Alla inlägg under juni 2010

Av Ingela - 29 juni 2010 20:00

Igår var det äntligen dags och tro det eller ej men det här var en kirurg som var både trevlig och vettig! Fast jag börjar seriöst undra vad det är för fel på mina journaler. Han hade nämligen lagt fram en broschyr med en implantatrekonstruktion som jag avvisade på en gång. När vi pratade vidare förstod jag att han inte visste att jag är strålad... Jag lyckades övertyga honom om att jag är det och att man gott och väl hinner med både operation, cyto och strålning så att allt är klart till slutet av november så länge man får cyton före operationen.


När vi hade kommit så långt var det klart att börja förhandla. Implantatet åkte rätt snabbt undan som tänkbart alternativ. Jag ville ju egentligen göra en kroppsegen konstruktion med hjälp av magen, så kallad DIEP Lambå, men det visade sig vara minst ett års kötid. Dessutom är det en lång operation, ca en veckas vårdtid på sjukhuset och sex veckors sjukskrivning (fast det går säkert att jobba ändå. Det har ju gått hittills.)


Han rekommenderade i stället en latissimus dorsilambå, vilket på svenska betyder att man tar en muskel med ovanliggande fett och hud från ryggen och snurrar till det till ett nytt bröst. Nåja, väldigt förenklat men på ett ungefär. Betydligt kortare operation, vårdtid och rekommenderad sjukskrivning. Och framför allt, ungefär halva kötiden.


Vi diskuterade fram och tillbaka lite och slutbudet blev att jag själv fick välja. Med andra ord fick jag fortsätta förhandlingen en stund på egen hand med mig själv. Jag gick igenom det som känns som viktigaste punkterna för mig. Nummer ett är att jag inte vill ha ett främmande objekt inopererat i min kropp, om det går att undvika. Nummer två är att jag så snart som möjligt efter operationen kan vara tillbaka i mitt vanliga liv. Är man arbetsnarkoman så är man... Helt fåfängt hade jag väl gärna satt som nummer tre att jag vill ha en platt mage. Det kan man ju få på köpet i en DIEP. Men rent principiellt kan jag inte gärna låta det styra mitt val. Vill jag ha en platt mage får jag väl kämpa för det. Eller betala min egen fettsugning. Och för tydlighetens skull var det helle inte huvudargumentet för en DIEP. Egentligen inte ett argument alls. Mer en positiv bieffekt.


Så jag slängde ut en liten krok om att jag kanske möjligtvis skulle kunna få fira min 50-årsdag tvåbröstad om jag nu valde ryggmuskelalternativet. Jag fyller i november. Han nappade och dikterade in en rekommendation om att operationen bör utföras i höst. Jag sa ju att han var både vettig och trevlig!


Det som gäller nu är att fortsätta kampen mot dom fulgula pillren och gå ner helst tio kilo till. Visserligen kommer det andra bröstet att lyftas lite vid operationen men det är fortfarande en klar fördel om man är nära den vikt som ska bli beständig vid själva operationstillfället. Det kan jag själv råda över. "Bara" att fortsätta träningen och äta rätt. Det andra är att jag ska passera mammografin i augusti med MVG. Det kan jag ju inte alls råda över men jag inbillar mig att träning och lite sundare liv gör nytta även där.


Apropå 50-årsdag frågade x-et och numera gode vännen för ett tag sen vad jag ville ha i födelsedagspresent. Ja, vad vill man ha när man redan har "allt"? "Kom med något praktiskt, som att måla huset eller så", blev mitt svar. Och sagt och gjort. Fem goda vänner anmälde sig till tjänstgöring i morse (fast det är knappt fem månader för tidigt)! I en imponerande hastighet tvättades huset. I väntan på att det skulle torka klipptes och trimmades en god del av min vildvuxna djungel. Jag och en av vännerna skickades ut på expedition för att köpa material till ett nytt tak till mitt lilla vattenpumputrymme och det producerades sen snabbt och effektivt. Och mitt i alltihop lyckades dom hinna med all målning också. Plus att tv-antennen plockades ner. Och vi som trodde att dom knappt skulle hinna med målningen på tre dagar... Men så höll dom på i nästan elva timmar också!


Så i morgon är det ren bonusdag. Dom fick löfte om sovmorgon, vilket dom minst sagt förtjänat. Sen får jag hjälp med att tämja resten av djungeln och att köra allt möjligt stort och smått bråte till tippen. Vilken present! Jag som ända sen diagnosen fullständigt har halkat efter på område efter område när det gäller hus och trädgårdskötsel, ser plötsligt en "warpzon" (som det väl hette i Super-Mario"). Två magiska dagar ger mig en fantastisk möjlighet att blanda lite hälsosamt kroppsarbete med vila under semestern. I stället för chanslöst slit och växande ångest. En gåva som för alltid kommer att finnas i mitt hjärta! Tack Lassarna, Bertil, Mariette och Sixten!!! Och naturligtvis alla ni runtomkring som kunde undvara alla fem under två dagar! Alla får en extra stor stjärna i himlen!

Av Ingela - 24 juni 2010 20:13

Jag blev intervjuad igår. Om att blogga om min sjukdom. Fast det kändes verkligen inte som att bli intervjuad utan som ett stundtals väldigt djupt samtal mellan två människor som varit med om alldeles för mycket. Tack, Ola! Det ska bli spännande att se vad du får ihop till slut.


Och till alla er andra - ha en helt underbar midsommar!!!


Av Ingela - 22 juni 2010 20:00

Nu är det inte ens en vecka kvar till besöket hos plastikkirurgen och viktminskningen har kommit av sig lite. En helg i Nyon med ostfondue, chips och lite annat smått och gott kan möjligen ha haft en bidragande orsak... Men det var det värt!


Utöver det fick jag en aha-upplevelse framför TV:n i helgen. Jag har ju försökt att dra ner kolhydraterna till ett minimum. Tränare Bob i Biggest Loser kommenterade en av deltagarna som hade gjort precis detsamma och hamnat under strecket. "Att ta bort kolhydrater fungerar ju bara för den som bara sitter still". Och även om jag inte är i närheten av träningsintensiteten hos gänget i Biggest Looser, kör jag ju ändå en timme per dag, minst fem dagar i veckan. Och det går trögt med muskelbygget. Nu byter jag diet, med början med havregrynsgröt i morgon bitti, så får vi se vilka resultat det kan ge.


Det är faktiskt inte enbart positiva upplevelser med att gå ner i vikt. Helt plötsligt när fettlagret krymper, hittar man små knölar både här och där. Dom små knölarna är naturligtvis ben. En helt naturlig del av skelettet, som bara inte har gått att känna på väldigt länge. Men innan hjärnan har hunnit registrera och bearbeta all tillgänglig information för att så småningom just dra den slutsatsen, hinner man genomgå en halv cellgiftsbehandling. Typ. Om man inte väljer att strutsa. Dvs att bortse från allt som faktiskt skulle kunna vara en varningssignal. Välkommen till en glimt av livet som resande i cancerlandet!


På något sätt får man försöka balansera mellan ytterligheterna. Det jobbiga är att den som har ypperliga prognoser faktiskt kan få återfall. Det positiva är att även vi med rätt usla prognoser kan överleva. Och det är ju faktiskt både bra och dåligt att ingen kan förutspå vem som hamnar i vilken grupp. Tycker jag i alla fall. Om det nu skulle gå så illa att jag får återfall, vill jag åtminstone ha levat ett fullt liv fram till dess.


Men först tänkte jag se till att måndagens besök på KS blir så framgångsrikt som det bara kan bli!

Av Ingela - 10 juni 2010 16:21

Äntligen rasar kilona. Jag fick till slut ge mig inför det faktum att det inte finns några genvägar. Sen återbesöket, alltså precis för en månad sen, har jag hårdsatsat. Dragit ner på kolhydrater till ett minimum och dragit upp antalet träningstimmar rejält. Minst en timme om dagen minst fem dagar per vecka, antingen på promenadbandet eller crosstrainern. Oftast mer. Då blir det resultat även om man äter fulgula piller. :)


En minskning med fem kilo blev vågens glädjestrålande resultat i morse. Än är det ett par veckor kvar till 28 juni och sen lär jag väl ha sommaren på mig att nå det som får bli min trivselvikt. Och varför är det så viktigt nu då, helt plötsligt? Jo, om jag nu får gå vidare och göra en rekonstruktion, så bör ju det nya bröstet vara lika stort som det andra. Och även om rekonstruktioner där man använder egen kroppsvävnad till viss del växer respektive krymper med övriga kroppen, så är det ändå i begränsad omfattning. Så om nu samhället är berett att satsa ganska stora resurser på att få min kropp hel igen, får väl jag bidra med det jag kan för att resultatet ska bli både bra och varaktigt.


