Det har jag ju lärt mig på min egen resa. Att det underlättar att vara frisk om man ska bli sjuk, så att säga. Min anhöriga, som är min mamma (nu har hon nog hunnit prata med alla hon vill prata med), fick en remiss till mammo från sin vårdcentral eftersom dom kände en knöl i ena bröstet. Det visade sig att det fanns knölar i båda brösten. Jag var som sagt med vid hennes första besök hos kirurgen.

Kirurgen var väldigt envis på att hon bara ville ta tårtbit på det ena bröstet, det med den mindre knölen. Mamma försökte säga att hon helst ville ta båda men det var som att prata med en vägg. För att göra en lång historia kort, så övertygade jag mamma om att det faktiskt är hon som bestämmer. Dessutom har Svenska Bröstcancergruppen skrivit ett alldeles nytt kapitel i underlaget till Socialstyrelsens riktlinjer om bröstcancer hos äldre kvinnor (mamma fyller 80 på lördag). Där framgår det väldigt tydligt att mastektomi är att föredra eftersom det då finns möjlighet att slippa strålbehandling.

Så mamma ringde upp och tog kommandot. Och det blev mastektomi. På båda brösten. Och axillutrymning på vänster sida eftersom portvakten var smittad. Operationen gick bra. Mamma har mått förvånansvärt bra och idag var det dags för återbesök och patologsvar. Hon ville gärna att jag skulle vara med och lyssna igen och det gjorde jag naturligtvis. Det visade sig vara två helt olika sorters bröstcancer. Den stora tumören i vänstra bröstet var lobulär, vilket är ovanligt, och inte alls hormonkänslig. Där fanns det också en smittat lymfkörtel men tack och lov bara en enda av 20. Knölen i högra bröstet visade sig vara två. Starkt hormonkänsliga. Ingen spridning alls till portvakten.

Behandlingen blir strålning på vänster sida och Arimidex (som är en "kusin" till mina fulgula Femarpiller). Ganska positiva besked alltså. I alla fall i jämförelse med hur det kunde ha varit. Men jag kan ju inte låta bli att undra... Om nu kirurgen hade övertygat mamma om att ta en tårtbit och hon hade hittat knöl nummer två vid operationen. Då hade ju mamma ändå fått vakna upp helt bröstlös, fast oförberedd. Eller tänk om dom inte hade hittat den andra knölen vid operationen... Både jag och mamma var överens om att det var tur att hon stod på sig och det är ju huvudsaken!

Men som sagt. Om sig och kring sig. Nu hade mamma mig, som är både påläst och envis. Som påläst och envis hade jag ju också mig själv på min egen resa. Frågan är vem alla andra har? Det jag inte riktigt förstår är hur man kan jobba inom bröstcancervården utan att minst en gång i veckan uppdatera sig på det senaste. Eller hur man kan sitta och föreslå saker som är helt emot riktlinjerna. Det hände ju även mig. Är det okunskap eller prestige? Det är en fråga som jag gärna skulle vilja att min så kallade patientorganisation ägnade sig åt. Men några större förhoppningar har jag inte... Mer om det nån annan dag...

510 stjärnor i himlen är i alla fall reserverade. Till er underbara läsare under maj månad. Jag hoppas och tror att min resa kan väcka lite framtidstro och hopp och jag lovar att varje besök på min lilla blogg värmer mitt hjärta! Stor kram och varsin stjärna!