Jag har just lagt på luren efter ett samtal med en av sköterskorna på Bröst & Sarkom. Ett samtal som jag gått och väntat på i nästan sju timmar. Det är väl själve f-n att man aldrig får vara riktigt glad och nöjd. Så fort man börjar känna sig som en vanlig människa. Och till och med se ut som en vanlig människa, så står han där runt hörnet och hotar. Herr C, alltså.

Den här gången levererade han en blödning. Den kom igår morse. Inga stora mängder men tillräckligt för att väcka oron till liv. Det absolut värsta som skulle kunna hända är väl att få ytterligare en cancer. Det näst värsta vore att få mens igen. Skulle det vara det, innebär det att mina fulgula piller troligtvis inte ger något som helst skydd mot återfall. Tvärtom. I stället skulle dom ha pushat igång hela ägg- och hormonproduktionen igen och glatt och villigt strömmat ut mat till eventuella metastaser i kroppen.

Det där kan hända om man går över på fulgula piller utan att vara helt hundraprocentigt säker på att man har passerat klimakteriet. Just tjejer i min ålder är dessutom väldigt svårbedömda. Och vi hade onekligen rätt bråttom med att bli av med Tamoxifenet, både professorn och jag, eftersom jag hade blodpropp i släkten. Fast jag trodde nog efter drygt ett år att faran var över...

Så nu hoppas jag på att det är en tredje variant. Det finns blödningar på biverkningslistan för dom fulgula. Visserligen som "inte vanlig" men jag är ju rätt bra på att samla på ovanliga biverkningar. Hur som helst bestämde jag mig efter ett dygns strutsande att ta en kontakt med Radiumhemmet. Helst vill man ju att dom ska vifta bort det hela med en alldeles rimlig förklaring men riktigt så enkelt är inte livet i cancerlandet. Så sköterskan jag pratade med i morse ville först prata med någon av läkarna innan hon återkom.

Vad gör man i nästan sju timmar, med ovanstående som bakgrundsbild? Inte mycket kan jag ju ärligt säga. Mer än att måla upp den ena värre bilden än den andra. Till slut ringde hon ju igen i alla fall. Jag hade nog förväntat mig att dom ville att jag skulle åka in och ta ett blodprov men det tyckte dom inte behövdes just nu. Däremot skriver onken en remiss till en gynundersökning. För säkerhets skull. Och så får vi gå vidare utifrån resultatet där. Ingen akutremiss eller så, utan just för säkerhets skull. Men ändå. Det är tillräckligt för att göda oron. Och för att herr C ska kunna stå där runt hörnet och hånflina.

Och jag som nästan hade lyckats inbilla mig att det enda hindret som behövde passeras innan rekonstruktionen, var en mammo i augusti och lite ytterligare viktminskning. Att jag aldig lär mig...