proteser eller munkjackor och jag var ju från början inte ens säker på att jag ville ha nån rekonstruktion. Men nu vill jag. Väldigt mycket. Lite hänger det nog ihop med att jag fick gå över från tremånaders- till halvårskontroller. Att få "tillstånd" att se framåt i lite längre perspektiv. Samtidigt ser jag ju risken. Helt ofarligt är det ju inte att gå in och "rota" i kroppen när man inte vet vad som finns därinne. Men det är värt risken. Så känns det i alla fall just nu. Återstår att se hur det känns efter den 28 juni. Tack och lov behöver jag i alla fall inte träffa samma kirurg som förra gången...