Dessutom mår man ju faktiskt bara bra av att röra på sig och att ha lite lagom med muskler. Och det är hur kul som helst att helt plötsligt få plats i ett antal klädesplagg.



Av Ingela - 3 juni 2010 17:05

Det har jag ju lärt mig på min egen resa. Att det underlättar att vara frisk om man ska bli sjuk, så att säga. Min anhöriga, som är min mamma (nu har hon nog hunnit prata med alla hon vill prata med), fick en remiss till mammo från sin vårdcentral eftersom dom kände en knöl i ena bröstet. Det visade sig att det fanns knölar i båda brösten. Jag var som sagt med vid hennes första besök hos kirurgen.


Kirurgen var väldigt envis på att hon bara ville ta tårtbit på det ena bröstet, det med den mindre knölen. Mamma försökte säga att hon helst ville ta båda men det var som att prata med en vägg. För att göra en lång historia kort, så övertygade jag mamma om att det faktiskt är hon som bestämmer. Dessutom har Svenska Bröstcancergruppen skrivit ett alldeles nytt kapitel i underlaget till Socialstyrelsens riktlinjer om bröstcancer hos äldre kvinnor (mamma fyller 80 på lördag). Där framgår det väldigt tydligt att mastektomi är att föredra eftersom det då finns möjlighet att slippa strålbehandling.


Så mamma ringde upp och tog kommandot. Och det blev mastektomi. På båda brösten. Och axillutrymning på vänster sida eftersom portvakten var smittad. Operationen gick bra. Mamma har mått förvånansvärt bra och idag var det dags för återbesök och patologsvar. Hon ville gärna att jag skulle vara med och lyssna igen och det gjorde jag naturligtvis. Det visade sig vara två helt olika sorters bröstcancer. Den stora tumören i vänstra bröstet var lobulär, vilket är ovanligt, och inte alls hormonkänslig. Där fanns det också en smittat lymfkörtel men tack och lov bara en enda av 20. Knölen i högra bröstet visade sig vara två. Starkt hormonkänsliga. Ingen spridning alls till portvakten.


Behandlingen blir strålning på vänster sida och Arimidex (som är en "kusin" till mina fulgula Femarpiller). Ganska positiva besked alltså. I alla fall i jämförelse med hur det kunde ha varit. Men jag kan ju inte låta bli att undra... Om nu kirurgen hade övertygat mamma om att ta en tårtbit och hon hade hittat knöl nummer två vid operationen. Då hade ju mamma ändå fått vakna upp helt bröstlös, fast oförberedd. Eller tänk om dom inte hade hittat den andra knölen vid operationen... Både jag och mamma var överens om att det var tur att hon stod på sig och det är ju huvudsaken!


Men som sagt. Om sig och kring sig. Nu hade mamma mig, som är både påläst och envis. Som påläst och envis hade jag ju också mig själv på min egen resa. Frågan är vem alla andra har? Det jag inte riktigt förstår är hur man kan jobba inom bröstcancervården utan att minst en gång i veckan uppdatera sig på det senaste. Eller hur man kan sitta och föreslå saker som är helt emot riktlinjerna. Det hände ju även mig. Är det okunskap eller prestige? Det är en fråga som jag gärna skulle vilja att min så kallade patientorganisation ägnade sig åt. Men några större förhoppningar har jag inte... Mer om det nån annan dag...


510 stjärnor i himlen är i alla fall reserverade. Till er underbara läsare under maj månad. Jag hoppas och tror att min resa kan väcka lite framtidstro och hopp och jag lovar att varje besök på min lilla blogg värmer mitt hjärta! Stor kram och varsin stjärna!



Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2010 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards