Igår var det äntligen dags och tro det eller ej men det här var en kirurg som var både trevlig och vettig! Fast jag börjar seriöst undra vad det är för fel på mina journaler. Han hade nämligen lagt fram en broschyr med en implantatrekonstruktion som jag avvisade på en gång. När vi pratade vidare förstod jag att han inte visste att jag är strålad... Jag lyckades övertyga honom om att jag är det och att man gott och väl hinner med både operation, cyto och strålning så att allt är klart till slutet av november så länge man får cyton före operationen.

När vi hade kommit så långt var det klart att börja förhandla. Implantatet åkte rätt snabbt undan som tänkbart alternativ. Jag ville ju egentligen göra en kroppsegen konstruktion med hjälp av magen, så kallad DIEP Lambå, men det visade sig vara minst ett års kötid. Dessutom är det en lång operation, ca en veckas vårdtid på sjukhuset och sex veckors sjukskrivning (fast det går säkert att jobba ändå. Det har ju gått hittills.)

Han rekommenderade i stället en latissimus dorsilambå, vilket på svenska betyder att man tar en muskel med ovanliggande fett och hud från ryggen och snurrar till det till ett nytt bröst. Nåja, väldigt förenklat men på ett ungefär. Betydligt kortare operation, vårdtid och rekommenderad sjukskrivning. Och framför allt, ungefär halva kötiden.

Vi diskuterade fram och tillbaka lite och slutbudet blev att jag själv fick välja. Med andra ord fick jag fortsätta förhandlingen en stund på egen hand med mig själv. Jag gick igenom det som känns som viktigaste punkterna för mig. Nummer ett är att jag inte vill ha ett främmande objekt inopererat i min kropp, om det går att undvika. Nummer två är att jag så snart som möjligt efter operationen kan vara tillbaka i mitt vanliga liv. Är man arbetsnarkoman så är man... Helt fåfängt hade jag väl gärna satt som nummer tre att jag vill ha en platt mage. Det kan man ju få på köpet i en DIEP. Men rent principiellt kan jag inte gärna låta det styra mitt val. Vill jag ha en platt mage får jag väl kämpa för det. Eller betala min egen fettsugning. Och för tydlighetens skull var det helle inte huvudargumentet för en DIEP. Egentligen inte ett argument alls. Mer en positiv bieffekt.

Så jag slängde ut en liten krok om att jag kanske möjligtvis skulle kunna få fira min 50-årsdag tvåbröstad om jag nu valde ryggmuskelalternativet. Jag fyller i november. Han nappade och dikterade in en rekommendation om att operationen bör utföras i höst. Jag sa ju att han var både vettig och trevlig!

Det som gäller nu är att fortsätta kampen mot dom fulgula pillren och gå ner helst tio kilo till. Visserligen kommer det andra bröstet att lyftas lite vid operationen men det är fortfarande en klar fördel om man är nära den vikt som ska bli beständig vid själva operationstillfället. Det kan jag själv råda över. "Bara" att fortsätta träningen och äta rätt. Det andra är att jag ska passera mammografin i augusti med MVG. Det kan jag ju inte alls råda över men jag inbillar mig att träning och lite sundare liv gör nytta även där.

Apropå 50-årsdag frågade x-et och numera gode vännen för ett tag sen vad jag ville ha i födelsedagspresent. Ja, vad vill man ha när man redan har "allt"? "Kom med något praktiskt, som att måla huset eller så", blev mitt svar. Och sagt och gjort. Fem goda vänner anmälde sig till tjänstgöring i morse (fast det är knappt fem månader för tidigt)! I en imponerande hastighet tvättades huset. I väntan på att det skulle torka klipptes och trimmades en god del av min vildvuxna djungel. Jag och en av vännerna skickades ut på expedition för att köpa material till ett nytt tak till mitt lilla vattenpumputrymme och det producerades sen snabbt och effektivt. Och mitt i alltihop lyckades dom hinna med all målning också. Plus att tv-antennen plockades ner. Och vi som trodde att dom knappt skulle hinna med målningen på tre dagar... Men så höll dom på i nästan elva timmar också!

Så i morgon är det ren bonusdag. Dom fick löfte om sovmorgon, vilket dom minst sagt förtjänat. Sen får jag hjälp med att tämja resten av djungeln och att köra allt möjligt stort och smått bråte till tippen. Vilken present! Jag som ända sen diagnosen fullständigt har halkat efter på område efter område när det gäller hus och trädgårdskötsel, ser plötsligt en "warpzon" (som det väl hette i Super-Mario"). Två magiska dagar ger mig en fantastisk möjlighet att blanda lite hälsosamt kroppsarbete med vila under semestern. I stället för chanslöst slit och växande ångest. En gåva som för alltid kommer att finnas i mitt hjärta! Tack Lassarna, Bertil, Mariette och Sixten!!! Och naturligtvis alla ni runtomkring som kunde undvara alla fem under två dagar! Alla får en extra stor stjärna i himlen!