Nu är det inte ens en vecka kvar till besöket hos plastikkirurgen och viktminskningen har kommit av sig lite. En helg i Nyon med ostfondue, chips och lite annat smått och gott kan möjligen ha haft en bidragande orsak... Men det var det värt!

Utöver det fick jag en aha-upplevelse framför TV:n i helgen. Jag har ju försökt att dra ner kolhydraterna till ett minimum. Tränare Bob i Biggest Loser kommenterade en av deltagarna som hade gjort precis detsamma och hamnat under strecket. "Att ta bort kolhydrater fungerar ju bara för den som bara sitter still". Och även om jag inte är i närheten av träningsintensiteten hos gänget i Biggest Looser, kör jag ju ändå en timme per dag, minst fem dagar i veckan. Och det går trögt med muskelbygget. Nu byter jag diet, med början med havregrynsgröt i morgon bitti, så får vi se vilka resultat det kan ge.

Det är faktiskt inte enbart positiva upplevelser med att gå ner i vikt. Helt plötsligt när fettlagret krymper, hittar man små knölar både här och där. Dom små knölarna är naturligtvis ben. En helt naturlig del av skelettet, som bara inte har gått att känna på väldigt länge. Men innan hjärnan har hunnit registrera och bearbeta all tillgänglig information för att så småningom just dra den slutsatsen, hinner man genomgå en halv cellgiftsbehandling. Typ. Om man inte väljer att strutsa. Dvs att bortse från allt som faktiskt skulle kunna vara en varningssignal. Välkommen till en glimt av livet som resande i cancerlandet!

På något sätt får man försöka balansera mellan ytterligheterna. Det jobbiga är att den som har ypperliga prognoser faktiskt kan få återfall. Det positiva är att även vi med rätt usla prognoser kan överleva. Och det är ju faktiskt både bra och dåligt att ingen kan förutspå vem som hamnar i vilken grupp. Tycker jag i alla fall. Om det nu skulle gå så illa att jag får återfall, vill jag åtminstone ha levat ett fullt liv fram till dess.

Men först tänkte jag se till att måndagens besök på KS blir så framgångsrikt som det bara kan bli!