Alla inlägg under augusti 2010

Av Ingela - 31 augusti 2010 20:39

... fast med min förmåga att utmana ödet är det väl bäst att lägga till några hållna tummar och tår... Yoker flyttade hemifrån i söndags. Igen. Och den här gången verkar alla pusselbitar ha hamnat rätt. Han har hittat sin plats i en ny flock och en gigantisk sten har lossnat från mitt hjärta. Busan trivs så bra med sin nya ägare att jag skrev över ägarskapet. Så nu tror jag faktiskt att jag är hundlös "på riktigt".


Tiden den senaste veckan har annars varit full av flyttbestyr. Snart ser den nya lägenheten faktiskt riktigt bebodd ut. Och fin är den!


Idag blev jag intervjuad. Cancerfondens tidning "Leva livet", på temat "att göra karriär när man har cancer". Det är verkligen nyttigt med den här sortens intervjuer. Man tvingas tänka efter riktigt ordentligt. Och känna efter ordentligt . Hur det faktiskt kändes och hur det känns nu.


Helt oväntat meddelade Birgitta (som skriver reportaget) att en fotograf var på väg. Det var bara att gilla läget och låta mig fotas. Lite svårt var det att avgöra om fotografen var nöjd eller bara snäll... det kändes rätt bra i alla fall och det ska bli väldigt spännande att se slutresultatet!


Om jag inte hade så ont just nu, skulle faktiskt det mesta vara som bäst. Men jag har både muskel- och ledvärk. Jag hoppas att det mest är träningsvärk och lite överansträngning efter allt flyttande! Då kommer det i alla fall att ge med sig. Men just nu värker det både här och där, och det riktigt ordentligt. Nu har jag inte tränat på tio dagar eftersom det varit så rörigt med hundar, flytt, jobb och allt. Kanske har musklerna försvagats så pass att jag faktiskt får räkna med att ha värk? Hoppas kan jag ju alltid, för i så fall är det ju bara att börja träna igen!



Av Ingela - 20 augusti 2010 20:02

Nu ligger han här vid mina fötter, min lillskrutt Yoker. Igen. Inget av hemmen vi provade funkade. Till slut började han kaxa upp sig även mot människor, antagligen av ren stress av att fösas fram och tillbaka till ställen som han inte ville vara på. Jag förstod nog redan i morse av det SMS jag fick då att det skulle sluta så här men jag ville ju så gärna att det skulle fungera. Framför allt för att dom små knähundarna skulle få bo med varandra. Men jag borde förstått att det ska extremt mycket tur till för att det ska gå att placera om en så gammal hund med lyckat resultat. Eller ens med tillfredställande resultat. Om jag bara hade slagit till bromsen redan i morse...


Men nu sitter jag här. Med precis hur dåligt samvete som helst. Och fortfarande ett olöst problem. Ett mycket större problem än det var för mindre än en vecka sen. Helgen som skulle ägnats åt flyttbestyr får nu helt och hållet bli min och Yokers. En helg att återvinna förtroende och att ta mig en allvarlig funderare på hur vi ska lösa detta. Just nu är det tungt.


Nu ska jag göra reklam för något jag aldrig trodde jag skulle göra reklam för; Femina. Det är inte en tidning jag normalt skulle köpa. Eller ens bläddra i i diverse väntrum men I senaste numret finns en artikel som Annas Henrik http://annajansson73.blogspot.com/ har skrivit om livet som anhörig. Jag har inte läst den slutredigerade versionen än men fick ynnesten att läsa den versionen som Henrik sände in. Och den var fantastiskt värd att läsa! Så, köp gärna just detta nummer av Femina. Visst vore det bra att visa att lösnummerförsäljningen ökar med riktigt viktiga artiklar och reportage.


Både Anna och Henrik har ett antal stjärnor i himlen redan men här kommer två extra glödande! Till Anna för att du fortfarande är så levande i minnet. Och till Henrik för att du såg så "okej" (hittar inget bra uttryck) ut på din löprunda. Och för att du skriver så öppet och fint och verkligen bjuder på dig själv.

Av Ingela - 17 augusti 2010 20:16

I alla fall med det mesta. Som att vara hundlös. Jag får lite rapporter då och då om hundarnas nya "jobb" och det verkar gå bättre än vad jag nånsin kunde ha hoppats på. Att omplacera två hundar på 8 respektive 6 1/2 år i en ras som har 7, möjligtvis närmare 8 om man har tur, som medelålder är ju verkligen inget man kan räkna med. Men det finns uppenbarligen änglar även IRL! Visst är det tomt men det känns faktiskt väldigt bra att ha gjort det som är rätt för hundarna. Det viktigaste nu är nog att inte fylla alla tidsluckorna med jobb. Det är alldeles för lätt hänt och det gynnar ingen i längden...


Något som jag aldrig kommer att vänja mig vid och som jag vägrar att vänja mig vid är när herr C slår till mot våra riktigt unga tjejer. Och framför allt när han slår till igen och igen. Det är så lite man kan göra men vi kan åtminstone lämna ett litet tassavtryck i bloggarna. Så, för alla som vill ha en extralysande stjärna i himlen, är det bara att gå in och läsa hos

http://www.metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.13171756

eller

http://enklalivet.blogg.se/

och alltför många fler. Och lämna som sagt mer än gärna en kommentar. Helst med en varm cyberkram. Kämpa på tjejer!


Som ni märkt finns det numera en funktion där ni kan ställa frågor i min blogg. Det får ni mer än gärna göra. Framför allt när det gäller min sjukdom och mina behandlingar.


För övrigt kan jag bara konstatera att det fulgula pillret håller ställningarna. Det verkar inte spela nån roll hur jag äter eller hur jag tränar. Vågen visar detsamma. Tack och lov börjar det synas rejält på kroppen att det sker en viss omfördelning i alla fall. Annars hade jag nog gett upp. Nu när det har varit så otroligt fuktigt i luften under den senaste veckan, har värken i lederna verkligen gjort sig påmind. Och i musklerna. Men fortfarande vet jag ju inte hur det skulle ha varit om jag inte hade tränat. Och jag tänker inte chansa...

Av Ingela - 15 augusti 2010 17:52

Idag flyttade även Yoker hemifrån. Vi hade egentligen tänkt att han skulle bo med Busan och Adina men så blev det inte. Vi kände att risken var för stor att dom skulle försöka göra upp och ett sånt slagsmål hade nog blivit det sista (och första) för Yoker. Dessutom trivdes han alldeles uppenbart i rollen som kung av Oxdjupet. Bland alla bernerglina. En enda liten hanhundspoling, som han satte på plats med ett morr. För övrigt bara sköna bernerbrudar.


Och "mormor" Adrienne förstås. Det räckte med att titta på dom två ihop för att förstå att den bästa lösningen var att han fick flytta till kenneln. Så det får han och han kommer att få njuta av sitt pensionärsliv. Det vet jag!


Busan får stanna hos sin nya familj men kommer att få träffa Yoker ofta. Även hon har fått ett bra liv. Hennes nya matte och hon har verkligen funnit varandra och hon följer Evy som en liten skugga.


Och kvar sitter jag. Som drog igång allt eftersom jag visste att det inte var hållbart längre att ha hund. Och det är rätt beslut. Jag förstår det rent logiskt och båda mina hundar har verkligen fått en lösning som är bättre än jag någonsin kunde hoppats på. Och jag kan ju till och med få träffa dom så ofta jag bara vill. Men herrejisses så tomt det är!


  


Lycka till med livet, älskade soffhundar!

Av Ingela - 14 augusti 2010 13:41

Vi har just upptäckt att vi lämnat ifrån oss vår väckarklocka, Yoker och jag. Inte för att det gör något att sova lite längre men jag trodde faktiskt att båda var lika goda kålsupare... Att gå på promenader med bara en hund är rena semestern och just det tror jag vi båda njuter av. Men det är tomt utan vår lilla Busa.


Idag hade jag stora planer på att tämja min djungel som definitivt har återtagit täten under den senaste veckan men jag orkar inte. Det är för varmt! 28,5 grader i skuggan. I stället har vi i vanlig ordning parkerat oss framför AC:n och ikväll tror jag att vi ska gå ner till sjön och ta ett litet kvällsdopp.


Om en timme gifter sig min ET-syster Linda i SkyView på Globen. Jag önskar er två, och hela familjen förstås, den bästa av dagar och framför allt att du slipper smärtorna åtminstone idag!


Linda har en insamling på Cancerfonden och där har jag lämnat min "bröllopspresent". Gör gärna detsamma!

http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/Insamlingar/?collection=2219

Av Ingela - 11 augusti 2010 16:18

Idag flyttade Busan hemifrån. Min lilla snorpelorpa bor inte hos oss längre. Jag har vetat bra länge att det inte fungerar för mig att ha hund längre. När jag skaffade dom var det liksom i en helt annan verklighet. Förutom att jag var frisk, hade jag dessutom helt andra arbetsuppgifter. Mitt arbetsfält var i stort sett begränsat till Stockholms innerstad och jag kunde dessutom jobba hemifrån 1-2 dagar per vecka. Idag ser min verklighet helt annorlunda ut. Jag förväntas, och bör, vara ganska mycket ute i hela landet och dessutom blir det en del utlandsresor. När jag inte är ute och reser måste jag nästan vara på plats på jobbet.

  




Hittills har det ändå hjälpligt gått att fixa och trixa, fast med en växande klump av dåligt samvete i magen. Tack vare att jag har min övernattningslägenhet har det gått att lösa något sånär. Men i förra veckan kom droppen som fick bägaren att rinna över. Då drog sprängningarna igång på allvar. Det är ju både själva Citybanan och en arbetstunnel som går ganska precis här under oss och vi har blivit varnade för att dom som far mest illa är barn och husdjur. Och Busan for verkligen illa. Då kände jag att det är hög tid att ta mitt ansvar.


Efter ett samtal med världens bästa uppfödare tog det inte mer än en kvart så var problemet löst. Och idag flyttade Busan till Åkers styckebruk. Det finns inte stjärnor nog i himlen för att visa min tacksamhet till Adrienne och Anders, Evy och Adina som ställer upp för både mig och Busan! TACK!!! Och förstås, tack Busan för dom dryga sex åren du förgyllde vår tillvaro! Oändligt många stjärnor i himlen till dig också!


Lite oroliga var vi inför överlämnandet eftersom det är två tikar men tack vare att Busan inte hade några planer på att utmana sin dominanta nya lillasyster, gick dom alldeles utmärkt ihop.


Men Yoker då? Jodå, gammelgubben och jag är tillbaka där vi började. Han far inte illa av några sprängningar, inte. Och han sover väldigt mycket nuförtiden, så vi försöker hanka oss fram ett tag. Det blir nog inte så länge till. Även där vill jag ta mitt ansvar innan det är för sent. Men vi hankar oss fram ett tag först.

Av Ingela - 7 augusti 2010 19:18

Jag håller som bäst på att packa ihop allt som finns i min övernattningslägenhet inför flytt till en annan. Mest är jag fascinerad över hur många saker man egentligen kan pressa in i 30 kvadrat...


I städskrubben hittade jag en hopknuten brun soppåse. Den visade sig innehålla mina använda Neupogensprutor, som jag toalt hade förträngt. Brrrr! Av allt elände jag har tvingats gå igenom, var nog det där med sprutorna det som framkallade mest ångest. Att behöva ta sprutor på mig själv. Och att veta att dessa sprutor med största sannolikhet skulle ge mig värk och feber. Samtidigt som deras uppgift faktiskt var att förhindra värk och feber eftersom dom skulle stimulera produktionen av vita blodkroppar. Det var verkligen inte helt lätt att avgöra vilken feber som berodde på vilken behandling....


Men även om det vissa dagar tog nästan en halvtimme att övertala mig om att jag faktiskt kunde klara av att injicera mig själv, så gjorde jag det! Jag har skrivit det förr och jag skriver det gärna mer än en gång igen; vi klarar så mycket mer än vi nånsin tror i cancerlandet! För att vi måste. För att vi inte har något val. Nu är sprutorna vederbörligen avknipsade och återlämnade till Apoteket. Skönt!


Idag hoppas jag att världens bästa Ylva har världens bästa fest!

Av Ingela - 4 augusti 2010 18:58

Jag undrar hur trött man kan bli innan kroppen fattar att den måste sova? I ett par månaders tid har jag sovit cirka 3-4 timmar per natt. Sedan har jag legat klarvaken i ett antal timmar och på sin höjd slumrat till några minuter då och då. Jag har inga problem med att somna på kvällarna. Det går på några minuter bara, vilket är rätt ovanligt när det gäller mig. Men jag vaknar som sagt efter 3-4 timmar...


Så länge jag hade semester gick det väl an. Jag skyllde på värmen och tänkte att det väl skulle gå över när det blev svalare. Men det gjorde det inte. Nu har jag börjat jobba för fullt igen och det börjar kännas rätt rejält både fysiskt och psykiskt nu att jag behöver min dyrbara nattsömn. Inte ens igår när jag vaknade med rejält halsont eller idag när jag vaknade med feber, gick det att somna om ordentligt. Det spelar heller ingen roll om jag övernattar i stan eller sover hemma. Men skam den som ger sig. Jag får väl öka på mina promenaddoser under en period och se vad det kan få för effekt. Frisk luft ska ju göra underverk, sägs det.


Ny månad och dags att tacka alla er 681 underverk med varsin stjärna i himlen! Alla ni som tog er tid att kika in på min blogg, trots att jag är så dålig på att skriva nuförtiden. Tack!

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14 15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2010 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards